Kan inte bli kär?

Hej!

Innan jag börjar: minns att det inte finns någon regelbok för kärlek och förhållanden och alla råd och tankar jag ger är mina egna, som en medmänniska, visst?

Hm... vet du, min första tanke när jag läser din fråga är; varför pressar du dig själv? Vad är det egentligen du tycker att du borde känna? Jo, jag förstår hur idealbilden av ett romantiskt förhållande ser ur idag, hur man borde längta och sakna och åtrå och dela allt och vara så lika och känna så äkta och vara så upp-över-öronen och tycka att han är den rätte osv. Vi blir itutade den här bilden i allt från filmer och låtar till kompsarnas insta-flöde, men det är en ganska hög ribba som samhället sätter med den här idealbilden. Jag ser det dock lite som skönhetsidealen som råder just nu, det är som om kärleken blivit en tävling och prestationskamp där man ska överträffa varandra och där bara det bästa är gott nog. Men kärlek är som vi människor, den kommer i miljoner olika versioner och ingen av dem är mindre värd bara för att den inte stämmer in på idealbilden.

Dessutom kan den se olika ut fran dag till dag, period till period, även med samma människa. Den kan förändras på ett kick och den påverkas minsann av resten av livet (ja, även pms och dåliga dagar och jobbstress osv). Så vem kan då säga hur den borde vara för att vara "rätt"? Ett konkret exempel på det jag menar är: vad allt ska ha ett krux i boxen för att man ska kunna säga "jag älskar dig"? Kärlek har väl ingen skala där man kan avgöra att vid typ 25% kan man säga att man är kär och inte bara förälskad eller först vid 75% kan man överväga att flytta ihop, för då känner man tillräckligt mycket? Den enda som kan säga om "jag älskar dig" känns korrekt och smakar bra på tungan är vi själva, men på samma gång kan det vara tio gånger svårare att veta när det tillfället kommer än när man ska ta den där första kyssen med någon. Vi har en tendens att lägga in otroligt mycket betydelse i de orden och därför kanske tillfället sedan aldrig heller blir riktigt perfekt eller känslorna riktigt "korrekta"? Du skulle annars ha sett min reaktion när min tioåriga son sa det i telefon till sin flickvän! Men visst, det är hans rätt att säga om han vill säga det och vem är jag att säga om det är "korrekt" i hans relation/ålder osv eller inte? De orden är våra egna personliga och vi får använda dem som vi finner bäst.

Vilket också betyder att vi får känna det vi känner och är inte skyldiga att känna något för någon annan. Nu syftar jag på det här med att din kille nu eventuellt känner mer för dig än vad du känner för honom. Du vet ju att du inte måste känna mer bara för att matcha honom? En annan tung övertygelse vi allmänt har i det här samhället är att ett förhållande inte är bra om vi inte känner exakt lika mycket för varandra och på exakt samma sätt. Det är också tokigt, eftersom ett helt normalt förhållande för det mesta innehåller en massa som inte är precis exakt lika. Ta tex sexlusten. I medeltal är det egentligen ganska sällan som båda i ett par vill ha sex samtidigt och lika mycket. Det vanliga är däremot att den ena vill mer sällan eller att den ena inte råkar ha lust just då när den andra har lust och för att båda ska bli nöjda i längden så måste man kanske kompromissa lite (tex "värma upp sig" eller börja på och vänta att lusten nog kommer igång av sig själv då) eller orka vänta till ett bättre matchande tillfälle. Likadant är det nog med kärleken, speciellt eftersom den kan ändras från dag till dag. Och så brukar den i något skede antingen övergå från förälskelse till djupare kärlek eller så tar det slut. Men jag tror alltså att man inte behöver vara överdrivet orolig bara för att man inte känner lika mycket. Kanske i längden, men inte på kortare sikt, som veckor.

Vi känner ju alla kärlek på olika sätt också. Det är enklare att se när man studerar kärlek till ett barn eller en morfar eller ett husdjur eller en kompis eller en annan kompis. Klart att man kan älska på olika romantiska vis också, så varför försöka tvinga in känslorna mot den där idealbilden? Den är inte den enda rätta formen av kärlek! Så kanske det inte är så att du inte kan bli kär, utan det du känner motsvarar bara inte din föreställning om hur kär borde kännas? Jag tror defintivit inte att det är något fel på dig som gör att du inte kan bli kär, utan antingen så väntar de känslorna någonstans längre fram - med denna kille eller med någon annan (alla kärlekar börjar ju inte med blixtförälskelse vid första ögonkastet, ibland tar det ett tag för dem att växa) - eller så är du inte direkt upp-över-öronen-typen?

Låt inte det här att dina känslor svalnat förr bli någon självuppfyllande profetia. Eventuellt kan man förklara ett mönster med att man alltid faller för en viss typ som egentligen inte är så bra för en själv, men jag tycker ändå att det är tveksamt att försöka tyda ut mönster ur tidigare förhållanden och känslor. Varje kärlek är annorlunda, så låt den här få växa (eller svalna och dö) som DEN vill, utan att tvinga in den i några spår skapade av tidigare erfarenheter.

Det är svårt ibland att säga när något känns rätt, men det är mycket lättare att säga när något känns fel. Så mitt råd är att se tiden an och gå på magkänslan. Tänk inte så mycket, för din intuition och dina instinkter är smartare än alla resonemang och motiveringar <3

Kram, Liselott