Problem i förhållandet

Hej H!

Vännen, ja det här var jobbigt och jag förstår att du är orolig. Och det värsta är att ingen annan kan hjälpa till så mycket i den här sortens problem, för den som vet vad som försiggår i hans inre är ju bara han själv. Men utgående från vad du skriver, så tror jag verkligen att han säger vad han menar, att det faktiskt är så här han känner just nu. Hans hemlighet har kommit fram och han har förklarat hennes del i hans liv, så han har ingen orsak nu att inte säga hur det känns. Att däremot kunna göra något åt det är en helt annan sak.

Om vi tar den här biten med hans eventuella depression först, så ska du ta det på allvar. Om man skulle dra alla killar över en kam, så är det nog ett allvarligt tecken om han erkänner högt att han inte mår bra. Då brukar de flesta killar ha mått dåligt redan en längre tid och kanske nu mår så dåligt att det skrämmer dem själva. Klart att det finns killar också som kastar ur sig ordet "deprimerad" som om det på något vis skulle skydda dem från anklagelser eller krav, alltså missbrukar ordet för egen vinnings skull. Typ "sluta anklaga mig och tyck synd om mig istället". De rötäggen gör det såklart svårare att tro även de som verkligen lider av depression eller dess förstadier, men du vet nog hurudan han är, om han verkligen är på väg ner i en djup grop. Och så låter det ju också på din berättelse. Då behöver han hjälp!

Om man igen drar alla killar över en kam, så har många av dem en misstro mot all form av professionell hjälp, anser det vara icke-macho och att de borde klara av alla motgångar på egen hand. Men förhoppningsvis är han så "upplyst" eller vad vi ska kalla det om farorna med psykisk ohälsa att han faktiskt kunde tänka sig att gå och prata med någon. För en del hjälper även medicinering för att komma upp en bit ur gropen, men utan hjälpande händer slipper få upp ur gropen själva. Däremot kan du inte vara den hjälpande handen som flickvän. Du kan vara ett stöd, du kan finnas där för honom, men om du inte är tex utbildad psykolog, så hur ska du då kunna ta rollen som professionell hjälp? Hur skulle du kunna ha de rätta metoderna och sakerna att säga, eller ens orken att göra det? Du kan inte bära honom!

När man är på väg att bli deprimerad, så är det vanligt att man sluter sig, börjar dra sig undan, ser fler problem än lösningar och orkar inte med normalt socialt umgänge som förr, tex sitt eget kärleksliv. Det hör till sjukdomsbilden och behöver över huvudtaget inte bero på dig på något vis. Depression fungerar ofta precis som de andra psyksiska sjukdomarna, alltså har ett utvecklingsförlopp som man inte kan påverka så där med lekmannametoder. Man kan ibland - oftast - inte älska någon frisk igen. Man kan som sagt inte ens medicinera någon frisk från depression. Både viljan och jobbet att bli frisk måste komma inifrån den deprimerade, det måste ske på hans initiativ och vilja, det är han som måste jobba med sig själv för att komma ur det. Medicin och kärlek hjälper, men räcker inte hela vägen. Likaså betyder det inte att du älskat honom för lite eller att det på något vis skulle vara ditt fel att han blivit deprimerad. Såvida du inte typ psykiskt mobbat honom, utsatt honom för konstanta manipulationer och lögner, slagit honom eller liknande grava kränkningar, så är det inte ditt fel. Visst kan man bli ledsen och nere om det inte är bra i ens kärleksförhållande, men det är ändå ett långt steg från det till depression.

Så visst kan allt det han inte gör nu bero på att han är deprimerad, alltså inte engagerar sig i ert förhållande, inte orkar vara romantisk, att det du säger inte går in. Han kanske helt enkelt inte orkar. Och det är klart att du, som orkar, då känner dig besviken och missbehandlad. Du har ju fortsättningsvis samma behov, önskar samma saker av ert förhållande, det är bara det att en som är deprimerad inte klarar av att ge det i samma omfattning. Så riktigt grovt sett behöver du fundera om du kan ha tålamod och stå ut med det tills han blir frisk igen - vilket kan ta allt från veckor till år - eller om du söker dig någon annanstans. Här måste jag dessutom påpeka det obekväma, att du kanske behöver fundera över eventuella andra motiveringar till varför du vill hålla ihop, tex boende, gemensamma vänner, gemensamma framtidsplaner, investeringar ni gjort ihop, ensamhet du kanske skulle möta utan honom... Man blir van med en viss sorts liv i ett förhållande, och ibland kan det vara lika skrämmande att ge upp det livet som att ge upp den personen. Det syns ofta tydligare senare i livet, när man tex har barn och huslån ihop, men principen är densamma.

