Jag har fått känslor för en killkompis. Vi har känt varandra sen vi var kanske 3 år. De senaste tio åren har vi bara träffats kanske en gång per år, förutom det här året. Efter en middag hos hans familj började vi träffas oftare, och nu har jag fått känslor för honom. Jag vill JÄTTEgärna berätta för honom, för ibland känns det som om han har samma känslor för mig. När jag är med honom står tiden still och vi båda brukar helt glömma bort människorna omkring oss. Borde jag berätta för honom? Problemet är att om han inte har samma känslor kan det bli stelt, eftersom våra föräldrar är nära vänner (fd grannar). Jag vet att han har mycket tjejkompisar, men han säger att han oftast inte träffar folk utanför skolan + att det går majoriteten tjejer i hans skola. Hur ska jag berätta det isåfall? Om ett halvår ska jag iväg för ett utlandsår så jag vill berätta fortaste möjligt. Hur ska jag göra det? Tips? Jag gillar verkligen honom och även om han inte har samma känslor för mig vill jag ha kvar honom som vän.
Tack på förhand! :)
Hej!
Det är alltid lika knepigt med vän-kärlek och fastän vi inte är några kärleksgurun så ska vi försöka oss på ett svar. För just det här har vi varit med om några gånger, att bli kär i nära vänner av motsatt kön (och en av oss är faktiskt ihop med sin bästis och har varit det lyckligt i 14 år nu ;D).
Överlag gillar vi nog hela idén med att bli ihop med någon som man redan är kompis med, det finns sååå många fördelar med det. Man känner redan varandra och vet vad man får så att säga. Man trivs tillsammans och har något gemensamt redan, kan oftast skratta och prata om allt och känner sig trygg och bekväm och sig själv tillsammans. Det är en jättebra grund för ett förhållande och precis det som gör att förhållandet håller även när den första himlastormande förälskelsen lagt sig. Det kan också vara precis just det som INTE gör att det blir stelt och konstigt ifall det sedan tar slut. Man har vänskapen som grund och är man bara medveten om det, så brukar det gå att fortsätta att vara vänner efteråt. Inte alltid, såklart, det kan vara så att om kärleken inte funkar så funkar inte vänskapen heller. Det är en risktagning. Men det är kärleken alltid!
Men som sagt, det är bara vår egen personliga erfarenhet. Visst har vi haft något romantiskt på gång med andra kompisar också, och alla de killarna är vi faktiskt fortfarande kompis med - av en anledning: vi har PRATAT med dem. Berättat hur vi känner, tänker osv, så att inte saker har lämnat osagda och ouppredda och oförklarade. Det gäller i alla förhållanden: funkar inte pratet om känslor så kommer man att börja inbilla sig saker, oroa sig för saker som ändå inte var något, missförstå, misstolka osv - och DET är farligt för förhållanden.
Så vår magkänsla säger definitivt att du ska ge det här en chans att bli något. Du behöver ju inte gå pang på rödbetan och deklamera högt åt honom att nu är du kär i honom. Låt det gå långsamt och lite i taget, för att hinna se vad han verkar känna och tänka. Låt honom också få en chans att hinna bli kär i dig. Flirta! Låt stämningen mellan er långsamt förvandlas från bara vänskap till något mer. Om man bara är lyhörd och ser på den andras kroppsspråk - och VÅGAR ta små små steg mot något romantiskt - så har det en bättre chans att utvecklas till något starkt (än att skrämma iväg honom genom att ställa honom mot väggen).
Vi håller tummarna för dig!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar