Inte säker längre..

Hej vännen!

Oj sötis, vad vi är ledsna för din skull! Vi ska försöka oss på ett svar, mycket tröst och kanske något råd - men helt på basen av våra egna erfarenheter och tankar och åsikter. Som två kvinnor till en annan kvinna. Några superexperter på kärlek är vi inte, men vi förstår sååå hur du känner dig!

För det första så tror vi att du/ni har fallit i en av de klassiska "förhållande-fällorna". För tyvärr så brukar kärleken funka så att när man varit ihop ett tag - ibland handlar det om bara ett par månader, ibland om ett halvår och ibland mycket längre än så - så kommer den dystra, tråkiga vardagen emot. Man är inte längre rosafärgat himlastormande förälskade i varandra, inte ens riktigt kära i ordets vanliga betydelse. I något skede kommer liksom en ... backwash skulle man kunna säga på engelska, en slags motreaktion, en vågdal, en krisperiod. Det är då man börjar se partnern för vad han verkligen är och tex lätt börjar störa sig på att han inte fällt ner locket på WC-stolen. Då måste man antingen hitta ett nytt sätt att vara tillsammans på eller så tar förhållandet slut. Om man kan hitta en tryggare, lugnare, mer stadig kärlek att bygga på, så håller förhållandet - men väldigt många gör alltså slut när den första nyförälskelsen gått över.

Den andra krisen har vi märkt att kan komma ett bra tag efter att man klarade av den här första. Först kan det kännas ljuvligt och skönt att ha hittat den här lunga, stadiga och djupa kärleken att bygga på. Men efter ett tag så känns det som om det skulle behövas mer jobb för att upprätthålla den. Speciellt när man är ung kan det kännas som en besvikelse nu. Hela världen verkar gå ut på himlastormande kärlek, hett sex och superromantiska gester - medan ens egen gubbe bara slöstirrar framför TV:n på lördagskvällen. Det har då "gått slentrian i förhållandet", som folk brukar säga, allt sker på rutin och vardagen är kung. Det är tyvärr i det skedet som tex vanliga österbottniska killar slutar kyssas regelbundet - överlag. För den genomsnittlige österbottningen är tyvärr inte så himla känslosam, romantisk eller ömhetssökande som vi tjejer många gånger skulle önska att han var (som hjältarna i de romantiska komedierna är tex)... Så funkar du som den genomsnittliga österbottniska tjejen, så kanske du känner dig lite besviken på kärleken, kanske den inte längre är allt det där du vill ha, kanske du känner dig irriterad och otillfredsställd? Men det behöver inte betyda att allt hopp är ute, att förhållandet inte går att rädda. Det kanske bara betyder att det kräver lite mer jobb igen ett tag framöver. Från er båda. Är du villig att jobba hårdare? Det existerar inte ett förhållande i världen som skulle vara perfekt - alla måste alltid för all evighet jobba på sina förhållanden, de blir aldrig färdiga eller självgående. Men det kan vara svårt att se var gränsen går för FÖR mycket jobb, när förhållandet är värt att bevara och när det inte är det. Och det är svårt att veta hur mycket kärlek som är tillräcklig och att veta om man själv fortfarande älskar.

Nu vet vi ju inte hur länge ni varit ihop eller om det vi skriver ens låter bekant. Vi gissar ju bara utgående från alla de förhållanden vi sett genom åren. Men om din kille dessutom reser mycket, så förstår vi absolut att ensamheten kan kännas väldigt tung. I en sådan situation, OM du alltså dessutom är lite besviken, osäker på hans känslor och har "tråkigt" så kan vi förstå att någon annan killes uppmärksamhet kan kännas som balsam för själen och självförtroendet. Det kan kännas väldigt skönt att få höra att man fortfarande är en attraktiv tjej, att någon vill ha en. Men... (det här är vår personliga åsikt, men som verkar vara rätt allmänt accepterad) om det går så långt som till otrohet, så var det redan något fel i förhållandet man har. Egentligen är det ju logiskt: om förhållandet är bra och man får allt man behöver av pojkvännen/sambon, så har man ingen orsak att vara otrogen. Inte ens fastän man är i fyllan och saker och ting bara "händer" - de skulle inte ha hänt om man redan var lycklig. Ens egen självkontroll skulle ha kickat in, hur tänd eller rusig av uppmärksamheten man än var i det ögonblicket. För vi tror att alkohol funkar som så, att den gör att man släpper på självkontrollen och de inre önskningarna slipper då fram. Man kanske gör det som man hela tiden innerst innne har velat göra. Otrohet tror vi inte slår ner som en blixt från en klar himmel, vi tror snarare att den är ett symptom, inte själva "sjukdomen".

Men hur man ska förhålla sig till otrohet är något som varje människa har en egen åsikt om, och alla reagerar på den på sitt eget sätt. Otrohet är dessutom en av de här sakerna som det inte finns något "det enda rätta att göra" i. Många har berättat åt sin partner om sin otrohet, många har låtit bli och inget sätt verkar funka bättre än det andra. Det är så väldigt individuellt och det beror säkert mycket på hur gärna båda parter vill att förhållandet ska funka - och vad man känner för den person som man var otrogen med. Vissa par kommer över krisen och får ett starkare förhållande efteråt - kanske för att det funkade som ett wake-up-call, en kalldusch. Andra kan helt enkelt inte acceptera att partnern har varit otrogen och gör slut med buller och bång. En tredje typ kanske försöker komma över krisen och håller ihop, men har svårt att kunna lita på varandra igen och troligen tar det då slut senare. För de flesta, så betyder det att vara ihop (bo ihop/vara förlovade/gifta osv) att man lovat varandra att bara älska varandra och bara vara med varandra, ingen annan. För många är det att bryta det löftet när man är otrogen och det kan vara svårt att svälja det.

Vi förstår att du säkert väldigt gärna skulle ha velat få ett klart svar av oss, ett ja eller nej på frågan om du ska berätta för din pojkvän om otroheten eller inte. Men det är inte bara det att vi inte kan bestämma åt dig, inte på något vis får bestämma, utan det att vi inte kan veta vad som vore bäst för just er. Ingen annan kan det, inga kompisar, inga psykologer, ingen. Vi kan inte heller säga något om hur det kommer att gå - ingen magisk kristallkula att skåda framtiden i. Det enda vi kan säga är att fråga vad du själv känner. Vad kan du leva med innerst inne? Vad vill du ha ut av ert förhållande, av livet? Hur känner du själv för att du var med den här andra killen i fyllan? Kanske du kan gissa hur din sambo kommer att reagera ifall du berättar, kanske inte - det enda du kan veta något om är dig själv. Och det här verkar inte längre vara något du kan gömma i ditt hjärta och låtsas som att det regnar - annars skulle du inte ha frågat oss. I våra öron låter som att du borde göra ett val snart.

Vi förstår att det känns pissigt just nu, och att du säkert ångrar och önskar allt ogjort och annorlunda och... ja. Och tyvärr vännen, vi vet att det inte tröstar speciellt mycket, men det är sådana här kriser som man måste igenom här i livet. Med risk för att låta som några visa gamla kärringar nu, men det blir nog bättre, det finns något på andra sidan den här krisen. "If you are going through hell, keep going!" Fortsätt igenom, det kommer att ljusna.

Stor kram, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna