Kompis som är förälskad

Hej Elmaekds!

Hm, din kompis verkar ha råkat ut för en riktig hang-up för den här killen. Jag vet inte riktigt hur korrekt det uttrycket är, men vad jag menar är att hon har hakat upp sig på honom, fastnat och slipper inte vidare. Det händer ganska ofta med den första stora kärleken, och visst är det förståeligt. Den inleder det mycket viktiga kärlekslivet, vilket är både en betydelsefull del av ens personliga utveckling och en stor del av ens liv överlag (påverkar ju sedan de flesta stora val man gör i livet, allt från var man väljer att bo till vem man definierar sig själv som). Det är som början på en bok, det första kapitlet - men problemet är att en del inbillar sig att det är HELA boken. Att det här är det egna livets Århundradets Kärlekssaga. Men klart att det inte är, och de allra, allra flesta inser det nog förr eller senare. Senast när de ser sitt liv i backspegeln och konstaterar att den där första kärleken nog följdes av fler kärlekar. För det är ändå ytterst få som träffar Mannen i sitt liv redan i högstadiet, även om de paren såklart finns.

Ett vanligt tecken på att man lever i det här missförståndet är att man anser att man "aldrig kommer att träffa någon som honom igen". Man tror på allvar att det inte kan existera någon lika bra - eller i alla fall lika viktig - som han igen. Visst, så är det kanske med annat i livet ibland också, att man är övertygad om att vissa saker kommer att vara för evigt. Tex att man kommer att bo i samma by som man fötts i eller vara kompis med bästisen livet ut. Förnuftsmässigt vet man nog att det kan ändra, men i hjärtat tror man - och reagerar därefter. Det här gäller inte bara den första kärleken, utan många är de som hållit fast i en kärlek alldeles för länge efteråt. Det kan även bero på andra saker, som rädslan för att lämna ensam, rädslan för något nytt och okänt (typ hellre kär i den man känner, även om han inte var bra, än ta chanserna och riskerna med en ny), rädslan för förändringar, rädslan för förväntningar och krav en ny person kan ställa på en (det är en av de vanliga orsakerna till att vissa säger att de inte är redo att binda sig)...

En del kanske bara inte kan erkänna ett nederlag eller lever envist på hoppet att han nog ska hitta tillbaka till henne. Andra igen kanske finner något slags masochistisk njutning i att vara sårad, känna smärta, vara den övergivna eller den som andra tycker synd om. Vissa är dessutom hellre kära i ett ex än inte kära alls, som om livet var lite fattigare om man inte är kär. Och andra igen känner inte att de fick ett riktigt avslut på något vis, utan lämnade hängandes i något slags limbo-tillstånd. De kanske fortfarande har en massa obesvarade frågor, förstår inte varför det tog slut, vad det var som gick fel. Och vissa kanske också har en lite drömsk bild av sitt ex, kanske inte riktigt vill kännas vid hans sämre sidor eller handlingar utan försvarar honom lojalt mot både egna och andras anklagelser. Och så finns det ännu en kategori människor: de som tror att det inte kunde ha varit riktig, äkta kärlek ifall de faktiskt är kapabla att komma över honom. Hur kan det som kändes så stort bara ta slut, kanske det inte var så stort då, bara en lögn? (det sista anser jag dock personligen att inte är sant, utan tycker att varje kärlek är värd att uppleva oavsett om den tog slut).

Alla de här sakerna kan vara tänkbara förklaringar till varför din kompis inte verkar kunna släppa taget, även om vi ju inte vet vilken/vilka av dem som i så fall stämmer. Det är inte ens sagt att hon själv vet det, att hon är omedveten om varför hon fortsätter att känna som hon gör. Det kan vara lite svårt att övertyga en annan person om att det är dags att gå vidare ifall hon fortsättningsvis känner sig lojal mot honom. Försöker man tex påvisa alla hans dåliga sidor då, så blir hon bara trotsig och klamrar sig fast ännu hårdare. Men man behöver ju i alla fall inte mata hennes besatthet genom att tex hålla med henne när hon tjatar på om hur underbar han är. Och visst ska man väl vara den där riktiga kompisen, som försiktigt men med fast hand drar ut henne till ställen och situationer där hon kan träffa någon ny. OBS! Man ska inte buffa och tjata på henne om att hitta någon ny, absolut inte, och det är inte heller nödvändigt att hon hittar någon ny ens. Men man kan stödja henne på vägen ut ur skalet som hon gjort exet till. För se, det kan ju kännas tryggt att fortsättningsvis vara kär i honom också, just för att man då inte behöver ge sig "out there" igen, med alla risker och möjligheter det erbjuder.

