Förvirrad över mina känslor

Hej!

Tack för din fråga. Vi har skickat den till den nationella ungdomsportalen Ungdomsliv.fi - Nuortenelämä.fi som vi samarbetar med. Deras experter och ungdomsinformatörer kommer att svara på din fråga. Svaret kommer att finnas här under din fråga så fort vi fått det. Både din fråga och svaret kommer att synas både här på Decibels Våga fråga och på Ungdomsliv.fi:s sida Frågor.

Hälsar ungdomsinformatören Alexandra

Hej!

Ursäkta att du har fått vänta på svar. Vår samarbetspart i din hemstad har farit på semester/har inte haft tid att svara (för frågor från andra än våra 11 medlemskommuner samarbetar vi med nationella Ungdomsliv.fi som i sin tur skickar till rätt stads/kommuns ungdomsinfotjänst där sådan finns). Men nu ska jag svara :)

Hm... det här med distansförhållanden har sina egna utmaningar, även om man ursprungligen nog kommer från samma kultur, språk, bakgrund osv och alltså inte behöver brottas med någon kulturkrock också. Annorlunda är det såklart också när man först inlett förhållande i ett gemensamt vardagsliv och sedan skiljs åt för ett längre tag. Man behöver bland annat inte fylla i luckor i det man inte känner till om personen så som om man omedvetet gör när man aldrig levt tillsammans/nära, så relationen är kanske mera "realistisk" i brist på ett bättre ord. Man känner varandra på en helt annan nivå än om man tex träffats över nätet, och ofta är det här en stor fördel. Utgångspunkten är samma för båda och oftast också målsättningarna i framtiden, tex att den ena flyttar hem tillbaka igen i något skede och att det gemensamma livet fortsätter efter det. Distansen är temporär och inte ett problem som måste lösas genom kompromisser eller att den ena ger upp något.

Men trots det lever man två helt skilda liv under en tid och det här kan ibland vara ett nästan större besvär och hinder än om man aldrig delat ett vardagsliv. Den ena är kvar i det för båda kända vardagslivet, medan den andra har ett splitternytt och troligen väldigt annorlunda liv, kanske väldigt intensivt och krävande (om det tex är en helt annan kultur eller utmanande arbetsuppgifter). Det kan vara svårare för den som stannat hemma att förstå och vara på något vis delaktig i den andras nya liv - tex vad frågar man riktigt om saker man aldrig sett och inte kan ha någon aning om? Det kan även vara svårt för den hemmavarande att liksom behålla en mental förstaplats i allt det nya för den andra. Kanske glider man över till något slags familjemedlemsroll (familjen i betydelsen sådana som finns kvar där hemma oavsett vad och som man nog älskar, såklart, men kanske tar lite för givna och som inte har så aktiv roll i ens liv för tillfället) eller så blir man mera drömlik, som en fantasi eller ett minne, som inte förändras.

Men klart att den hemmavarandes liv och vardag också går framåt hela tiden, och det kan vara svårt för den som for iväg att förstå det också, fastän platser och personer i vardagslivet är kända. I bådas liv kan hända massor och åter massor, och i värsta fall utvecklas man åt olika håll pga upplevelserna och erfarenheterna. Alternativt att den ena utvecklas mycket mer än den andra under samma tidsrymd, så att olikheterna växer. Två människor som delar hem kan också utvecklas åt olika håll, men håller sig ofta på ett annat plan up-to-date med varandra när de umgås i vardagen än när man över distansen liksom bara kan uppdatera varandra, rapportera nästan. Det här behöver man nog vara medveten om och hitta ett sätt runt och visst finns det otaliga gifta par som får det här att fungera trots långa perioder de inte ser varandra, trots barn, hem osv. Tex torde ju inte skilsmässor vara vanligare vid firmor som Wärtsilä här i Österbotten än i andra firmor där folk inte har långa och oregelbundna arbetsresor (ofta opålitliga desutom vad beträffar tider) eller utlandskommenderingar. Men det kräver säkert uppoffringar, kompromisser, tillit och en massa kommunikation för att det ska fungera någon längre tid.

Vilket förutsätter att båda deltar och VILL delta. Klart att alla par och människor har dagar och perioder när man inte är lika pratsam eller hinner känna sig lika kär pga tex stress, och därför kanske inte hinner sakna den andra lika mycket - och sällan inträffar de här perioderna samtigit för båda. Inte heller har båda i ett distansförhållande samtidigt lika drygt efter varandra eller känner sig lika kärleksfulla, men när den ena är borta märks den här otakten bättre. Men det kan hända att den frånvarandes nya liv liksom blir dominant, att hen lever där hen är lite på samma sätt som när man är på semesterresa. Livet där blir det verkliga och livet hemma blir ... inte overkligt, men väldigt långt borta.

