Ska jag bryta med honom?

Hej Hallonet!

Äsch jo, det här var inte en lätt situation - eller beslut - för dig. Det går ju liksom inte alltid som i kärleksfilmerna att pojke möter flicka och kärlek uppstår. Ibland vill det nu bara inte klicka från båda hållen på en gång. Kanske utvecklas de varmare känslorna långsamt, kanske blir det aldrig mer än vänskap. Och det är det som är så svårt att veta på förhand, när man känner att man borde bestämma sig. För man har ju ingen facit att kika i, det finns inget sätt att ta reda på hur det skulle ha gått om man valde det andra alternativet istället. Fast skulle man veta hur det kommer att gå, så skulle det ju inte vara så spännande heller...

Oavsett, så kan vi såklart inte bestämma åt dig hur du borde göra. Men kanske ge dig lite synvinklar, lite frågor att svara på och lite "hur brukar det funka människor emellan"? Så att du känner dig mera säker på hur du vill gå vidare.

En grej att tänka på är att det är rätt vanligt att vänskapskänslor utvecklas till kärlekskänslor. För vänner vet man att man trivs med, har något gemensamt med, känner sig trygg med, kan skratta med osv - steget är inte så långt till att börja se på kompisen som något mera än bara kompis. Samtidigt så kanske det faktum att man är (i det här fallet) av olika kön ändå hela tiden finns där i bakhuvudet, det sexuella alltså, och påverkar åtminstone undermedvetet. Tanken "hur skulle han vara som pojkvän" kanske ligger där udner hela tiden. Plus då att den allmänna längtan man känner efter Någon, nyfikenheten på kärleken, den mer eller mindre ständiga kåtheten osv kanske hjälper till att se på killkompisen som Kille.

En annan grej att tänka på är att även om man är nyfiken på kärleken och det sexuella, känner sig ensam och önskar att man blev uppskattad och omtyckt och - som du nu - kanske till och med har möjligheten på lut att få någon, så kan det samtidigt kännas lite skrämmande. Att bli ihop med någon innebär ofta så mycket okänt och nytt, något man inte har någon (eller tillräcklig) erfarenhet av, något man inte kan gissa sig till hur det kommer att utveckla sig, något där en massa känslor blandar sig i så som rädsla för vad andra ska tycka... Plussa på lite egen osäkerhet, lite svag självkänsla, så kan kärleken bli riktigt skräckinjagande. Redan sådant som första kyssen är gigantiskt stora grejer, för att inte tala om möjligheten att få sitt hjärta krossat, eller åtminstone lite mörbultat. Och är man rädd, så brukar man ofta reagera med att hitta på ursäkter för att slippa genomgå allt det här okända, eller backa undan, eller till och med ljuga.

Att inte vilja ta chansen bara för att statistiken säger att det inte kommer att hålla i längden är en klassisk ursäkt när det gäller rädslan för att inleda ett förhållande. Men ju mer man skjuter upp och fegar ur, desto mindre kommer man såklart att lära sig om förhållanden, få egna erfarenheter av det och bli mera bekväm och trygg i kärleksrelationer. Kanske är det snarare så att ingen kärlek är någonsin bortkastad bara för att den tar slut? Att varje kärlek, varje erfarenhet, är värdefull i sig? De vet ju tex hur det skakas cyniskt på huvudet när tex ett par gifter sig unga och ingen av dem haft något tidigare förhållande. Hur det viskas att det aldrig kommer att hålla för att de två unga borde ha fått mera erfarenheter innan, fått "leva livet" med fler partners och sku ha behövt lära sig mera om kärleken före de slog sig till ro? Kärlek och förhållanden är nog också något man ska LÄRA sig, inte en förmåga vi föds med. Precis som att man måste lära sig hur man blir en bra kompis, en bra team-spelare eller en bra förälder.

Men igen, kanske man inte kan tvinga sig själv att känna något man innerst inne inte känner? Bara för att man får chansen till att få uppleva något skilt kanske man inte alltid måste ta den? Oavsett om det gäller en språkresa, ett sommarjobb eller en pojkvän? Finns inte de rätta känslorna där, inte den rätta motivationen och inte den rätta viljan - kan det då bli bra? Kan det ens bli rättvist och ärligt? Nå, när det gäller tex ett sommarjobb, så kan man nog styra sina egna tankar och påverka sina egna känslor så att man inte bara tar emot sommarjobbsplatsen utan dessutom både trivs där och lär sig en massa. Ibland är det mera frågan om att välja inställning till något. Men kan man det när det gäller kärlekskänslor? Kan man bestämma sig för att bli kär i någon? Finns "gnistan" där och det ändå bara mera handlar om feghet, rädsla för vad andra ska tycka eller rädsla för det okända, så då kanske man kan ge sig själv - och killen - chansen och se vartåt det leder. Men man kan nog inte förmå sig själv att bli kär. Man kan förmå sig själv att sluta vara kär, men åtminstone har vi i dagens samhälle så där allmänt uppfattningen om att man inte kan bestämma vemvarhurnär man blir kär i någon. Som om förälskelse skulle vara en okontrollerbar känsla: vi "faller för någon", "fell out of love with", "får vårt hjärta krossat"...

Men som sagt, känslor kan utvecklas om man låter dem blomma fritt utan att blanda in en massa annat, tex huruvida han är tillräckligt snygg eller inte (ifall man är lite utseendefixerad eller kinkig), vad kompisarna skulle tycka... Borde man ändå ge det hela en chans, fastän man inte känner sig 100% säker? KAN man bli 100% säker - alltså kan kärlekskänslor vara "rätt" och "äkta" - eller är det bara ursäkter igen?

Nå, ett par klara svar har vi i alla fall! Angående det där med att "Det känns nu som att jag inte kan dra mig ur längre": klart att du kan! Du har inte lovat honom något! Du har inte lockat honom att börja känna en massa för dig - du har ju inte tvingat honom att bli kär i dig! Du har all rätt i världen att bestämma själv om du vill bli tillsammans med honom eller inte! Är det så att det inte känns rätt, så kan du ju ändå inte bli ihop med honom bara för att han ska slippa bli ledsen, för att du tycker synd om honom eller för att han inte ska bli arg på dig och anklaga dig för att ha lockat honom. Och ett annat klart svar: om du besluter dig för att inte bli ihop med honom och säger att du bara vill vara vän, så är det ett kast du måste stå. Det blir som det blir, precis som allt när det gäller kärlek, och fastän du själv vill behålla honom i ditt liv som kompis, så är det nog kanske han som måste säga om han klarar av det. Du ska nog inte bryta med honom om han inte vill det själv, det är nog hans val då om hur ni ska gå vidare. Vissa klarar av att styra tillbaka sina känslor till bara vänskap, andra klarar det inte alls - och för dem kanske vänskap är mera en utdragen pina som gör att de inte kan komma över den de var kära i. Men det är alltså nästan nog de som måste välja om de ska vara "bara kompis" eller bryta helt.

Slutligen: det finns inget "gör så här så förblir ni kompisar och alla problem blir lösta". Att säga svåra saker och ta konsekvenserna av det hör lika mycket till kärlekslivet som att bli ihop eller göra slut, det finns inga omvägar runt det och inga lätta knep. Kärlek är inte gratis och kanske man kan säga att sådana här besked som "jag vill bara vara kompis" hör till ansvaret för kärlekslivet?

Oavsett, så håller vi tummarna och hoppas på minsta möjliga mängd sårade känslor och jobbigheter! Fast man lär ju sig av dem också...

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena