Jag vill ha en pojkvän

Hej!

Ja, drömmen för de allra flesta av oss är nog att bli älskade av någon precis för den vi är :) Det verkar inte så lätt att hitta någon sådan alla gånger - men hur ofta accepterar nu då vi själva precis alla andra exakt sådana som de är? Det är så väldigt lätt att dra förutfattade meningar om folk man träffar, till exempel på basen av vilka kläder man har på sig, eller i vilket sammanhang man träffas. Sedan är nog många av oss ganska "kranttuga" (kinkiga) med hurudan "drömkillen" ska vara också, vilket ju såklart begränsar mängden tänkbara pojkvänner. Det kanske inte alltid handlar bara om utsidan, utan vi kanske inte kommer överens med alla (personkemi), eller så "klickar" det helt enkelt inte. Vi faller inte för alla vi träffar, hur "perfekta" de än verkar vara. Och tvärt om: ibland faller vi för sådana personer som inte alls passar oss eller är sådana som vi hade tänkt att vi behöver och vill ha.

Japp, kort sagt är kärleken ett mysterium. Men det blir nog lättare om man funderar över vilken inställning man själv har till andra människor. Det är ju bara en själv man kan påverka och förändra, ingen annan. Har man ett öppet sinne och verkligen accepterar folk sådana som DE är, utan att ha fördomar eller föredra vissa sorters människor eller egenskaper framom andra? Tycker man att alla människor är lika mycket värda att exempelvis lära känna? Hur blyg är man - det vill säga hur mycket låter man sina egna egenskaper, så som feghet eller osäkerhet, hindra en från att börja tala med vemsomhelst? Och slutligen: om man inte gillar sig själv så har ju andra svårt att gilla en. Kort sagt: det är mycket jobb man behöver göra med sig själv för att både älska och älskas som den man är. Men allt är möjligt!

När det gäller VAR man kan hitta kärlek, så är det bara fantasin (och kanske ödet/slumpen/högre makter för vem som råkar korsa ens väg) som sätter gränser. Visst, skolan är ett bra ställe, men så är även ute på byn/i centrum tex när man cyklar runt, biblioteket eller butiken, olika idrottsplatser (många träffar ju varandra via fotbollsturneringar, golfsommarläger och liknande, men även på simstranden eller i slalombacken) och olika evenemang. Det kan vara allt från lan-partyn eller rusmedelsfria ungdomsdanser med lägre åldersgräns (har hört ryktas om sådana till sommaren), tävlingar mellan skolor, marknader på torget eller vid hembygdsmuséer, byafester, konserter... Kanske just din sport råkar vara lite tjej-dominerad, men vem vet? Plötsligt är det en kille med på lägret eller utflykten med föreningen eller liknande. You never know!

Knepet är väl att hålla ögonen - och sinnet - öppna för alla chanser som erbjuds i vardagslivet. Kanske det plötsligt står en helt vanlig kille bredvid dig i kön till... ja varsomhelst. Då gäller det dels att se möjligheterna i honom, även om han kanske inte är ursnygg, utan helt vardaglig. Dels om att våga ta chansen. Den kanske bara varar några sekunder, den där chansen, men du har absolut inget att förlora på att säga hej och kommentera vädret, det han handlat, kassörskans lösögonfransar (bättre att göra det viskande)...

Kärlek handlar om mod - utan att vara en smula modig händer inte mycket. Så utmana dig själv med att typ tala med en okänd kille i veckan - man vet aldrig vilja ljuvliga människor du kommer att träffa på det viset :D

Hälsar ungdomsinformatören Liselott