osäker på mina känslor

Hej Sniglin!

Välkommen till ambivalens-stadiet… :/ Att vara ambivalent betyder att man har motstridiga känslor. Å ena sidan - å andra sidan - bu och bä, ena dagen si och andra dagen så. Och beklagar å det djupaste, men tyvärr brukar det här stadiet dyka upp någon gång en bit in i förhållanden. Det är i alla fall vår gemensamma erfarenhet och ett stadie vi sett hos alla våra kompisar. Troligen talar även parförhållande-psykologer om något liknande, det här är bara det ord vi hittat på för att beskriva det här skedet.

Ibland är det här stadiet lätt genomgånget och knappt så man märker det, andra gånger - oftast - leder det till att den negativa sidan vinner och förhållandet tar slut. Statistiskt sett så tar ju de flesta förhållanden slut och speciellt de man har i ungdomen. Vääääldigt få är ju ihop med sin första pojkvän livet ut, det vanliga är ju att man hinner med x antal förhållanden innan man hittat någon man slår sig till ro med. Eller så separerar/skiljer man sig efter x antal år igen, för att det inte gick. Och i de flesta förhållanden så finns ambivalens-stadiet i slutet av förhållandet. Eller så dyker det upp när den mest rosafärgade förälskelsen har lagt sig och det är dags att besluta om det bara var förälskelse och inget mer eller om det utvecklas till kärlek, stadighet och vanlig vardag. Och ja, det är precis så som du skriver, att ena stunden så tycker man att han är gullig, trygg, fin osv och vill fortsätta vara ihop med honom, andra stunden så är han den mest irriterande typen i världen.

Att du stör dig på honom emellanåt är ett tydligt tecken på att din förälskelse inte är så övervägande längre, tror vi. Du kan nog vara kär, men inte så rosaskimrande nyförälskad. Och då smyger sig den tråkiga vardagen på och då börjar man märka ALLA delar av den andra personen. Även de delar som man kanske inte märkt så tydligt tidigare för att förälskelsen överskuggat dem. I värsta fall har han faktiskt utvecklat egenskaper som du på riktigt inte gillar. Vi utvecklas ju alla hela tiden och förändras - kanske han har blivit delvis något du inte gillar? Man kan ju lätt växa ifrån varandra när man är ung - under ett år kan det hända maaassor i utvecklingsväg. Eller kanske han stampar lite på stället men du har tagit jättekliv framåt i utvecklingen?

Eller så kanske det bara är en naturlig död på förhållandet? Som sagt, de flesta förhållanden tar slut. Men i de flesta förhållanden så kommer som sagt även den där krisen då man måste se efter om det verkligen är något att bygga vidare på, om det håller och kan utvecklas till något djupare. Och väljer man att fortsätta, så måste nästan förhållandet förändras för att man ska klara det. Man skapar liksom en ny typ av förhållande där man är mera goda vänner än älskande, mera tänker framåt (inte tar dagen som den kommer) och framförallt där man lär sig att älska och acceptera HELA den andra personen, inklusive dåliga och störande sidor.
Förhoppningsvis går det här ambivalens-stadiet snart över för dig. Men det innebär på samma gång att du måste välja. Å ena sidan kan du ju inte gå omkring och störa dig på den person som det är meningen att du ska vara kär i. Det kommer inte att hålla i längden. Men det är också svårt att medvetet besluta sig för att sluta störa sig på visa saker, det är svårt att styra sina egna känslor. Så vill du ändå försöka, så fundera igenom exakt vad det är du stör dig på. Finns där något som du kan prata med honom om, något ni kan förändra så att du slutar störa dig på det? Du skall inte försöka förändra honom - ingen ska behöva förändra sig för någon annans skull - men kanske du kan be honom lägga av med vissa småsaker? Å andra sidan har ni ju många fina saker att bygga vidare på. Ni har varit ihop länge och det är i sig ganska beundransvärt när man är ung, och ni känner varandra, trivs med varandra och kanske ni innerligt ändå tycker om varandra som personer? Och vem har sagt att det skulle vara dåligt att känna sig trygg och bekväm med någon? Varför skulle man måsta vara himlastormande förälskade hela tiden? Världen är nog alldeles tillräckligt stor och tuff ändå för att man skulle lättvindigt välja bort trygghet.

På den negativa sidan i ambivalens-stadiet finns även ofta just rädsla. Man kan känna sig lite rädd för att bli ensam, rädd att förlora det bekanta och trygga. Precis som du säger att du känner det nu. Och det är OK att känna det så, så brukar det ju vara inför alla större förändringar i livet, tex när man slutar i en skola eller flyttar bort. Och att göra slut är liksom ett litet sorgearbete (även om det är värre att bli dumpad), man sörjer det man hade och saknar det, fastän hur övertygad man än skulle vara om att det var rätt beslut. Det ÄR jobbigt att gå vidare själv i livet, utan honom, men det är också så som man ofta hamnar att göra i resten av livet. Ganska ofta måste man ensam ge sig ut i nya, okända grejer (tex studier, jobb, egen lägenhet osv) och att kunna leva ensam och klara sig själv är väldigt värdefullt. Du kan ju inte heller stanna med honom bara för att slippa vara ensam i världen.

Så summa summarum - och det här är nu bara våra egna åsikter och erfarenheter - så kanske det tyvärr är så att du måste välja. Inte nu på direkten, förhoppningsvis känner du nog inom dig vartåt det är på väg och snart kanske beslutet känns självklart. Men vi hoppas i alla fall att vi gett dig en bredare bild av vad det är vi tror att du går igenom just nu och lättare kan se din egen situation med hjälp av det.

Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna