Hur gör man för att gå vidare? Hur glömmer man den finaste människan man någonsin sett? Och som jag kanske aldrig kommer se igen för hon gick ut nian idag... Det går ju inte att tala med någon om detta, för då kommer det ut. Och med mina föräldrar kan jag ju inte tala,dom behöver jag ju se så ofta ännu i flera år...
Hur går man vidare? Och är jag onormal?
Vad ska jag göra?, det gör så jävla ont att inte få henne.
Ursäkta om frågan var lite såsig, men det är mina tankar också, så det passar väl. Patricia
Praktikant vid Decibel Angelica svarar
Hej gumman!
Oj, din fråga gör mig lite ledsen. Din situation låter så ensam. Jag skulle vilja ge dig en kram. Så KRAM!
I en perfekt värld skulle du inte alls vara tvungen att fundera över och må dåligt över det här, i en perfekt värld skulle du inte behöva tänka på om du kan prata med någon om det. Du skulle kunna öppna dig för de som står dig närmast och få stöd för att du gått och blivit olyckligt kär - inte behöva stänga in det bara för att det hänt med en flicka nu. Det här är inte en perfekt värld, verkligen inte, men det ÄR en värld i förändring. En värld där den situation du nu är i förhoppningsvis snart inte kommer att ifrågasätta sexualitet alls som den gör nu. Det är härligt att du åtminstone skrev hit med dina funderingar, det betyder mycket för oss!
Men alltså först: NEJ, du är INTE onormal. När det kommer till kärlek och känslor är det störtomöjligt att kalla något för normalt eller onormalt. Du har bara råkat bli kär, och vad är nu härligare än det egentligen? Det att du blivit kär i en flicka gör dig varken onormal eller ovanlig eller något annat och det är mer än okej att du känner som du gör. Det är också så att det är svårt att sätta folk i fack när det kommer till sexualitet. Det är sällan hugget i sten vilket kön man drar sig mer till, även om samhället och människor kanske helst skulle stämpla någon som tex ”bara hetero”. Jag tror nog att de allra flesta människor befinner sig någonstans MELLAN hetero- och homosexuell på en linje där hetero är i ena ändan och homo i den andra. Det är vanligt att man nån gång i livet funderar över vad man är och vem man drar sig till – kanske speciellt idag eftersom det blir alltmer accepterat att inte vara bara det ena eller det andra. Dessutom är det ofta så att det nån gång under livets gång kan komma in människor i ens liv som på nåt sätt fångar ens uppmärksamhet, om det då är pga personens härliga personlighet eller om det är något i utseendet som lockar en till sig.
Vännen, jag skulle så önska att du tog mod till dig och pratade med någon om det här. Vem som helst! Det börjar kännas så mycket bättre av att inte gå runt och lida och fundera i ensamhet. Jag menar, när man blivit kär är det ju ofta det enda man tänker på. Personen finns där i bakhuvudet hela tiden, och att inte få prata med någon om det blir så fruktansvärt ensamt. Samma sak gäller naturligtvis när man fallit för samma kön, det kan tyvärr bara bli så mycket svårare att öppna sig just eftersom man bara är rädd för vad andra ska tycka.
Men du, det är ju så att om du faktiskt är bisexuell (inget du måste ”bestämma dig för” så där bara förstås, men du låter ganska säker) så är det inget som kommer att förändras i första taget. Och till sist kommer dagen att komma då du måste berätta för dina nära och kära hur det ligger till. Jag anar att det här är något du funderar ganska mycket på nu, och det är bra!! Men snälla, bestäm dig inte för att tränga undan det. Du börjar bara må så mycket sämre av det i längden. Ta mod till dig och berätta det för någon. Är det så farligt om det kommer ut egentligen? Du är ju den du är oavsett, eller hur? Inte ändras ju du eller din personlighet bara för att du är bisexuell och inte försvinner orsaken till att dina kompisar och dina föräldrar älskar och bryr sig om dig heller!
Sen finns det också sidor på internet som finns där just för "sexuella minoriteter". I Vasa finns tex SETA och också Regnbågsankan har en kontaktperson i Vasa. Dit kan du höra av dig med dina tankar och funderingar.
När det handlar om att "komma över" den här tjejen gäller förstås samma saker som med vilken kärlek som helst. Det finns inga magiska tricks. Du måste tillåta dig att känna det du känner, vara ledsen när du är ledsen och gråta när du behöver. Alla känslor är okej. Med tiden blir det lättare, hur jobbigt och klyschigt det än låter. Det allra bästa sättet att börja känna sig lite bättre över förlorad kärlek är ju just att prata med någon om det, att ha någon som lyssnar och finns där hur det än är. Så var stark och berätta för någon hur det är. ALLA KÄNSLOR ÄR OKEJ! Du är du och det är okej, oavsett vad.
Varma kramar <3
från storasyster & sommarjobbare Angelica
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar