Hur ska jag få det här distansförhållandet att funka?

Hej Kär och galen!

Jadu vännen, det är alltid svårt med distansförhållanden, de kräver alltid lite extra av parterna. Kanske inte så att deras kärlek måste vara starkare än medeltalets, men deras vilja måste vara det. Viljan kan förflytta berg och vill man bara tillräckligt mycket, så hittar man vägar till att träffas och ork att vänta däremellan. Dessutom är varendaste förhållande unikt och så väldigt mycket beror på era personligheter, era livssituationer och era kulturer. Blir exempelvis kulturkrocken för stor så kan det ta knäcken även på den starkaste vilja. Men vi känner ändå till många förhållanden som inletts på distans och som hållit i längden och har flera goda vänner som kommit till Finland för kärlekens skull och stannat här. Ett tips är dock att själv höra dig för bland sådana som haft förhållanden med personer från andra länder och kulturer om deras erfarenheter - någon som upplevt det själv har ofta många värdefulla råd och erfarenheter. Kolla tex olika diskussionsforum. Ju mer du vet på förhand, tex om kvinnosynen i hans land, desto större chanser har du att förstå dig på honom.

Som sagt, finns det vilja så finns det alltid vägar till att hålla kontakt och träffas. Den moderna teknologin är fylld av möjligheter, så försök att tillsammans utforska fler möjligheter till kontakt, beroende på vad han har för tillgång till nätet. Kanske internetcaféer, bibliotek, skolor och liknande har allmänna datorer med internetuppkoppling där? Man ska heller inte underskatta de "gammaldags" metoderna som brev och paket på posten, bland annat eftersom det man skriver för hand kan vara mera känsloladdat än något man snabbt knackar ner på ett tangentbord. Allt behöver ju inte heller ske i realtid, så man kan tex göra en videodagbok (eller dokument eller foton), spara som en fil och skicka när man har tillgång till nätet. Sedan är det ju inte sagt att ni måste resa till varandras länder och hemorter - även om det är lättare att förstå varandra om man vet tex hur den andras hem ser ut och har träffat den andras vänner - utan man kan träffas halvvägs också. Kanske ni råkar hitta superbilliga flyg till någon europeisk stad båda två och kan ta ett billigt motellrum? Att träffas på "neutral mark" har sina fördelar, där kan ni lära känna varandra helt ifred och utan att någon av er är på hemmaplan och den andra en främling på besök. Att träffas hemma hos någon kan dock tydligare visa hur ni faktiskt skulle funka tillsammans i vardagen också, så det finns för- och nackdelar med allt.

Men det kräver nog kanske att du vågar ta det här språnget och dessutom vågar stå emot dina föräldrars oro för dig. Det är vanligt att föräldrar har svårt att släppa taget om sina vuxna barn och de flesta föräldrar lider nog mer eller mindre av det. Det kallas "empty nest syndrome" när föräldrar har tungt att acceptera att barnen blivit självständiga och det egna "boet" tomt. De vet nog att deras jobb är att uppfostra barnen att bli självständiga individer som klarar sig själv, men samtidigt har en del föräldrar svårt att se sina egna jobb avklarade och klippa navelsträngen när det gäller att ta ansvar för barnen. En förälder slutar nog aldrig riktigt att oroa sig för sina barn och vilja att de mår bra, men det här är alltså ibland en nästan smärtsamt förvirrande process för föräldrar. Många barn har också svårt att verkligen stå på egna ben, eftersom det ofta känns så enkelt och behändigt när tex mamma fortfarande tvättar åt en, betalar räkningar när man är pank eller tröstar då det gick dåligt i tenten.

Så kanske är det bäst att du berättar på förhand om pojkvännen och att du tänker åka iväg då och då för att träffa honom. Då hinner de förbereda sig och hinner framförallt tänka på att du ÄR vuxen och SKA vara självständig. Säkert börjar de oroa sig, om allt från flygbiljettspriser och pass till människokidnappare och att du ska bli dumpad och ledsen. Men då får de jobba med den rädslan själva och medvetet anstränga sig för att lita på dig. Kanske går ditt förhållande och resorna bra, kanske inte, men det är DITT LIV och dina värdefulla livserfarenheter, inte deras! Så stå på dig bara!

Lycka till! Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna