Kär i min bästis

Hej!

Hm, nu vet jag inte om jag egentligen är rätt person att svara på din fråga - fast kanske hör den här typen av frågor ändå till de där som inte har ett korrekt svar, utan som alla har sina egna åsikter om. Så jag ska ge dig min åsikt och min erfarenhet - och berätta lite privat, fast vi burkar undvika det. Men jag tror att det kan hjälpa dig.

Orsaken till att jag kanske är lite partisk är att jag är lyckligt gift med min bästa kompis sedan många år tillbaka. Att våga ta chansen med honom är ett av de bästa beslut jag gjort i mitt liv, men visst förstår jag rädslan av att det ska gå "gälit" och att man ska förlora vänskapen om kärleken inte lyckas. Naturligtvis kände jag detsamma för han som numera är min livspartner. Men jag har även erfarenheter av andra pojkkompisar, relationer där vi lite "prövat på" ifall där skulle finnas mer än bara vänskap, men där vi konstaterat att näpp, det fanns det nog egentligen inte. Bara lite så där att man ändå automatiskt tänker i de mera romantiska/sexuella banorna bara för att man är av motsatt kön (om båda är hetero alltså). Men vet du vad? Vi blev ännu bättre vänner efteråt! Fastän jag är vuxen och inte har kontakt med så många av mina ungdomsvänner, så finns just de båda killkompisarna kvar i mitt liv än idag.

Nu är jag som sagt partisk, men jag kan konstatera för egen del att det har så många fördelar med att bli kär i en kompis jämfört med i en främling. För det första vet man ju redan på förhand att man trivs tillsammans. De orsaker som gör att man blir vänner - av alla random människor man möter i sitt liv - är jättebra grunder för ett kärleksförhållande också. Man har kanske samma sorts humor, förstår varandra, gillar liknande saker (obs att det inte behöver vara samma saker, så länge de inte krockar), kanske har liknande åsikter om en del viktiga saker i livet och fungerar i varandras liv (tex kommer överens med ens andra kompisar, har tid att träffas, hänger på samma ställen).

Det som kanske behövs för att faktiskt bli mer än bara vänner är väl lite attraktion. Både sexuell och romantisk. Hur ska man säga det kort, kanske att man både ska vilja hångla och gosa. Det ska nog "pittra" lite när man har honom nära. Det kan det såklart ändå göra just på grund att man ändå är man och kvinna även när man är vänner. Men det man känner ska nog helst inte bara vara liksom ett tillfälligt botemedel mot eller tillfällig distraktion mot allmän ensamhet och kärlekslängtan. Det kan ju hända att bara för att man skulle vilja ha den där närheten med någon, som en pojkvän, så tar man det som finns till hands. Då är det också lätt hänt att man inbillar sig att man känner mer för den personen än man verkligen gör, bara för att liksom berättiga att man har något på gång med en kompis. Så klart att det kan vara lite svårt ibland att veta vad man verkligen känner för en kompis av det motsatta könet. Men pittrar det när du ser HONOM, så är det ett gott tecken på att dina känslor utvecklats till något mer än bara vänskap. Ett annat test du kan göra på dig själv är att fundera hur det skulle kännas om han plötsligt blev kär i någon annan och började gosa med den människan istället.

Detsamma gäller såklart för honom. Han kan ju också ha sådana här orsaker till varför han vill vara nära dig. Och hans känslor kan också ha förändrats mot mera förälskelse än vänskap. Det är okej att ha ett väldigt intimt förhållande med en pojkkompis så länge båda är helt överens om reglerna. Vet båda exakt var gränserna går för er vänskap och exakt hur ni känner för varandra och vad ni förväntar er av varandra, så är det lugnt. Men känner du ändå något mer än bara vänskap, så behöver ni troligen tala om det med varandra i något skede. För risken finns ju också att ni förlorar något väldigt fint om ni inte vågar tala om det, inte vågar göra något åt saken.

Angående att du tänker att det inte kommer att hålla mellan er ännu: All kärlek varar inte för alltid. Men det betyder inte att den var bortkastad eller att man aldrig borde ha gett sig in på den bara för att den kanske tar slut en vacker dag. All kärlek - tycker jag - är värdefull och värd att upplevas, även om den slutar dåligt. Den för ju säkert med sig så många underbara saker innan. Men fundera också på varför du är så övertygad om att det kommer att ta slut. Se, det finns så många sorters kärlekar, men ett skede i mångas kärleksliv, speciellt under tonåren, är att bli kär i någon som på sätt eller annat känns mer trygg och ofarlig än andra. Det kan tex vara att bli kär i någon man aldrig kan få, tex en lärare eller artist. Då får man uppleva fjärilarna i magen, men behöver inte riskera att bli sårad eller ens uppleva allt möjligt underbart - och därmed jättestort och samtidigt lite skrämmande - tillsammans med den människan. Man kan alltså vara lite rädd för kärleken, men samtidigt längta efter den. Att gosa med en pojkkompis kan ge vissa saker man önskar ur kärleken, men inte inkludera andra saker som en kärleksrelation skulle göra, så den skulle kännas lite tryggare.

Att ta upp det här med förälskelse är svårt oavsett vem det gäller, men förhoppningsvis har ni ändå en liten smula lättare att prata med varandra eftersom ni är vänner. Det kanske kunde vara läge för ett snack nu, innan dina förälskelsekänslor växer sig megastora och medan ni ännu har halva sommaren kvar. Det låter ju nog lovande att han också beter sig som att ni skulle vara ett par och att han visat något slags tecken på att han gillar dig. Och som sagt, på basen av min egen erfarenhet tror jag nog att man kan "rädda" vänskapen även om känslorna inte finns där för ett förhållande.

Håller tummarna att du är lycklig om en månad, oavsett hur du väljer att göra. Kram, Liselott