Vad gäller hans ex, så är det svårt att uttala sig något säkert om deras relation. Annat än att faktum också är att man kan bli mycket god vän med ett ex. Det kan bli en speciell sorts vänskap, eftersom den kan utgå från den intima relation man hade innan. Nu menar jag inte alls intim som i romantisk och sexuell, utan intim som i "jag kan prata om allt med min pojkvän"-intimitet. Man stod varandra jättenära som människor en gång och i vissa fall kan man fortsätta stå varandra nära utan att vara kära i varandra eller vara tända på varandra. Exet kan bli som en bästis.

Det är helt möjligt, men lika möjligt är såklart att man får känslor igen för ett ex. Det kan ligga nära till hands, en person man en gång klickade med kan man klicka med pånytt, till och med lättare än en med en främling. MEN, det betyder inte att en nystart skulle lyckas, eftersom de orsaker som gjorde att det tog slut oftast finns kvar. Så det kan också vara något att fundera på. ni gjorde slut på grund av bråk och blev sedan ihop igen. Du skriver att det gått upp och ner sedan dess: är era orsaker kvar? påverkar era problem ännu?

Sedan finns det ännu ett MEN här: bara för att man klickar med någon betyder det inte automatiskt att man reagerar och agerar på det. Det betyder inte att man faktiskt gör något åt den känslan. Speciellt om man är nöjd och glad med det man redan har, så väljer man säkert det istället. Då får det klicka bäst det vill utan att man ens säger något som kan tolkas som flirt. Är man missnöjd med den relation man är i ökar risken för tex otrohet. Så enkelt är det - att säga i alla fall, även om det kan vara betydligt mer komplicerat än så i verkligheten, såklart.

Och nu är det ju inte alls sagt att han är missnöjd med er relation, utan däremot deprimerad, vilket vi konstaterat att är en helt annan sak. Är man deprimerad orkar man knappast med en älskarinna på sidan av eller med att inleda en ny(gammal) relation heller. Ett visst stöd och trygghet att vara sig själv kan man däremot säkert hitta i en vän-ex-relation när man har det svårt i livet. Och precis som du skriver att han sa, så kan han inte diskutera dig med dig. Det kan hända att han själv känner sig otillräcklig i er relation, eller att du kräver sådant han inte kan ge just nu, och då kan han kanske känna att han kan prata om det med henne istället. Såklart är hon inte heller någon psykolog, men kanske hon lyssnar kravlöst?

Jo, jag förstår att det känns orättvist och att det säkert känns som allt det jag skrivit inte hjälper dig ett dugg. Men igen, det finns inget regelverk här, ingen instruktionsbok och oftast finns det inga snabba lösningar för att få det bra igen i kärlekslivet. Depression drabbar inte bara den som är deprimerad, utan många anhöriga (flickvän, familj, kompisar, jobbkompisar osv) lider indirekt också av det, mer eller mindre. Man har inte sin pojkvän/son/kompis på samma sätt som förr, han är inte sig själv. Det är tungt för alla inblandade, endel orkar bättre och endel sämre. Ofta får även anhöriga också egna problem som konsekvens, tex att de oroar sig så mycket för den sjuka att de själva blir utmattade eller nedstämda. Det är sällan något man vet på förhand, utan först i backspegeln ser man kanske hur man borde ha gjort.

Och är det nu så att han inte direkt är deprimerad, så brukar ju nog dessvärre tecken som ointresse, ovilja att anstränga sig, toma ord och distraktioner vara typiska tecken på att en person är på väg att lämna förhållandet. Han kanske i så fall inte ens tanken högt för sig själv ännu, och kanske hinner det ändra, men han kanske ändå är på väg bort. Alla förhållanden har dock kriser och det är svårt att veta om det i så fall skulle vara frågan om en naturlig och normal kris, bara för att man inte kan vara supernyförälskad i all oändlighet (läs mer om det här), eller om det är början på slutet. Ni gick visserligen igenom en kris redan, gjorde slut och blev ihop på nytt, så vilken sorts kris kan det här vara? Ofta när ett förhållande krisar på ett sätt som inte kan förklaras enligt länken ovan, så är det en som är på väg bort och en som vill stanna kvar, en som gör slut och en som blir lämnad. Det hjälper dessvärre inte att höra just då, men även det är en lika naturlig del av kärlekslivet som den ljuvliga början på det. Och även det klarar man sig nog igenom.

Jag är ledsen att jag inte har något "gör så här så lever ni lyckliga i alla era dagar"-knep. Något sådant finns inte. Kärlek är jobbigt. men jag hoppas att du om en månad mår någorlunda bra och är någorlunda lycklig under omständigheterna. Och som sagt, handlar det om depression är det bästa du kan göra just nu att hitta professionell hjälp åt din pojkvän.

kram, Liselott