Kär i än äldre kille

Hej vännen!

Ack den kärleken, som gamla visa tanter brukar säga. Den är aldrig riktigt lämplig och läglig, eller hur? Alltid är det något som krånglar. I det här fallet några år och en överbeskyddande pappa. Vi ska försöka fundera igenom det här med dig. Men två viktiga saker först! För det första så kan vi bara säga vad VI tycker och tänker. Någon annan du fårgar kanske skulle säga något helt annat, baserat på just den människans tankar och åsikter och erfarenheter. För det andra så är alla människor olika. Vi känner inte dig och vi känner inte den här 19-åringen och det går nog inte att dra tex alla 16-åringar över en kam och alla 19-åringar över en annan kam och göra upp regler enligt det. Alla är vi olika.

Tre år kan vara gigantiskt mycket och det kan vara pyttelite. Helt beroende på vilka år det handlar om och vilka människor det handlar om. Skillnaden mellan en 13-åring och en 16-åring skulle nog de flesta tycka att nog är för stor, för utvecklingsskillnaden mellan de två är troligen för stor för att det skulle bli ett harmoniskt, jämställt förhållande. I tonåren kan ett endaste litet år vara otroligt betydelsefullt för utvecklingen. Skillnaden mellan 19 och 22 är däremot inte alls så stor och i princip ingen alls mellan 30 och 33. Nu kan det ju vara så att du är en väldigt mogen och förståndig 16-åring med djup självinsikt och inre trygghet. Och han kan vara en lite barnslig 19-åring som kanske inte har så stor livserfarenhet. Då kan ni ligga ganska nära varandra i utveckling, livssyn, önskemål på livets innehåll, förståelse av världen och varandra... Är ni dock helt "typiska" 16- och 19-åringar så kan det vara på gränsen till för mycket, om man ser på skillnaderna i mognad mellan er. Det finns en allmän teori om att ju mindre skillnad mellan två människors mognad, desto större är chansen att de kan ha ett bra och hälsosamt förhållande. Är det för mycket just mellan er två? Det kan vi inte veta eftersom vi inte känner er.

MEN mellan 16 och 19 finns en stor faktor som kan vara potentiellt en käpp i hjulet för ett förhållandet: myndigheten. Livet kan förändras väldigt mycket när man fyllt 18, tex kan en lördagskväll se väldigt annorlunda ut. Och det här kan bli ett stort problem. Det kan tex bli så att du sitter ensam på lördagskvällen och förgås av osäkerhet och svartsjuka för att han är ute och festar på krogen med sina tjejkompisar. Vi har sett och upplevt att det kan vara väldigt tungt och komplicerat när de två parterna i ett par står på varsin sida om den här stora barriären - helt oberoende av hurudana de är som människor.

Men det som din pappa säkert oroar sig för är att en 19-åring skulle lura in dig på "vuxenlivets" alla faror, att du för att vara honom till lags skulle börja ha sex, supa huvudet fullt, röka, hänga ute på nätterna, smita in på krogen, sitta på när de kör bil i fyllan, dra en joint osv osv osv. Det är den bilden han troligen har av 19-åringar. Och vi är nästan lika rädda som han, för att vara ärliga, för kärleken brukar göra vissa tjejer sååå dumma i huvudet. VISSA tjejer börjar faktiskt tex dricka alkohol bara för att visa inför den nya pojkvännen hur vuxna och coola de är och för att få vara med honom och hans kompisar istället för att sitta hemma som en snäll liten flicka på lördagskvällen. Och hon kanske har sex med honom bara för att han inte ska tycka att hon är pryd som inte "släpper till", kanske hon till och med är rädd att han ska göra slut om hon inte är sexig, vågad och vuxen. Har hon en gång fått några cider bakom pannbenet, så är sannolikheten sååå mycket större plötsligt att hon ska göra alla de där andra dumheterna. Som att ha oskyddat sex för att hon var för full för att komma ihåg kondomen och han var för kåt för att bry sig om riskerna och så blir allt ett fiasko och så har hon ångest och känner sig värdelös och oroar sig för att ha blivit gravid och... och ... och...

Nu säger du garanterat att jamen så där dum kommer du definitivt inte att vara. Men sötis, det sa alla de här andra tjejerna också. Det finns inte en endaste 16-årig tjej i världen som tycker att hon själv är omogen och oförståndig och som gör "allt" för pojkvännens skull. Frågar du dem före så tycker de nog att det skulle vara sk*tkul att festa och ta några glas med den så vuxna pojkvännen och alla hans kompisar. De kunde inte förstå vilka konsekvenser det hade, de tänkte inte längre än näsan är lång. Och det är typiskt för en tonåring, helt normalt - men det är just det som din pappa är rädd för. Att du inte ska tänka längre än näsan är lång.

Därför så måste du förklara för honom - och bevisa för honom - att du visst är förståndig och ansvarstagande och att du har kunskapen som behövs för att undvika alla faror som tonårs-/vuxenlivet kan föra med sig. Du måste få honom att förstå att du går att lita på och det kan du bara göra genom att dels berätta att du känner till riskerna och genom att helt enkelt vara pålitlig. Det andra du kan göra, sedan när det väl blivit allvar med den här 19-åringen, är att låta din pappa lära känna honom. Man är oftast mest rädd för det som är okänt och som man har fördomar om. Så låt din pappa veta att din pojkvän inte är farlig och inte kommer att lura ut dig på en massa farligheter. Kanske kan de träffas, kanske kan du berätta, kanske kan mamma, som känner killen, hjälpa? Kanske kommer din pappa att "förbjuda" dig från att träffa den här killen. Och egentligen är det ju hans plikt som förälder att skydda dig från alla faror - enligt lagen fram tills din egen 18-årsdag. Kanske lugnar din pappa ner sig och så får du vara kär ifred.

Kanske känner du nu att nej, aldrig i livet att farsan skulle klara av att träffa den här 19-åringen. Varför? Vad är det hos 19-åringen då som gör att din pappa inte kommer att gilla honom? Är det månne så då att det är för att den här 19-åringen faktiskt inte skulle vara bra för dig? Är det månne så att han faktiskt skulle göra så att du gav dig in på en massa farligheter? Och är det DET som lockar dig mer än vad själva killen locka dig? Du måste fårga dig själv de här frågorna och vara ärlig mot dig själv. Ingen kan skydda dig så bra som du själv kan. Är han "ofarlig", är han verkligen kär i dig och är han verkligen värd dig, så då är det bra. Då kan du våga vara kär i honom och vara med honom. Så länge du förstår att skydda dig själv!

Så oavsett hur det blir och oavsett vem ni är, så håller vi innerligt våra tummar att allt ska gå bra och att du ska må bra och vara lycklig! Take care - vi menar det!

Stor kram, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna