En tid bakåt sedan blev jag lämnad, och än håller processen att komma över den personen än igång. Humörsvängningar och annat upp som nergångar har det varit denna period, och fast jag nu senaste tid har kännt att har kommit över detta så känns det lite än just nu som om kärleken skulle vara kvar, fast man nog förlänge sedan har fattat att d e e slut, och att de var mitt första ordentliga kärlek och förhållande o.s.v. Men saken är det att jag inte saknar själva att vara i ett förhållande och så, utom de e själva personen. Fast nå, har ju hunnit vara singel redan, och de har kännt varken rätt eller fel, men ändå så finns dendär känslan man helst inte vill känna för den personen(för att den personen annars också inte har behandlat en så snällt, iallafall mot slutändan av förhållandet). Har nog lärt mig en hel del och öppnat ögonen för visa saker, nog för att jag nog alltid har varit riktigt jordnära och inte litat alldeles för blåögt på min förra partner heller, men värst e ju de, man tänker på att man hadde en bästa vän, en som man hadde så otroligt mycket gemensamt med och kunde tala allt med, man blev ju så lika och sedan ska de tydligen då förstöras. Jaja, självklart tänkte man ju på att de kan ta slut, och hur de skulle vara och så, men självklart händer de just då man minst anar det.
Och ja, livet är orättvist, saker och ting ändras, saker e svårt o.s.v. Men varfö är det egentligen så himla svårt? Varför alltid tvingas att hitta en ny, bara för att känslorna inte alltid är lika stabila för en person? Bara då det blir lite svårare, lite jobbigare, inte lika vackert för en stund så varför ger man upp om man vet att man sedan kanske kommer att sakna ? Jaja, ma e ju ung ännu, inte träffat så himla många människor i sitt liv, men varför ha så många förhållanden för att hitta "den rätta" om man har redan 1 person som det ändå känns så himla bra med ? Förstås är sånahär saker olika för alla, och man kan inte ändra på dagens norm inom kärlek och förhållanden, men jag har bara funderat på att måste man faktiskt alltid göra rätt "i praktiken"och "följa strömmen" inom normen att just då de inte känns lika bra, eller tröttnar, så gör man slut? Okej, inte skall man låta sig själv heller må alltför dåligt, och inte låta sig själv behandlas hursomhelst, för att de skall ju helt enkelt finnas balansen, både bra och mindre bra, men de verkar som om många ändå bara tänker "de finns bättre" eftersom det egentligen inte finns en fullständig god människa. Man blir ändå sårad, mer eller mindre, och fastän man verkligen inte vill såra eller bli sårad så gör man de ändå, till och med omedvetet, men förstås finns de ju en viss gräns där också. Men jag menar, varför ger man så lätt upp? Och låter sig själv bara lyssna: "Allt har ett slut" eller "Inte håller det då man e ung ändå hlr" osv. Men om man egentligen vill att de skall hålla att man har dendär personen,kärleken, så varför ger man upp då? De e ju helt enkelt inte bara en dans på rosor. Sedan så är en del saker inte så himla svårt i praktiken som man kanske ibland tror, och man behöver ju inte alltid ta saker på så allt för stor allvar, för att allt känns ju helt enkelt så himla mycket lättare då!
Förstås är sådänthär olika för person till person, och det känns ju så jäklit då saker inte far så som man själv vill ha dem och ja de känns ju så himla jobbigt och svårt, men egentligen så varför inte se från ett mycket mera simplare perspektiv? Känner iallafall ett mycket mindre press i hjärnan då haha ^^
Och ja, alltid lär man sig, och man skall ju ha och få en viss livserfarenhet, och de e ju synd att de e så själviskt i vår värld, men varför inte själv försöka göra de iallafall från sin egen sida lite mindre själviskt? Ibland så måste man ju bara våga, våga göra något själv.
Ville nu bara dela med mig :)
Funderaren
Hej, tack för fina funderingar :)
Och stort tack för berömmet, det är kul då vi kan hjälpa någon.
Det var tråkigt att höra att du har blivit lämnad, det är alltid jobbigt innan man kommer igen.
Det är ju så att det bara är tiden som lite lindrar, det finns inga mirakelkurer som funkar genast.
Det känns ju än mera jobbigt om man själv verkligen gett allt, om man tyckt att allt verkat bra och att man går vidare till nästa steg i förhållandet, och så plötsligt som en blixt från klar himmel så blir man dumpad :(
Det blir som ett sorgearbete, som måste få ta den tid det tar. Och precis som du skriver så är det inte alltid själva kärleken som man saknar utan den goda vän man också mist. För det är ju en av de allra viktigaste sakerna i ett förhållande, att man är vänner, kanske ens älskling blir ens bästa vän också. När det sen tar slut så blir man ju också av med en vän.
Sina känslor kan man inte stänga av som på en knapp, det tar sin tid innan hjärtat är med i svängen.
Fast det låter som att din kärlek inte alltid varit så snäll med dig, så kan man ändå inte stänga av sina känslor sådär bara.
Men inget dåligt som inte har något bra med sig, om detta gjort att du fått upp ögonen för hur du åtminstone INTE vill bli behandlad i framtiden, så är det ju en positiv sak i sig. För folk ska inte få behandla en hur som helst, alla är vi viktiga och vädefulla och värda att blir bra behandlade.
När ett bra förhållande tar slut så kan man nästan säga att det kan kännas som att man mist någon på liknande sätt som pga en sjukdom eller en olycka.
Man kan ju inte heller förbereda sig på att ett förhållande kan ta slut, det blir ju mysko om man ska gå omkring hela livet och inte kunna njuta fullt ut av något, för tänk om det tar slut... Det är ju sånt vi aldrig vet, men vi ska inte heller kasta bort nuet genom att oroa oss för något som kan hända i framtiden men som också kanske aldrig händer.
Så vi måste nog kunna njuta fullt ut och vara lyckliga när vi är det, så du har levt helt rätt!
Jag vet att det känns jobbigt att igen måsta försöka sikta in sig på att hitta någon ny att bli lycklig med, men det kan också hända att vi inte ska tänka så mycket på det, alltså vi ska leva här och nu och inte gå omkring i "stand-by" läge och vänta tills vi igen kan börja leva då vi hittar nästa som är perfeket och som vi vill leva med.
Om man låter det knalla på och inte tänker så mycket så mittiallt så dyker det upp en juvel mittframför en.
Sen att vissa lättare ger upp än andra, är ju också en sak som kan vara jobbig att kunna ta till sig. Vissa är beredda att kämpa mera för ett förhållande och andra ger upp vid första motgången. Men det är en personlighetsgrej så det kan man inte kräva av någon.
Men man vet aldrig vad/vem som kommer emot en i livet. Det kan hända att man i något skede tänker att: "Ja, nu förstår jag varför jag skulle genom allt det där för att jag sen skulle vara redo för det här..."
Vem vet vad som ännu väntar på dig bakom något hörn, det kan hända att det här du haft nu med den här personen bleknar totalt i jämförelsen med det som kanske kommer sen, vem vet?
Man ska inte "följa strömmen" mm och göra "som alla andra", man ska göra det som känns bäst för en själv just då!!!
Jag hoppas det kanske redan känns lite bätte, men som sagt var tiden är det enda som hjälper.
Försök hitta på nåt kul med kompisarna, nu en tid framöver, strunta i alla kärlekar och trassel. Koncentrera dig på att ha kul, njuta av livet, skratta, skoja och kansk flirta lite om det råkar komma någon passlig emot ;)
Hör jätte gärna av dig igen,
kramar från ungdominformatören Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar