Har nu i ca. en månad snäpat med en kille och vi båda har väl nå känslor fö den andra, vi har aldrig träffasts irl ännu, men båda vet nog sen innan vem den andra e.
Probleme e nu de att mina känslor kommer o far hur som helst. Han är jätte snäll åt mig och bryr sig om mig (har annars inga vänner alls så de känns verkligen bra att ha nån som bryr sig) o ja vill verkligen int såra honom fö han e en jätte härli person :( Men de e jobbit me mina känslor som kommer o far :(
Läste om borderline, och alla symptom på sidan 1177.se stämde mer eller mindre in på mig, så började fundera om de e de ja har (har mått skit sedan jag var 11-12 o har läng veta att de e nå som int stämmer riktit, men är endå inte deprimerad)
Funderar bara va ja ska ta mig till o hu ja ska gå till väga me dehär, sko va så skönt o veta va ja har, få hjälp, klara av o ha känslor fö nån o bli tillsammans med Honom, o fö en gångs skull få vara lycklig o må bra.
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej,
Jag förstår att det kan kännas jobbigt då känslorna växlar fram och tillbaka - men det behöver inte betyda att det är något fel på dig bara för att de gör det. Jag tror att det är ett ganska normalt beteende för vem som helst i början av en relation att ibland tvivla på sina känslor och ibland vara superkär. Speciellt om ni inte ännu har träffats irl så är det ju t.o.m. hälsosamt att inte låta känslorna rusa iväg med en hur som helst.
Om man läser om borderline så är symtomen ganska allmänna, och jag tror att speciellt ungdomar kan känna igen sig i flera av symtomen även om det inte finns nån anledning att tro att någonting skulle vara på tok psykiskt. Men det är givetvis ingenting jag kan svara på - hur du mår och vilken diagnos som skulle passa in på dig, det vet du nog bäst själv. Jag menar bara att många av symtomen på psykiska sjukdomstillstånd kan passa in på nästan vem som helst, och speciellt i tonåren då hjärnan till sin natur är lite virrigare p.g.a. att det händer så mycket hormonellt i kroppen.
Finns det någon människa i din omgivning som du kan tala med? t.ex. en skolkurator eller skolpsykolog? Det skulle knaske kännas bra att ha en helt utomstående person att fundera tillsammans med. Det behöver inte heller betyda att man har något fel eller är psykiskt svag på något sätt. Så tror jag nog att det skulle vara bra om ni träffades irl så småningom. Det är säkert lättare att veta vad du känner om du ser honom face to face. Risken finns att det först känns som en shock, att han inte alls är som du hade tänkt. Men ge det ändå lite tid. Det finns ju en anledning till att ni är intresserade av varandra. Så ta och kolla upp saken, finns känslorna kvar i "verkligheten"? Och om de inte skulle finnas det så finns det ju ingenting som säger att ni inte kan fortsätta att vara nära vänner.
Lycka till!
Kram
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar