Jag och min sambo/fästman har snart varit ett par i 5 år. Kärlek vid första ögonkastet.Gick i skolan i lag, har bott ilag i 3-4 år någonting. Köpte hus,var egenteligen inte planerat men kändes rätt där också "vid första ögonkastet". Blev gravid för typ 2 år sedan. Drygt 9 mån senare tittade en liten söt en ut <3 Inte heller barnet var planerad, eller vad man ska säga, men båda var mycket väl medvetna om att jag hade ägglossning och vi använde inget skydd. Men inget jag ångrar med barnet. Älskar henne mest i världen<3 Stor del av graviditeten var jag ensam då sambon var i mili, kom hem en månad före födseln. Han fick förlossningsdepression, jag var deprimerad sade terapeuten. Jag mådde skit helt enkelt. Var i princip mamma själv kändes det som.Nåja, det blev bättre efter några månader.
men känns inte riktigt som jag mår helt bra. Har inte gjort det på en längre tid. Kom fram till varför för någon månad sedan. Typ 2 år och någon månad sedan blev jag förälskad i en annan, vi bestämde oss för att hålla ihop ändå, att vi nog tycker om varandra, men har ändå varit liiite osäker.Förälskelsen gick om. Hittills känns det inte som jag fått tillräckligt med bekräftelse att han älskar mig, ja han sa det nu o då men visade det inte. Just det har vi pratat om, eller kanske mer grälat om flera gånger. Efter varje gräl/bråk/osäkerhetsperiod så har han lovat att försöka visa mer osv men efter en tid har det runnit ut i sanden igen.
Som sagt så har jag mått dåligt en längre period men inte riktigt vetat varför,men jag tror det är det att jag inte riktigt fått bekräftat att han älskar mig.
Känner mig som en idiot då jag är såhär, men vet inte vad jag kan åt det. Vill inte att någon ska bli ledsen, men vill ju inte fortsätta såhär. Känner ingen attraktion till honom mera. Nu o då tycker jag han är söt, men det är typ där :/ När han vill kramas eller vara nära kommer jag ofta på mig själv att jag gör det bara för att han ska känna sig omtyckt o få närhet. Många gånger kan jag känna mig riktig obekväm. Känner mig själv som en äcklig person också då jag är på dethär sättet. Ofta denhär senast tiden har jag äcklast av att pussas, eller när han kramar mig bakifrån eller de få gånger vi har sex.Fantiserar ofta om andra, speciellt under sex för att ens kunna njuta. Kommer också på mig själv att jag kan "titta på andra" o fundera hur de skulle vara som partner/livskamrat/sambo/pappa. Känner mig hemsk :´(. Han har försökt ändras, är nu en bra pappa o försöker sitt bästa. Jag skulle bara vilja tycka om honom, känna dendär gnistan nu o då. Vill ha mer än en kompis. Han är så fin som person o vill honom inget illa. Kan inte säga att jag älskar honom.. :`( Som människa och kompis men inget mer just nu, har varit så någon månad. Har berättat det mesta för honom, känns lättare att vara o är inte lika obekväm längre. Men sku bara vilja tycka om honom. Ingen behöver flytta någonstans, barnet får ha både mamma och pappa under samma tak, skulle då också ännu kunna vara hemma med barnet ännu. Skulle vara så enkelt om någon kunde berätta vad man ska. Å hur det kommer bli om man gör på ett visst sätt. Vill inte fortsätta såhär..Är så rädd också att ta typ en "paus". Eller fortsätta såhär. Tänk om jag hade rätt för dedär 2 år sedan och vi borde tagit lite tid från varandra då redan? Vill att barnet ska få det bästa o är rädd att göra något fel. vet inte vad jag ska... Mår skit just nu. Är det normalt att äcklas av sin partner? Känna obehag som typ en kompis som man inte har något sexuellt intresse av skulle göra närmanden? jag vet inte riktigt in eller ut nu. Går det att få tillbaka det att man vet man älskar honom? Mia
Socionomstuderande praktikanten Annica svarar
Hej på dej!
Det är ingen hemlighet eller nyhet att det påfrestande att bilda familj och anpassa sej själv, sitt förhållande och hela sin tillvaro till sin nya situation. Du säger att du haft förlossningsdepression och den är över, men samtidigt att du inte mår bra i din situation just nu. Det är ju nog nånting som skulle vara bra om du kunde börja gå och prata med någon professionell, förlossningsdepression kan vara lömsk och långdragen. Jag säger inte att det är det som är ditt huvudsakliga problem och det som du dras med nu, men eftersom du har haft förlossningsdepression tidigare och fortfarande inte är riktigt välmående (av flertal orsaker) så skulle det vara bra, och att få bolla dina tankar med en person irl. Du kunde tex gå via rådgivningen eller kontakta lokala hälsovårdstationen. Det finns också andra stora svåra frågor som belastar dej just nu och du vet inte vad du ska ta dej till med ditt förhållande. Det märks att du har vägt in både för och nackdelar med dina alternativ, stanna eller gå.
Det är oerhört viktigt att man bekräftar varandra i ett förhållande och i början av ett nytt förhållande går det lätt när man är nykär, dessutom totalt uppfylld av kärlek. Utmaningen kommer när man varit tillsammans en längre tid och dammet har lagt sej, och det är då som det behövs mera. Det är såå lätt att man blir bekväm och glömmer bort detta och det är inte bra. För trots att man varit tillsammans x antal år och förhållandet går på autopilot så har vi fortfarande kvar vårt bekräftelsebehov. Man kan ju bekräfta varandra också genom fysisk närhet och beröring och då syftar jag inte på sex, utan kramar, en hand på axel, en smekning, någon snäll beröring. Du skriver att du känner obehag och då skulle jag nog säga att gör den beröring som känns ok. Beröring behöver ju inte leda till sex och man ska inte gå med på sex om man inte själv vill. Det är att göra våld på sej själv. Man bör nog kunna beröra varandra utan att det leder till det andra. Sen kan man ju också bekräfta varandra genom omtänksamma gärningar eller att säga snälla saker. Ni har haft det tufft men hittills valt att stanna och kämpa tillsammans så det tyder på en kämparglöd hos er. Tror du han skulle vara med på att gå i parterapi?
Vad du ska göra så kan nog ingen annan än du själv ta ställning till, vilket beslut du än kommer fram till. Det blir mera komplicerat när det finns barn i bilden, det kan man inte förneka. Därför tänker jag att det skulle vara bra att få träffa någon att verkligen prata och bolla med, för det här är inga lätta saker och jag förstår fullt ut din ambivalens och ångest. Både för nuläget och framtiden. Så, i nuläget skulle jag råda dej till att ta inga definitiva beslut, utan ge det lite tid att ”bara vara”. Vad som sen händer i framtiden gällande dina känslor för honom så är omöjliga att svara på. Man kan ju inte tvinga fram kärlek till en annan person, hur gärna man än skulle vilja – för det skulle vara lättast.
Jag hoppas att det går bra för er, och vad som än händer i framtiden med er så försök att hålla sams kring er dotter.
Ta hand om er alla <3
Kram från Annica!
1 Kommentarer
Mia 02/12/2017 8:18pm (6 år sen)
Tack för svar! Förstog det som så att det egenteligen inte var förlossningsdepression. Men iallafall..Ska försöka få tag på nån att prata själv med, vet inte riktigt vem ännu. Låter det ta sin tid. Vill int leva med mig om jag ångrar mig sen.. Gått en gång till parterapeut, tar några veckor förän nästa gång. Ganska tungt ändå att gå o fundera.
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar