Monster-in-law.

Hej vännen!

För det första så: vojdå, vännen, vad synd att ni har det tungt. Skräääp, det är inte alls kul att ni inte får vara kära och lyckliga tillsammans ifred );

Nu har vi slagit våra kloka huvuden ihop här, vi ungdomsinformatörstjejer, och försökt plocka fram alla tänkbara förklaringar och råd vi bara kunnat brain-storma fram. För så där kan ni ju inte ha det. Vi kanske inte har några magiska lösningar på era problem, men vi kan försöka se det från alla vinklar och kanter och erbjuda lite alternativ till hur ni kunde handskas med det här.

Om man först ser det hela bara ur hans föräldrars perspektiv, så låter det på det du skriver som att de är lite rädda för att förlora greppet om honom. Om du ser det ur deras synvinkel, så visar han faktiskt en massa oroväckande tecken på att det håller på att barka åt piiip för honom. Han super mitt i veckorna, verkar väldigt skoltrött, grälar, smiter ut och har allierat sig med sin flickvän. Det blinkar en massa gula varningslampor i deras huvuden och vi skulle tippa på att de känner en blandning av panik, dåligt samvete (de känner kanske att det är deras fel, att de är dåliga föräldrar - och det är ett väldigt hårt slag för alla föräldrar), skam ("Vad ska grannarna tycka om de fick veta"), oro inför hans framtid (de har läst och hört hur det gått för andra unga som visat samma tecken), ilska (de kan inte förstå varför han förstör för sig själv) och hjälplöshet. När man känner så här så brukar reaktionen inte vara så analytiskt förståndig, utan risken är stor att de instinktivt bara försöker hålla honom fast allt hårdare, blir strängare för att försöka hålla kvar kontrollen över honom. Det är kanske inte den rätta vägen att gå, men det är det första de tänker. Hans mamma blir som en vild lejonhona, som försvarar sin unge med tänder och klor. Och det är förståeligt, för det enda hon vill är att hennes son ska må bra, vara lycklig, lyckas i studierna, skapa en bra framtid för sig själv…

Ser man det hela ur din pojkväns perspektiv, så verkar han helt klart skoltrött. Och det är helt okej att känna så, de flesta blir mer eller mindre skoltrötta under något skede före studenten. För gymnasiet ÄR tungt, speciellt om han kanske känner att gymnasiet inte är riktigt rätt för honom. Men han reagerar inte heller analytiskt förståndigt utan också ganska instinktivt. När han är trött så smiter han undan, skiter i läxor, vill bara ge upp. Och när hans föräldrar då bara grälar hårdare, försöker förhindra honom från att smita undan ansvaret för sin framtid osv, så blir han trotsig, känner sig instängd och blir förbannad. Och då super han och smiter ut till dig och allt möjligt annat som är en kombination av att slippa undan och pissa dem i linsen. Han blir upprorisk och dessutom har han dig som partner in crime. Du förstår och tröstar, du finns där när han smiter iväg, du uppmuntrar honom eftersom du ju vill träffa honom. Det hela blir kanske lite som ett drama i stil med Romeo och Julia, det blir Ni mot Dem på ett sätt som kan kännas både romantiskt och spännande. För erkänn att det pirrade i dig den kvällen ni körde undan hans pappa på mopon.

När det är så här mycket stora och starka känslor i omlopp, så är det svårt att lugna ner sig och tänka moget, förståndigt och objektivt - både för hans föräldrar och för er. Lättare för oss att se utifrån än för er som befinner er mitt i det. Fast det är klart att vi bara GISSAR här, vi kan ju inte VETA något om vad som rör sig i deras huvuden. Men säkert skulle även en skolkurator eller studiehandledare också se det lättare utifrån och lättare kunna ge en massa goda och förståndiga råd om hur ni ska få rätsida på det här. För det är helt klart att det går att få ordning på känslorna och tankarna och få det negativa vänt till något positivt och produktivt, det behöver du inte vara orolig för. Men det som krävs, tror vi, är att ni alla (åtminstone han och hans föräldrar) sätter sig ner och pratar igenom det. Så att alla berättar vad de känner och försöker förklara hur de tänker när de reagerar som de gör. Om de bara kämpar med att hålla samtalet fritt från beskyllningar, försvar, överdrifter och alltför känslomässiga utbrott, så tror vi att det skulle bli lättare att förstå varandra och hitta gemensamma lösningar och kompromisser. Och att de hittar en gemensam plan om hur de ska deala med det här. Typ om han gör det och det och det så blir han belönad sedan med något han vill ha eller göra. Till exempel om han skulle "sköta sig" i veckorna och sedan få vara med dig i helgerna? Det hjälper sällan med hot, piska eller järnstängsel, däremot brukar organiserade scheman och uppmuntran och belöningar funka betydligt bättre.

Här igen tror vi att tex en studiehandledare skulle kunna bidra med en massa beprövade metoder och konkreta tips på hur han ska ta sig ur skoltröttheten. Den verkar, åtminstone utifrån sett, vara roten till det onda här. Men skoltrötthet går att "bota" och speciellt om han får er hjälp så tror vi att det löser fler av era problem. Skolkuratorn kanske kan fundera igenom hans framtidsplaner med er också. Tex ställa frågor i stil med att är gymnasiet faktiskt rätt för honom just nu. Behöver han studentexamen för sitt drömjobb eller finns det andra vägar att gå? Ni kunde även kontakta någon av de organisationer som är "experter" på sådana här problem. I norra delen av Österbotten är det After Eight som har sådan verksamhet för att hjälpa skoltrötta, i Vasatrakten är det Resurscentret Föregångarna och i de södra kommunerna JobCenter. Allihop samarbetar de med alla skolorna i nejden för att försöka förhindra avhopp och de kan vara ett superbra stöd för din kille just nu.

Ett annat råd vi skulle vilja ge er är att försöka skippa Vi mot Dem-tanken och försöka samarbeta och komma överens istället. Han mår dåligt nu, men ni vill ju ändå ALLA att han ska börja må bättre, eller hur? Just nu kanske hans mamma ser dig lite som en fiende - åtminstone ser hon, ur hennes perspektiv, inte att du skulle hjälpa upp situationen - och därför vill hon inte att ni ska träffas. Hennes känslor behöver inte vara förnuftiga alls, vi tror att hon reagerar som lejonhonan nu (mammor kan överlag också ha lite knepiga inställningar till sina söners flickvänner). Men det måste ju inte vara så mellan er. Ni kan bli vänner som jobbar mot samma mål; att han ska börja må bättre. Så försök att komma överens med henne. Det kan kräva att ni tillbringar mera tid i hans hus, kanske med hans föräldrar, men vi tror att det är värt det. Försök att inte bli sårad, ledsen eller upprorisk av hennes sätt mot er och dig, eller ens ta det personligt. Vi tvivlar på att hon egentligen tycker att det är något fel på dig som person, hon är bara redigt orolig för sin son och gör så gott hon kan för att trygga hans framtid och då ser hon så lätt allt och alla som ett hot.

Hoppas att det här kan vara till hjälp för er. Vi VET som sagt inte om det är just så här, men det är vår teori. Och slutligen skulle vi vilja skicka en stor styrkekram åt dig! Han har sån tur som har dig och vi önskar att du orkar ta dig igenom det här!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna