Kärleksproblem

Hejsan, jaaaa, hur vet man att man verkligen älskar någon??? Det finns ju engentligen ingen lista som man kan bocka av på, för att se om man älskar någon och isf hur mycket. Ni har ju varit tillsammans en tid och det brukar vara helt natruligt att man få just såna tankar som du skriver att du har nu. Man börjar fundera om detta är allt? ska det vara såhär nu resten av livet osv...

Fast man har det jätte bra tillsammans och har alla de fina minnena tillsammans och det känns tryggt och bra på alla sätt brukar tvivlet komma krypande i något skede. Det är när vardagen börjar komma in i förhållandet, visst finns det lite spänning ännu där, men samtidigt känns allt mycket invant och kanske lite tråkigt och enahanda.

När man varit tillsammans en längre tid känner man ju varandra både utan och innan, på gott och ont. Det är oundvikligt att det kommer fram sidor hos den andre som man kanske inte gillar sådär till 100% men så är det ju i livet. Vi själva är ju inte perfekta heller, alla har vi både bättre och sämre sidor och egenskaper. I början av ett förhållande kanske man anstränger sig lite mera att visa sina bättre sidor och så lägger man band på de sämre, men när man börjar känna sig bekväm och trygg i förhållandet så låter man lite mera av sin personlighet komma fram och det är just då som det kanske börjar komma fram vissa saker som den andre kanske inte är super nöjd med.

Men sen å andra sidan, vi varken kan eller får göra om någon. Vi kan inte forma om en människa så att hen ska passa in i den form som vi har bestämt. Vi måste istället väga för och nackdelarna mot varandra och fundera över om de positiva sidorna hos den här personen ändå väger över och man kan leva med de mindre trevliga sidorna, eller om man känner att man inte kan acceptera de negativa sidorna som man upptäckt hos sin partner och blir tvungen att avsluta förhållandet och gå vidare. Man kan ju inte hålla fast i ett förhållande med näbbar och klor bara för att man inte vill göra den andre ledsen, eller för att man inte vill vara ensam eller för något annat. Ingen av de sakerna är motiv nog för att hållas kvar i ett förhållande. Ingen av oss vill ju heller att vår partner ska vara tillsammans med oss för att vi inte ska bli ledsna eller bara för att ha någon. Det är inte rätt gjort mot någon av oss, vi kanske misssar chansen att bli jätte lyckliga med någon annan som skulle passa oss mycket bättre.

Men sen är det ju inget man kan tänka på genom hela livet, att man kanske skulle möta någon ännu bättre om man inte var bunden till någon, om man lever på det sättet är nog risken att man lämnar ensam ganska stor. I något skede hamnar man att tänka att ok, nu får det räcka, min nuvarande partner är tillräckligt bra för mig. Jag är nöjd och så försöker man hålla ihop med den personen. Det funkar ju inte alltid, trots allt är det ju en stor del av alla par som går skilda vägar i något skede.

Jag kan förstå hur det känns på basen av det du skriver i hemliga rutan, men egentligen ska inte det heller få spela någon roll. Bestämmer du dig för att avsluta ert förhållande så reder nog allt praktiskt upp sig. Och å andra sidan om du bestämmer att fortsätta så kanske det skulle vara bra att du föreslog för honom att ni kunde gå i någon form av parterapi, ni verkar ha en del saker som kunde redas ut. Det är alltid lättare om man har en oberoende person utifrån med sig.

Det är du som ska känna svaret på hur du ska göra i ditt hjärta. Hoppas det finns någon i din närhet som du litar på och kan diskutera detta med, mamma, ett syskon eller en kompis, eller någon helt annan kanske?

Skriv gärna hit igen så funderar vi vidare <3

Många varma kramar till dig, hälsar ungdomsinformatören Sanna