Rädd, eller något

Hej, katt
Jag skulle tro att detta är helt normalt. Eller åtm inom normala gränser. För det kan ju faktiskt vara lite obehagligt om nån kommer för nära. Alltså inte bara fysiskt nära, det kan också vara obehagligt. Om nån står lite för nära, inom ditt revir så att säga. Vissa människor har inte koll på det där hur nära det är ok att stå då man pratar med någon. Vissa kommer alldeles för nära så att man får en känsla av att vilja stiga bakåt, i värsta fall kommer personen efter.
Men jag antar ju att du nu menar mera psykiskt nära. Det är mera spännande och intressant så länge man inte vet säkert vad den andra tycker och tänker om en, och också TRYGGARE. För jag misstänker att det kan vara där du har ditt problem. När någon kommer närmare oss, så följer det också med en massa annat på köpet. En massa krav och förväntningar. Så länge man inte vet vad den andra funderar så är det tryggt att flirta lite och titta på avstånd, men genast man får veta känslorna är besvarade tja då kommer helt naturligt funderingar om att vad ska hända nu då? Ska vi bli tillsammans? Eller kanske ändå inte, tänk om jag iaf inte är kär i den här killen, han är nog inte så snygg iaf som jag tyckte först. Han verkar inte ha nån humor, skrattar fånigt eller något annat. Det är en sk. försvarsmekanism. Vi får lite kalla fötter när det inte är så spännande längre. Men som sagt var helt naturligt och mycket vanligt.
Men det kan ju också hända att den rätta kille inte kommit i din väg ännu, det kan man ju aldrig veta ;)
Försök att inte jaga upp dig över det här, utan försök att ta det lugnt. Låt saker och ting ha sin gilla gång. Du kan ju också försöka att du inte fäster dig vid någon, utan skrattar och skojar och har kul men inte tillåter dig att börja fundera i mera romantiska banor över någon viss kille.
Jag är helt säker på att när den rätta killen kommer emot så försvinner alla såna här känslor och funderingar :)
Då för jätte länge sen då vi hade bestämt med min man att vi skulle gifta oss, vi hade berättat för föräldrarna osv då fick jag just såna funderingar att är han nu verkligen "mannen i mitt liv", är det nu faktiskt honom jag vill leva mitt liv tillsammans med, är det han som ska bli pappa till mina barn osv Jätte läskiga tankar, men de gick över sen och nu har vi varit gifta i 18 år :)

Kramar från ungdomsinformatören Sanna
ps. jag menade ju inte "lilla vännen, det går över med tiden, du är så ung ännu osv" Det menade jag INTE, men jag vet exakt hurudana känslor och funderingar du har för jag har haft samma, så jag VET att det går över och blir bättre <3 <3 <3