Kärlels problem

Hej You!

Äjdå att det inte känns som förr, jag förstår att det både oroar dig och gör dig besviken. Men tyvärr kan det ha sina helt naturliga förklaringar, även om de kanske inte blir så kul att höra.

Se, förälskelse kan nog vara rätt så flyktig ändå. Ofta känns det som att den drabbar en plötsligt som en blixt från klar himmel och så snurrar världen runt denna förälskelse som om den skulle vara meningen med livet. Klart att det finns andra sätt att bli kär, tex att långsamt men säkert falla för en kompis, men ganska ofta är det alltså mera kärlek-vid-första-ögonkastet-stilen som känns så där livsomvälvande starkt. Men hur starkt det än känns, så finns det ingen garanti för att det ska vara i längden. Den kan rinna ut i sanden, den kan avmattas och urvattnas och så småningom sluta finnas också. Faktum är att de flesta förälskelser funkar just så, det är egentligen bara ett fåtal som överlever förälskelse-stadiet och utvecklas till stadig och livskraftig kärlek. Mera fyrverkeri än brasa som brinner hela natten lång, alltså. Statistiken säger att vi i medeltal har fem seriösa förhållanden under livet (vissa betydligt fler, andra lyckas på första försöket, men i medeltal alltså), vilket ju gör att åtminstone fyra seriösa förälskelser dör - förr eller senare.

Ytterst sällan går det över en natt, även om det också händer att den man gillar tex gör något oförlåtligt så att man avskriver hela människan bums, utan det brukar nog mera ta några dagar/veckor/månader för förälskelsen att svalna. Men på sätt och vis är det nödvändigt, det hör till kärlekens kemi. Se, man kan inte vara förälskad i evigheter, utan i något skede visar det sig om förhållandet har mer att bygga på än bara förälskelse, om det alltså blir "allvar", en stadigare och mer vardaglig kärlek av det, eller om det inte fanns mer där under än bara förälskelse. Fanns det inte mer, så går det inte att tvinga sig själv att fortsätta dansa runt på rosa moln. Det finns till och med kemiska förklaringar om det här, hur exempelvis hormonen oxytocin och dopamin först kan få en att känna sig nästan hög på förälskelsen, men att samma hormoner sedan lika väl kan göra en fruktansvärt olycklig om känslorna inte är besvarade eller om det går illa med relationen. Mer om dem kan du läsa här.

Så jag förstår att det är smärtsamt att dina känslor inte längre är desamma som förr. Det kan skapa ett stort tomrum, men även ge skuldkänslor och funderingar vad man gjorde för fel. Men det är inget fel på dig bara för att du inte känner detsamma som förut. Det är ledsamt, men helt naturligt. Det är inget du kan rå för - och det är troligen inte heller så mycket du kan göra åt det. Visst ska man alltid ge det en ärlig chans, kämpa lite i motvinden och inte ge upp bara för att det känns tyngre. Det kan hända att känslor återuppväcks eller att de helt enkelt håller på att utvecklas åt ett annat håll. Men å andra sidan ska man ju inte försöka tvinga fram känslor heller, känns det inte bra så känns det inte bra. Klart att man alltid ska ta hänsyn till andras känslor och inte såra med flit, men du kan inte tvinga dig själv att känna något du inte känner. Nu sårar du ju dig själv ju, när du till och med gråter hela tiden och skulle vilja fly genom att sova. Det är inte bättre det att han får förbli lyckligt omedveten på din bekostnad, att du nu mår dåligt. Man ska ju inte må dåligt i en kärleksrelation, eller hur?

Så du måste berätta för honom hur du känner - eller snarare inte känner. Det hör till kärlekslivet precis lika mycket som allt det härliga i början, det är det ansvar man tar när man blir tillsammans med någon (eller på g eller flirtar eller på sätt eller annat lovar något åt någon). Nej, det är inte kul, men du måste ändå göra det. Det är inte rättvist mot honom att du "spelar med". Jag gissar ju nog att han hellre vill ha ärlighet och äkthet, även om det gör ont, än lögner och falskhet - även när du ljuger för att spara honom från smärta. Det är inte ädlare att lida själv så att andra ska slippa lida, det är inte att ta ansvar för sina relationer. Går inte relationen att fixa för att känslorna inte räcker till, så är det mer rakryggat att berätta sanningen. Det kräver lika mycket mod som att först ta kontakt eller först berätta att man är kär i någon, men det hör lika mycket till. Baksidan av kärleksmedaljen. Ja, han blir säkert ledsen, men även det hör lika mycket till som allt det där härliga i början och du kan inte skydda honom från det. Slutligen, så brukar det ändå vara värst i ens eget huvud, i ens egna föreställningar om hur det kommer att gå.

Jag hoppas att det går så smärtfritt som möjligt och att ni båda snart mår bättre igen.

Kram, Liselott