Min tjejs beteende

Hej på er i decibel!

Eftersom ni på decibel dagligen arbetar och har kontakt och sitter på mycket mera kunskap, än många andra, om just ungdomar så vill jag fråga er! <3

Jag och min flickvän har varit ihop i dryga 9 månader. Vi är ganska olika, och det påverkar negativt fastän det också gör det mer spännande. Ofta uppstår bråk, men där emellan är det minnesvärda stunder.

Eftersom vi är mycket olika så har det uppstått flera gräl, vilket ingen vet var det slutar, men på ett eller annat sätt har vi hittat tillbaka.

Jag är en ganska tjänstvillig, snäll och matematisk kille, med god fysisk kondition, ganska stark och dicent snygg. (enligt mig själv, i realistisk synvinkel) Flera ambitioner och bra betyg i gymnasiet, flitig, men ofta ensam. Jag är alltså idrottare.

Min flickvän är då lite annorlunda. Hon är en "normal" människa, en icke idrottare. Hon har höga krav och vet vad hon vill! När hon bestämt sig för en sak så blir det så, det kan hon se till, om inte snällt så blir det lite HOTANDE! Men på senare tid har hon blivit mer "svag på ett veta vad hon vill och besluten går lite långsammare (antingen för att jag börjat se henne på det viset, eller att vi då varit ihop i ett halvår redan och kommit närmare varandra, och då tänker över sina val för hon är rädd att mista mig)

Hon är "djurvän" och ser djuren som om de vore hennes egna barn. främst hundar, en hamster och HÄSTAR! numera har hon ingen egen, men vid stallet hon rider hos finns en av hennes favorithästar (rider ca 1 ggn i veckan)

Fler olikheter är att hon RÖKER, hon DRICKER (typ 2 ggr i veckan, INTE stora mängder alla gånger!), hon älskar att gå på konserter, dansa, festa och sånt, liksom typ provinssi i SJ. det rör sig i hennes huvud varje dag, festa dricka. Hon röker typ 1 paket i veckan. och jag ogillar/hatar då alla dessa punkter.

men hon har ett stort hjärta, hon gillar att hjälpa folk, speciellt invandrare och utlänningar som kommer till ett främmande land och vet ingenting, känner ingen mm. det älskar jag hos henne. Hon har "den sociala förmågan" hon talar, jag som är en tyst person känner ingen press av att jag måste säga ngt. (händer ibland med andra)

Hon ogillar idrott, hon rökte, skolkade och åkte hem under vissa av hennes gymnastiklektioner, vilket jag ogillar.

Vi bor 70 km från varandra, jag fick bil för ett år sedan, hon sen på hösten. Det är ofta jag som kör hem till henne (hon är det ända barnet, jag har syskon). det är också ofta jag som frågar "passar det idag", "vill du träffas idag" och så vidare.

Som jag sade, jag är tjänstvillig, jag orkar göra fysiska saker. jag vill göra fysiska saker, gå ut och gå, promenera, utforska "nya" platser, se vackra platser. jag älskar ju naturen.

hon sitter inomhus, "sover mycket", äter lite, rör inte på sig så mycket som jag. Hon spelar förresten piano. Hon bara klagar på vinterns kyla, vårens slask. höstens färger gillar hon. och värmen sommartid.

Jag som är Vinteridrottare har lite andra åsikter. Nu är det tävlingssäsong, på sommaren blir det mycket träning och ofta läger för att få bra terräng och träningsmöjligheter.
Hon som vanlig individ ogillar när jag åker bort "så länge och så ofta". (6 läger på 8 månader) allt mellan 3-11 dagar oftast en vecka eller 5 dagar. På vintern förstås tävlingar nästan varenda helg.

Hon klagar på att jag heltiden vill träna träna träna. fastän jag tycker om att vara med henne väldigt mycket.
Jag satsade nästan hela jullovet att vara med henne, tränade typ 5 ggr fastän tränaren lagade program och påminde mig om att träna. Så var jag med henne. Jag satsade mycket, vi hade mycket roligt, jag började nästan se mig som en vanlig människa. och var nästan beredd att ge upp min idrott för att spendera framtiden med henne sådär.

Jag började på något vis "godkänna" hennes rökning, drack lite själv på nyår. liksom det var inte så främmande längre. men jag gör det aldrig själv. och jag ogillar fortfarande allt dedär.

första gången med på en tävling med mig sade hon "aldrig mer!", medans jag med henne på någon rid dressyr och nån bana som hon kom andra på så var jag glad, hjälpte henne med det jag kunde, det var svinkallt den dagen. hon "hatade" mig ett par timmar efter min tävling och sade att "åk nu och skida lite till" "tillbaks till skidspåret".

ALLTID när jag tar upp något med idrott så blir hon sådär... "hemsk".
jag berättade om mitt program framöver denna månad att. tävling där och där. och där kunde vi träffas för jag har ingen tävling där. Och så vidare. jag sade, för jag vet att hon ogillar det,
att jag menar inget ont med att åka på tävlingar, men om jag tränat helt ok under hela hösten så är det ganska onödigt att inte testa sin förmåga. sen svarade hon på det samma viset. (kolla även det tillägget om den där låten)

Jag vet att min idrott är individuell, och de kräver mycket tid och man är ofta ensam, men jag tycker inte att det skulle borda få fungera såhär. borde hon inte kunna ha mer förståelse? kan en tjej ha mer förståelse? eller är det jag som har fel? kommer jag leva olyckligt ensam? Hon säger att "idrottare är själviska", är det möjligen sant? eller?
Borde hon inte kunna acceptera och anpassa sig lite mer än hon gjort och gör. jag har ju ändå offrat många hundra euro i bensin. varit vaken nätter för att hon inte har regelbunden balanserad dygnsrytm. låtit bli att äta för att hon inte vill äta/inte är hungrig. Jag lyder hennes "order", säger hon gör dedär och dedär så gör jag det, (kan du hämta..., kan du laga..., kan du fixa.)

visst jag älskar henne, hon känns allt mera som min, men jag tycker inte om att jag skulle bli tvungen att sluta med min idrott som jag hållit på med sedan jag var 3 år och var med i min första tävling... typ hela mitt liv. vem är jag om jag inte är mig själv? idrottar-jag?

Jag har så många frågetecken om hur ett kvinnligt tankesätt fungerar, speciellt hennes. varför hon tänker så, går det att ändra på? vad kan jag göra? är jag dömd att leva fastbunden om jag väljer henne i min framtid för evig tid? Är alla kvinnor så här? troligen inte... Men att byta sådär bara, är inte fysiskt, psykiskt eller mentalt möjligt.

Det är förstås mitt liv, mitt hjärta, mitt val. men ni behöver inte säga att jag skall lyssna på mig själv vad jag vill. det har jag hört tidigare. men jag vet inte vad jag vill, jag kan inte prioritera, jag vill ju göra alla nöjda...


Det blev långt, men detta har besvärat mig 9 månader.

Hjälp! moroten