osäker på mina känslor..

Hej!

Det här med känslor och kärlek är aldrig lätt, och det värsta är nog att inte veta, att vara osäker. Alla skulle vi nog gärna ha en kristallkula att skåda in i för att se både framtiden och vad andra tycker och känner - för alla skulle vi vilja VETA, inte bara tro eller gissa eller misstänka tex vad pojkvännen känner för oss. För hur mycket någon än säger att de tex gillar oss, så vet man ju ändå inte med 110%:s säkerhet. Och man skulle gärna ha garantier och bevis för att ens våga släppa loss sina egna känslor och börja lita på både någon annan och på sig själv.

Okej, så du är tveksam om vad du själv känner och tänker och det är tyvärr precis just så det oftast känns. Det är väldigt sällan i ett förhållande som man exakt och på pricken vet vad man själv tycker, tänker och känner var endaste sekund. Känslor förändras, förhållanden förändras, människor förändras, saker händer... Det är inte heller man har direktkontakt mellan hjärtat och hjärnan heller, så man kan känna saker utan att riktigt kunna sätta ord på känslorna eller förstå varför man känner si eller så. Ibland är det stora grejer som gör att känslorna förändras, men ganska ofta så händer det nästan undermedvetet och oförmärkt och plötsligt står man där en dag med känslor som man inte vet varifrån de kom.

Inte heller är man alltid fullkomligt och ända ut i fingerspetsarna förälskad i någon hela tiden heller - det går i vågor. Det brukar faktiskt komma en period en bit in i förhållandet som är lite krisig för de flesta. En vacker dag, vanligen när man är 2-6 månader in i förhållandet, så har de mest himlastormande rosafärgade känslorna lugnat ner sig och den trista vardagen kommer emot. Det är då man brukar börja ifrågasätta ifall man verkligen är ihop med rätt person och det är då man brukar kunna börja störa sig på alla hans små egenheter. Det är vid den här punkten som man får se ifall det fanns något mer än bara förälskelse att bygga förhållandet på, ifall det finns djupare känslor och en stadigare grund.

Så i våra öron låter det som att du kommit in i den här krisperioden nu. Den behöver inte alls betyda att det måste eller kommer att ta slut mellan er. Men kanske ni måste förändra förhållandet lite för att det ska kunna leva vidare och bli starkare? Ni är inte så nyförälskade längre, men kanske mera trygga och bekväma med varandra? Du måste inte sväva på rosa moln längre, men du kanske måste se om det alls fanns något under molnen att stå på. Den sorgliga sanningen är att många förhållanden inte överlever den här krisen (annars så skulle ju så många fler par som hållit ihop i ett halvår fortfarande vara ihop och leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar). Det beror också på hur gammal man är: är man ung så lever man oftast mer i nuet och kanske undermedvetet vill uppleva fler kärlekar innan man slår sig till ro och har därför kanske inte lika stort intresse av att kompromissa, möta vardagen osv som typ någon över 30 skulle vara. Men om man förändrar sina förväntningar och lär sig inse att vardagen inte alls är så pjåkig, så brukar det gå bra.

Så tyvärr kan vi inte säga gör si eller gör så åt dig, du måste känna efter hur det känns innerst inne. Men det kanske är en tröst att veta att det här är en väldigt vanlig kris och att det går att överleva den om man vill.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Jenny