Hej

Hej!

Tack för din fråga. Jag ska försöka vara ditt bollplank här och bolla lite tankar, råd och erfarenheter tillbaka åt dig, så hoppas vi att du får hjälp av det.

Du verkar ju nog stå inför ett val i livet och relationen igen: antingen göra slut, fortsätta som förr eller flytta ihop. Visst, en del säger att man gör ett val varje morgon att vara tillsammans med en viss person, men vid vissa tidpunkter känns det nog som att det är större vägskäl man står inför i förhållandet. Att flytta ihop är ju definitivt ett stort steg i förhållandet, så det är nog rätt naturligt att man vill utvärdera sitt förhållande före. Är det rätt drag? Är det värt det? Kommer det att hålla? Man kan ju aldrig veta säkert på förhand hur det kommer att gå, om man valde rätt - men ofta har man nog sina aningar före, en magkänsla. Och den här magkänslan tycker jag att jag hör i din fråga? Jag tolkar den som en oro för att det inte kommer att gå så bra, kanske baserat på att så mycket inte förändrats och att vissa delar fortfarande finns kvar på önskelistan?

Det är nu andra varvet ni är tillsammans. Statistiskt sett är oddsen aldrig riktigt bra för att det ska lyckas bättre nästa gång, eller nästa, tyvärr. Det här brukar bero på att man gjorde slut på grund av vissa orsaker (brister, konflikter, olika förväntningar, nyförälskelsen svalnade osv) och orsakerna har oftast inte försvunnit någonstans. Problemen finns ofta kvar när man försöker på nytt, men nu utan de rosafärgade glasögonen som nyförälskelsen gav i början. I ert fall tolkar jag det som att det inte bara är svartsjukan du väntar på att ska ta sig uttryck igen, utan även att en större del av ert förhållande (kanske främst från hans sida?) är baserat på den fysiska attraktionen mellan er. Visst ska sexet helst fungera i en kärleksrelation, men ska det hålla i längden borde relationen bygga på så mycket mer än bara det fysiska.

De behov jag hör eller gissar i din text är bland annat gos utan krav på sex, en mera jämlik fördelning av vems saker ni gör tillsammans och en spänning som gör att du känner att du inte riktigt kan vara dig själv. Och dessa verkar inte vara besvarade just nu. Du behöver fundera på om de här är problem ni kan lösa eller kompromissa mera om eller om det i slutänden kommer att vara deal-breakers?

Personligen tror jag nog att man i en kärleksrelation kan förstärka och förbättra kärleken igen, göra den mer livskraftig - bara båda verkligen vill och bara båda verkligen jobbar på det. Under nyförälskelsestadiet kan kärleken nästan leva på luft allena, men efter ett tag kräver varje relation att man anstränger sig för den, jobbar på den och kompromissar. Kärlek är nog färskvara på det sättet, som konditionen. Tränar du inte, så får du snabbt sämre kondition. Och vill du inte träna, så blir själva träningen något som tar emot och känns jobbigt och krävande. Just nu känner ni er båda oälskade: vill ni jobba på att älska mera, eller känns det som ett behov den andra inte kan fylla?

Vi gör ett tanke-experiment: föreställ dig er två tillsammans om 10 år. Vid den åldern och så långt in i förhållandet brukar medelparet i Österbotten ha sex någonstans mellan en gång i veckan och en gång i månaden. De träffar vänner kanske ett par gånger i månaden och festar varannan månad. Medelparet har ofta köpt en radhuslägenhet och börjar fundera på barn/får barn (medelåldern för förstföderskor är 29 år). Man håller sällan på med samma saker som man gjorde som 20-åring (intressen, hobbyer) och man har ett helt annat ekonomiskt ansvar. Så i den här situationen: Vem betalar räkningarna? Vem stiger upp på natten när bebin har kakkat på sig? Vilka TV-program ser ni i soffan? Vem far ut på tjejkväll/killkväll med kompisarna? Vem bestämmer vad ni köper för större sak (tex snöskoter, dator, säng) när det finns pengar över? Hur löser ni arbetsfördelningen, intresseskillnaderna, tidtabellerna osv? Klart att man bara kan se en bit framåt, inte så långt som 10 år, men det är ju också rätt vanligt att den man blir ihop med i 20-25-årsåldern är den man sedan kommer att gifta sig med och skaffa barn med. Är han den rätte för det? Om han inte är det, är han då rätt just nu? Eller är han för lite rätt och för mycket fel? Kan han förändras - hur mycket behöver han förändras (och du) för att det ska bli mera rätt?

Det här med att pröva på nytt har ofta sina naturliga förklaringar och det är ändå rätt vanligt att folk blir ihop igen. En vanlig orsak är rädslan för ensamheten, både rädsla att på riktigt klara sig själv och rädsla för att inte hitta någon ny kärlek (bättre att ha en halvbra än ingen alls). En annan är tryggheten man kan känna i relationen speciellt om man varit tillsammans under de identitetsskapande tonåren (då har man kanske också delvis vuxit ihop). Då kan tex gemensamma kompiskretsar eller planer man gjort upp tillsammans inverka, fastän de kanske inte borde. En tredje är att det som gjorde att man först drogs till varandra fortfarande finns kvar. För att veta vad du riktigt känner behöver du kanske fundera mera på varför just ni blev ihop på nytt. Är behovet du känner av just honom något avgörande eller ett substitut för något annat?

Det är många frågor du behöver svar på, och ingen annan kan ge dig de svaren. Det är inte heller sagt att du själv vet bums med detsamma, utan du kanske behöver fundera mera. Personligen tror jag inte att det som genom ett magiskt trollspöslag skulle lösa något att flytta ihop, medan det kan kännas svårare att välja på nytt sedan när man väl köpt ny TV tillsammans och visat för omvärlden att man vill dela hem. Hur väl ni passar ihop och vad ni riktigt känner för varandra borde ni nog ta reda på innan dess, tycker jag.

Att välja är alltid svårt, ingen av oss kan ju skåda in i framtiden för att se om det var rätt val eller inte. Så jag önskar dig styrka och tålamod med dig själv inför det!

Hälsar Liselott

PS, råkade ramla över den här artikeln, som kanske kan ge fler tankar: https://svenska.yle.fi/artikel/2017/04/09/maria-sundblom-lindberg-vad-ar-good-enough