Göra slut?

Hej!

Hm, det här är ett kinkigt läge i förhållandet, men som de flesta nog kommer till i något skede, antingen mer eller mindre märkbart. Se, det finns en stark teori inom relationspsykologin som egentligen går ut på att nyförälskelse inte kan vara för evigt. Enligt forskning bara 2 veckor till och med 2 år. Förr eller senare så svalnar själva den himlastormande, rosaskimrande nyförälskelsen och då visar det sig ifall det finns mer att bygga en mer stadig och lugn vardagskärlek på eller om that was it, schlutt, dött. Ibland kommer den här krisen så obemärkt att paret seglar igenom den utan problem och snart känner den där lugna, bekväma för-evigt-känslan. Och kanske lever de då sådär lagom lyckliga tillsammans i resten av sina dagar (inget förhållande är någonsin superlyckligt varendaste dag, alla går de i vågor), eller åtminstone i några månader eller år till, tills kanske något annat välter deras relation. Eller så blir de faktiskt ett av de där paren som sitter och håller varandra i handen på pensionärshemmet.

Men desto oftare så blir det grus i maskineriet av något slag under den här krisen. Det kan vara som med er nu, att den ena känner hur allt svalnar, blir tråkigt och nästan en gnutta motbjudande, och så gör hen oftast slut i något skede. Men det kan också hända att det slutar i buller och bång, med stormande gräl eller otrohet eller annat otrevligt. Eventuellt kan det första exemplet, med att den ena tröttnar, leda till konflikter som gör att det slutar i kaos också. Det är inte så lätt alla gånger att få ett snyggt avslut, och hursomhelst måste man nog räkna med ett visst mått av smärta, obehag, besvikelse och ilska när det tar slut. "All things ends badly - otherwise they wouldn´t end."

Som jag tolkar det, så befinner i alla fall du dig i den här krisen just nu. Din nyförälskelse har svalnat och det känns inte lika underbart som förr. Nå, det i sig behöver inte betyda att du inte skulle komma att älska honom, alltså att dina känslor inte skulle kunna övergå i en mera varaktig, djupare kärlek. Men det låter inte riktigt bra att du inte vill kramas, inte tänder på honom som förr och inte vill vara i hans sällskap. Visst, under krisen brukar man nog liksom ta av sig de rosafärgade glasögon man haft på när man sett på sin partner, då nyförälskelsen förskönat honom till den perfekte pojkvännen. Då brukar man börja störa sig på egenskaper, vanor, handlingar osv, lite som man skulle på en riktigt bra kompis eller ett syskon - men varningsklockorna ringer nog ifall man verkligen stör sig jättemycket. Det är nog kanske ändå inte riktigt kärlek om du inte vill röra vid honom, inte ha sex, inte ens vara i samma rum som honom... Det är kanske nu verkligheten börjar synas och kanske räcker inte dina känslor till för något mer, där vanliga människors vanliga fel och brister ändå skulle tolereras?

Men alla förhållanden har sina fördelar, så även de som inte längre känns så perfekta. Man har redan en historia tillsammans, och troligen också ett vardagsliv. När folk funderar på om de borde göra slut, så brukar ofta sådana saker som gemensamma vänner, aktiviteter eller planer spela in. Förvånansvärt ofta hör man saker i stil med "nämen jag väntar och ser hur det känns efter vår södernsemester... vi har ju ändå betalat för den redan...". Och så har man ju faktiskt investerat en massa känslomässigt sett i den här relationen, ingen vill ju "kasta bort det". Att "kasta bort ett år av sitt liv" är ändå inte sant, eftersom åtminstone jag anser att kärlek aldrig är bortkastad, det är en upplevelse och en lärdom oavsett hur det slutade.

Många tvivlar alltså i det här skedet av krisen, velar om de borde göra slut eller inte, eftersom det sällan är så svartvitt. På ett djupare plan kanske det ofta handlar om en viss rädsla för ensamhet också - du vet vad du har men inte vad du får - vilket kanske förklarar din övertygelse om att du aldrig kommer att hitta någon som det kommer att hålla mer än ett år med. Men det är klart att det inte är sant! Klart att du kommer att hitta någon och leva länge och någorlunda lycklig med den personen! Det råkar kanske bara inte vara den här personen, eller vid den här tidpunkten i ditt liv. Men vem du är idag säger ingenting om vem du är om ett år, och det säger inget om vilka förutsättningar du kommer att ha i framtiden - så sluta försöka övertyga dig själv om det. Det känns alltid som ett misslyckande när ett förhållande krisar eller kraschar och alla misströstar nog i något skede, men det är som att träna eller lära sig spela gitarr eller vadsomhelst. "Jag kommer aaaldrig att springa marathon" blir bara sant om du tror på det och ger upp.

Ingen kan bestämma för dig om du borde göra slut eller inte. Och ingen vet om det kommer att vara rätt beslut i längden eller inte, eftersom du väljer en väg och följer den och då är den andra vägen för evigt förlorad. Det kan kännas skrämmande - och det kan kännas lättare om någon säger åt en hur man borde göra - men det här är nu bara den typen av val man måste göra i livet, annars står man stilla. Väljer du att ge honom en ärlig chans ännu, att verkligen satsa för att ni ska må bättre tillsammans, så kan det valet leda både till att ni faktiskt blir lyckliga tillsammans igen (men inte som när ni var nyförälskade, det stadiet kommer aldrig tillbaka på samma sätt) och till att du sedan, när det tar slut, kan gå vidare med gott samvete, för du vet att du i alla fall försökte. Gör du istället slut kan det hända att det valet leder till lite ånger i något skede, tex när du inte vet vad du ska göra på lördagskvällen eller när du känner dig oattraktiv, ensam och överbliven, eller så ser du tillbaka om ett tag och kan konstatera att det var ett bra val, för annars skulle du inte leva det liv du lever då. Håll bara i minnet att du aldrig kommer att slippa bakåt i livet igen, inget kan bli som förr, utan du kan bara gå framåt.

Lycka till <3

Hälsar Liselott