I något skede måste de flesta ändå släppa taget. Antingen med tvång för att livet liksom tvingar dem till det, tex för att exet hittade en ny (funkade ju dock inte i din kompis fall, verkar det som), eller så händer det obemärkt över tid att de kommer över den obesvarade, olyckliga kärleken - och kanske blir kära i någon ny. Kanske det funkade förr, typ i viktorianska England, att den gamla ungmön ännu drömde om sin ungdoms kärlek som hon aldrig fick, men i dagens samhälle är vi för fokuserade på vår egen lycka och de sociala möjligheterna är för många. Vi kan helt enkelt inte gömma oss undan hur länge som helst och slicka våra sår. Och vi kan kanske inte vara offret hur länge som helst heller. I något skede behöver man nog inse verkligheten och sluta skylla på olika saker. Det var härligt medan det varade, men det tog slut. Kanske var det inte ens hans fel att det tog slut, utan han var bara en helt vanlig kille vars känslor svalnade. Hans förälskelse svalnade och sådant händer, det gör honom inte ond - eller ens en fuckboy.

Okej att han nu inte riktigt verkar veta hur man ska bete sig (hemliga rutan) i en normal relation utan tror att man borde vara fuckboy-aktig för att vara en riktig Älskare, och okej att han är orättvis och "ilak" på österbottniska eftersom han verkar dingla henne på kroken ännu. Kanske är det bara för att han ännu vill suga lite på smicker-karamellen, känna sig eftertraktad och som att han spelade roll, men samtidigt matar han ju hennes hopp om att han ska vilja ha henne tillbaka. Äkta skitstövel-material, alltså. Och det är klart att hon borde skälla ut honom, ge honom långfingret och sedan blocka honom överallt. I alla fall inte svara. För det är ju inte på det sätt du beskriver som han skulle bete sig ifall han verkligen ville ha henne tillbaka, ifall han verkligen brydde sig om henne och respekterade henne. Det sorgliga är ju att det finns de som går på det där eftersom de är så kärlekstörstande att de tex tolkar fula sexuella anspelningar som seriösa kärleksförklaringar. De vill så väldigt gärna att det ska bli bra igen att de går med på allt. De hoppas.

Det är farligt, det där hoppet, eftersom det sällan lyckas när man försöker igen. Oddsen för att det ska hålla andra gången eller tredje gången är väldigt dåliga, eftersom orsakerna till att det tog slut första gången oftast finns kvar. Orsaken till att det tog slut brukar ju vara problem som man inte kan reda ut, eller personliga egenskaper som inte matchar eller viljor man inte kan kompromissa om. Visst, nu kanske hon skulle säga att jamen han har förändrats, utvecklats, eller hon, att det är annorlunda nu och därför skulle lyckas bättre om de försökte på nytt. Men så är det ytterst sällan - och ska man ens behöva ändra sig så mycket för en annan människa? Klart att det finns undantag, där folk har blivit ihop igen och sedan levt lyckliga alla sina dagar, men betyyydligt fler bevis på att det här brukar stämma. Det finns ju nog andra där ute som man passar bättre ihop med, bara man skulle kunna erkänna det. Eller ha tålamod att vänta. För som sagt, ytterst få träffar sin framtida fru eller man redan i högstadiet, utan det vanliga är ändå att man prövar en handfull förhållanden innan man slår sig till ro med någon. Kanske är det för att varje kärlek lär dig något nytt, utvecklar dig, och den kunskapen och erfarenheten behöver du sedan för att kunna hålla ett förhållande vid liv i många år. Kanske behöver vi alltså alla öva lite på att vara i ett parförhållande? Det här var kanske bara hennes första lektion i raden av många.

Så det du kan göra är att finnas där för henne och vänligt men bestämt hindra henne från att trampa på stället. Det här är ändå insikter hon själv behöver göra, inget man som kompis kan tvinga henne till. Visst gör det ont att se henne lida, men hon kommer ut ur sin puppa när hon bestämmer sig för det.

Önskar er båda lycka till i era kärleksliv <3

Hälsar Liselott