Hmm...?

Hej F18!

Först: tack för berömmet :D <3

Sedan till ditt "problem". För se, å ena sidan skulle säkert vissa säga att "jamen det där är väl inget problem, du är ju myndig och får göra som du vill" men å andra sidan så funderar du mycket över det här. Det låter på din text som att du uppfattar åldersskillnaden som ett problem. Eller är det i relation till andra - till dina föräldrar framförallt?

Det är ju ändå så, att fastän hur mycket vi än tycker sådär i allmänhet att kärlek är en personlig, intim och framförallt enskild sak mellan två personer och inga andras åsikter borde påverka, så är det inte så i praktiken. Vi hör på andra, vi bryr oss om vad andra tycker och vi har förtroende för de som känner oss. Och utan att ta hänsyn till andras erfarenheter och tankar så skulle vi inte klara oss så långt här i livet. Vi skulle vara tvungna att göra alla misstag själva och klara av alla våra konflikter själva. Så människan är nog ändå programmerad att bry sig om vad de närmaste tycker och tänker. Och faktum är ju att de ändå oftast är de som känner oss bäst - i vissa saker bättre än vad vi själva gör. Just för att vi kanske råkar vara lite "förblindade" av förälskelse-hormoner eller lite lockade av det förbjudna eller påverkade av vår egen ensamhet eller kåthet eller nyfikenhet på kärlek...

Fast å andra sidan är ingen av våra nära ändå totalt opåverkade av SINA egna åsikter, erfarenheter, viljor och behov. Så tex en förälder kan vara bland annat överbeskyddande, ha egna negativa erfarenheter av åldersskillnader, tro det värsta om allt (vilket föräldrar ofta gör för att de är rädda för alla "skräckhistorier" de hört), känna eventuella pojkvänner som en konkurrent om barnets tid, känna sig utestängda ur och maktlösa i det uppväxande barnets liv, vilja det bästa för barnet (enligt sin egen inställning till livet)...Även kompisar har sina "hidden agendas", hur goda vänner de än försöker vara (tex avundsjuka, rädd för att du bara ska hänga med honom och lämna dem vind för våg...). Kanske är det i sådana här fall just tex vi och kuratorn som inte har någon egen vinning och inga egna baktankar med att råda dig hitåt eller ditåt? ;)

Å en tredje sida, så är ju just kärlek något man så gärna ofta vill tala med andra om. För att kärleken alltid är så oviss - man har ju inga garantier för att det kommer att gå bra eller hålla. Ibland nästan törstar man efter andras åsikter, typ "vad tror du, har vi en chans, borde jag satsa på honom?" Och så en fjärde sida: man måste ju förr eller senare ta sina egna beslut och välja väg i livet för sig själv. Ingen annan kan ju bestämma åt en hur man borde göra, vem man borde vara tillsammans med eller inte. Man kan inte alltid bara lyssna på andras åsikter heller, ibland måste man chansa.

Som du skrev, så har inget "hänt" med den här killen ännu, ni är inte direkt ihop, ni har inte lovat varandra något och ni har inte startat ett gemensamt liv. Men du funderar mycket på huruvida du borde välja honom eller inte. Det första man kommer att tänka på då är huruvida dina känslor för honom faktiskt är tillräckligt starka för att du alls borde bli ihop med honom. Men så svartvit är världen kanske inte heller? Dels kan ju känslor växa och förstärkas med tiden - alla förälskelser drabbar en inte alls som en blixt från klar himmel. Dels så kan det ju hända att du håller på med en riktig klassiker just nu: att du hittar på ursäkter för att slippa involvera och engagera dig. Kärlek kan skrämma lite, speciellt om man nu har lite dåliga erfarenheter från förr och ifall man nu inte har självkänsla hård som en klippa. Kärlek innebär inte bara möjligheten till himlastormande lycka, utan också en massa jobb och sedan eventuellt ett krossat hjärta. Är man villig att investera av sig själv i den här människan, ägna av sin tid åt honom och ta chansen/riskera allt som ett förhållande eventuellt kan föra med sig? Vi har faktiskt riktigt nyligen skrivit ett blogginlägg om just den här rädslan i vår blogg (decibelfi.wordpress.com), så när du läst klart här gå gärna dit och läs mera (http://decibelfi.wordpress.com/2014/03/17/och-sa-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar/). Det är hursomhelst bara du som kan veta ifall det här kan vara en orsak till dina tvivel.

Ska vi absolut ge ett råd, så håller vi nog med kuratorn: vänta och se. Se, ofta har man av någon underlig anledning så himla bråttom in i förhållanden. Det kan kännas som om man är tvungen att besluta sig för om man ska satsa eller inte, tvungen att veta vad man känner (och till och med sätta in känslorna på något slags skala för att se om de är starka nog) och tvungen att liksom bekräfta förhållandet. Att bli ihop med någon är ju i praktiken som ett löfte till varandra (och till omvärlden) om att okej, nu satsar vi på varandra och bara på varandra och försöker få en framtid ihop. Så sällan hinner relationer riktigt utvecklas ifred, sällan hinner man faktiskt lära känna personen ifråga ordentligt innan man går och lovar något, innan man "väljer". Men lika illa för förhållandet som det ofta är att hoppa i säng med varandra första kvällen, lika illa kan det vara för förhållandet att bli ihop under första kvällen - för att förenkla liknelsen här. För att man inte känner varandra och lite "köper grisen i säcken". Vissa gånger går det riktigt bra ändå, men ofta så tar nog förhållandet slut förr eller senare pga bristande förtroende och tillit. Så ta den tid du behöver för att lära känna honom först, känna efter hur dina känslor utvecklas, fundera hur ni känns "med andras ögon" och enligt dina egna behov. Ni måste inte bli ihop exakt just nu. Låt det ta tid.

Lite fler tankar, tips och fakta hittar du garanterat också på våra sidor om Parförhållandet! Om inte annat så får du bra info att stoppa bakom örat till en annan dag, ett annat förhållande ;)

Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna