Övergiven i barndomen

Hej Pattie!

Först: beklagar att du blev övergiven av din mamma under din barndom. Det är inget öde man skulle önska något endaste barn. Men det händer, och det är naturligt att det påverkar det barnets liv och framtid.

Det känns ynkligt och fattigt att skriva så, men det här hör nog till de saker som är svåra att uttrycka i ord. För klart att du påverkats av det, klart att det var stort för dig. Det finns nog inte ett barn i världen som skulle segla oberörd genom en sådan sak. Men däremot kan ingen annan säga HUR mycket det påverkat dig, eller på vilket sätt. Det vet bara du. Och troligen vet du bara delar av det just nu och andra saker sedan när du är 43 eller 77 år. Inte ens du kan säga hur mycket det här kommer att påverka dig, eller ens om det kommer att vara mestadels ont du fått som konsekvens eller kanske en del neutralt eller till och med gott också. Man kan ju inte ens veta om din relation till din mamma alltid kommer att vara densamma.

Okej, så ingen av oss vet allt om hur vi reagerat eller kommer att reagera på saker som påverkar oss. Men för oss alla är livet en upptäcktsfärd i oss själva, vi lär oss mer om hur vi själva fungerar och vem vi är med tiden - det är absolut inget som tar slut när man gått igenom puberteten. Men gemensamt för oss alla är att det här går så mycket bättre om vi gör det tillsammans med andra människor. Ofta gör vi det helt naturligt och omedvetet tex tillsammans med andra familjemedlemmar, kompisar, klasskamrater, kolleger osv - ja folk vi connectar med. Har en förtrolig relation med. Egentligen: den du kan berätta för något om hurudan du är som människa, hur du tänker och känner, vad som driver dig och varifrån du kommit - den personen hjälper dig att definiera vem du är just nu. Visst får vi insikter om oss själva helt på egen hand också, men ofta får människor insikter om sig själva precis just när de berättar om dem för någon. Kanske inser vi att vi visste det här om oss själva först nu, eller kanske känns de sanna först när vi säger dem högt. Och ibland kommer personen vi diskuterar med med någon insikt om oss, något hen sett men inte vi själva. Det betyder inte att den alltid är sann, men vi kan ha stor nytta av att se oss själva ur någon annans synvinkel.

Så ja, därför tycker jag att det skulle vara bra att tala med någon om allt det här. Se, förutom ovan nämnda orsaker, så kan man mycket väl tala om saker redan innan de blir ett stort problem. Förebyggande, liksom, lite som att ta hand om sin hälsa innan man blivit sjuk. Klart att det finns många potentiella problem och känsliga saker som det här med att ha blivit övergiven kan föra med sig och genom samtal föras upp till ytan, och klart att man kan vara rädd att upptäcka obehagligheter man inte tänkt på förr om man börjar gräva i sitt förflutna. Men sannolikheten att man ska få hjälpsamma insikter eller råd är så mycket större, och chansen att klara av sitt liv ännu bättre i fortsättningen är ju mycket större, om man talar igenom saker med någon. Dessutom gärna någon som är kunnig i människans psyke, någon som kan ge råd och förklaringar på basen av kunskap och erfarenhet. För hur underbara tex vänner än kan vara så är de ju sällan utbildade psykologer eller terapeuter eller andra som lärt sig metoder och redskap för att leva. Vänner kanske inte ens alltid har orken eller förmågan att lyssna på andras liv.

Så ja, jag skulle rekommendera att du gick och talade med någon. Nu vet jag ju inget om situationen där du bor, eftersom Decibel är en finlandssvensk och finsk ungdomsinformationstjänst i Österbotten, Finland. Men garanterat finns det många du kan prata med i din närhet; det kan lika gärna vara psykologer som olika typer av samtalsterapeuter, socialhandledare, diakonissor... Googla runt lite på din hemkommun och exempelvis ordet samtalsstöd.

Lycka till och minns att din historia inte automatiskt är densamma som din framtid <3

Kram, Liselott