Hur berättar jag?!

Hej!

Nu har säkert varje människa en egen åsikt om huruvida du borde berätta för dina föräldrar. Men säkert har varje människa också en massa åsikter om sällskapande överlag, eller vad föräldrar har rätt att veta eller säga till om i sina barns liv osv osv. Det finns liksom ingen instruktionsbok om det här, inga allmängiltiga regler att följa. Dessutom är det ju nog du som känner dina föräldrar bäst. Men jag ska försöka öppna upp lite hur föräldrar KAN tänka när deras dotter blir kär, börjar dejta, får stadig pojkvän osv, så hoppas vi att det kan vara till hjälp.

För det första så gissar jag att de allra flesta föräldrar kommer att känna åtminstone ett litet sting av oro när de hör att 13-åriga dottern skaffat pojkvän. Det hör till, det är en del av deras beskyddarinstinkter. Och nej, det handlar inte alls bara om att de genast skulle bli rädda att dottern har sex, blir med barn, får könssjukdomar och sådana skräckscenarios. Utan det kan nog handla precis lika mycket om att de är rädda att du ska få ditt hjärta krossat eller att han ska göra dig olycklig på något sätt. Men grejen med föräldrar brukar vara den att den där första instinkten de känner inte alltid är så himla rationell och förnuftig, utan det KAN vara lite som att väcka lejonmamman i dem. Ofta hinner de dock själva kontrollera sin rädsla innan de kläcker ur sig något fånigt, överdrivet, förbjudande osv. Så oftast brukar föräldrar nog försöka vara accepterande och uppmuntrande och glada för sitt barns skull att hon är förälskad, börjar en ny fas av livet (kärlekslivet), att någon tycker om henne osv. Lite pirriga och pinsamma är de kanske, för hej, de vet kanske inte heller hur man ska bete sig i en sådan här situation

Men egentligen kanske man behöver visa lite förståelse även för de mammor och pappor som inte kan sluta oroa sig just för att den här beskyddarinstinkten är så himla stark. De är programmerade av naturen att vara överbeskyddande, för på sätt och vis går det här att jämföra med allt annat som är farligt för bebisar och uppåt. Där ser de också mest alla skräckscenarion, som hur barnet ska bränna sig på spisen eller drunkna vid stranden eller bli våldsam av att spela för mycket. Så klart de ser alla våldtäkter, tonårsgraviditeter osv inför sin inre blick direkt du berättar att du har en pojkvän - hur vettiga de än brukar vara. Så det är klart att de på något plan skulle vilja behandla dig och farorna på samma sätt som att sätta flytväst på ungen så fort den är 10 meter från stranden: de skulle helst vilja förbjuda dig att ha något som helst att göra med alla "farliga" saker. Men som sagt, förhoppningsvis hinner de lägga band på det eller har förnuft och mod nog att låta dig bli stor även på det här området.

Om du däremot INTE skulle berätta om pojkvännen, utan de tex skulle få reda på det från något annat håll, så skulle de troligen också reagera konstigt. För det första skulle de troligen ännu lättare bli rädda då. För det man inte känner, det har man lättare att bli rädd för än det som man känner. Det som man inte vet något om har man mycket lättare att inbilla sig en massa hemskt om. Då är det såklart ännu lättare att tex vilja försöka förbjuda dig att träffa honom eller oroa sig för att han ska göra dig på smällen eller krossa ditt hjärta osv osv. Dessutom kanske de skulle bli sårade av att du inte längre anförtror dig sådana här viktiga saker om ditt liv åt dem.

Det som kan avgöra är hur DU beter dig när du berättar. Ofta kan en förälder se på sitt barn att något är på gång, och kanske vänta och hoppas på att barnet ska berätta vad det är. Men sedan kan de i sekunden före barnet berättar kanske till och med kunna se "på näsaställningen" vilket humör barnet är på eller vad hon själv tycker om saken. Berättar du om pojkvännen med trotsig röst åt dem, som om du skulle förvänta sig att de kommer att bli arga, så kommer de genast att tro att det faktiskt finns något skäl att bli arg (som du döljer), så då blir de såklart misstänksamma mot pojkvännen redan från början. Så lungt, ganska neutralt, men visa ändå att du är kär och lycklig, ja då skulle jag gissa att du får den respons du önskar - om du alltså väljer att berätta.

Lycka till, och önskar dig många lyckliga stunder med killen :)

Kram, Liselott