Då kan det vara svårt att engagera sig på samma sätt som under kortare resor eller i vardagslivet, och ännu svårare, som sagt, att skapa en plats i sitt nya liv för den hemmavarande. Det betyder inte att man inte bryr sig, eller inte skulle älska partnern ännu, och det betyder verkligen inte att man inte skulle kunna "hålla sig" från att vara otrogen. Men just det där engagemanget i hemmalivet kan vara svårt att upprätthålla lika entusiastiskt hela tiden - vilket den hemmavarande såklart märker av. Den som stannat hemma märker ju av tomrummet som den andra lämnat efter sig hela tiden, påminns hela tiden genom att se hens saker, behöva boka tider enligt hen osv. Därför saknar nog nästan alltid den hemmavarande den som är borta mycket mer än den som är borta saknar den hemmavarande.

Visst kan ett par som är åtskilda för en längre tid växa ifrån varandra, hitta nya kärlekar under tiden, börja gilla sina egna liv för mycket för att vilja återgå till det gemensamma sedan... Det händer sig, men det händer ju också att par som lever tillsammans gör slut och flyttar isär. Det är bara utmaningarna som är annorlunda i den här typen av distansförhållande, som hur långt tålamod man har, hur väl man kommunicerar genom text, hur lojal man är - men ofta också hur stadigt förhållandet hunnit bli innan. Har man inte varit ihop så länge innan, så har man kanske inte hunnit skapa den där riktiga stadgan i förhållandet, en stadig grund som klarar hårda påfrestningar som att vara åtskilda en längre tid. Eller så är man ännu i nyförälskelsefasen (kan ta allt mellan 2 veckor och 2 år ungefär), som då hinner svalna under tiden och så har man betydligt svårare att utveckla kärleken till den mera stadiga och trygga vardagssorten. Kanske den här beskrivningen stämmer in på er. Att vara åtskilda i ett sådant skede kan såklart förvärra det hela lika väl, och det är en utmaning att få det att hålla. Kanske kan det vara lite som en pausknapp i förhållandet, så att ni behöver skapa den där stadgan igen eller först när han kommer hem igen? Om ni klarar er tills dess.

Det är svårt att ge goda råd för vad du och han kan göra för att hålla kärleken vid liv tills han kommer hem igen. Å ena sidan kan det vara bra att han skulle få höra det här, eftersom det kan kännas som att förklaringen dels tar bort lite av pressen och dels gör att ni kan slappna av och vänta bättre. Men å andra sidan kan det vara riskfyllt, eftersom det i värsta fall kan bli en självuppfyllande profetia att höra att man har oddsen emot sig och att många andra inte klarar av just den här fasen. I värsta fall blir det en ursäkt eller orsak till att sluta kämpa för kärlekens skull.

Har man varit ifrån varandra redan några veckor, så kan så mycket hinna hända så att det blir som att man delvis inte skulle känna varandra längre. Så försök att variera det här med "hur var din dag". Be honom att filma korta klipp åt dig från sin arbetsplats, från gatan utanför huset/hotellet där han bor, från lunchrestaurangen, naturen osv. Tex via WhatsApp kan man ju skicka högst en minut långa videon, så be att han gör det regelbundet. Och gör samma sak åt honom, av tex nya butiker i stan, bryggan ni brukar sitta på osv. Sätt igång med dagens fråga - som inte alls behöver ha med respektive vardagsliv att göra, utan lika gärna kan handla om barndomsminnen eller favoritsmaker eller något annat som handlar om er som personer. Samhörigheten kan ni även stärka genom att ta ibruk en massa inside jokes som ni brukade ha igen, påminna om saker ni varit med om tillsammans, se samma film eller TV-program samtidigt fastän ni är x km ifrån varandra, skicka länkar på bra låtar åt varandra, ha cybersex, skicka paket åt honom med smaker och saker hemifrån... Minns också att det inte handlar om att hålla tät kontakt eller likadan kontakt hela tiden, utan om att variera sig, make it count, kanske till och med få det lite spännande? Visa den där uppskattningen och omtanken igen som ni gjorde i början av förhållandet, så skicka fast blommor till honom eller knäckebröd eller trosor eller doftgranen från hans bil, fixa kompisträff och gruppskypa med honom medan ni alla ser på samma fotismatch...

Men som sagt, det är inte sagt att det är så konstigt och illa som det känns nu, det kan ha sina fullt naturliga förklaringar i den här sortens distansförhållande. Samtidigt har ni en massa speciella utmaningar och hinder just nu och det krävs både styrka, tålamod och envishet om ni vill överleva som par. Låt det därför också gå tid utan att jump to conclusions och göra större beslut, för troligen skulle ni på riktigt inte veta hur ni mår tillsammans innan han är hemma igen för mer än bara besök. Oavsett så kommer er relation att vara annorlunda sedan när han är hemma för gott, men det behöver inte vara på ett dåligt sätt alls.

Jag hoppas att det här var till någon tröst och hjälp och jag hållar tummarna för er <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott