snyft..

Hej!

För det första så är det jättebra att du skriver åt oss! Ibland kan det bli så att man har en känsla inom sig, som om man inte får ordning på den växer sig så stor att den börjar förstöra i ens liv. Och oftast får man bäst ordning på känslor genom att tala om dem med någon annan. Kompisar funkar tyvärr inte alltid, eftersom de, precis som du skriver, går vidare med sina liv och en diskussion med dem oftast bara blir "vardagligt". De flesta kompisar tröttnar förr eller senare på en kompis som jämt är ledsen, jämt talar om samma ledsamma sak, som jämnt behöver tröst och aldrig börjar må bättre. Kompisar är bara människor med sina egna livs bekymmer. Istället brukar man få bättre hjälp om man talar om känslorna och det som hände med en person som verkligen sätter sig ner och lyssnar ordentligt en gång, så att man hinner tänka alla tankar till slut, kan sätta ord på känslorna osv. Gärna får det också vara en sådan person som är objektiv och inte inblandad OCH som har lärt sig de rätta metoderna för att hjälpa och som är van att tala om just sådana här saker. Så det var bra att du började berätta för oss, och har du inte gjort det redan, så tycker vi att du skulle få mycket hjälp av att tala med någon annan vuxen också. Någon som kan ställa följdfrågor och ha en dialog med dig - inte bara en sådan här "envägskommunikation" som vi har nu. Så tala också med en vuxen som du har förtroende för, det behöver inte vara skolkuratorn, men kanske en ungdomsledare, favoritlärare, en kompis morsa, en släkting - NÅGON som du känner att du kan tala med och som kanske kan krama dig och trösta dig om du vill.

Det är oftast väldigt tufft när det tar slut, för det handlar ofta om sorg också, inte bara sårade känslor, besvikelser, saknad, sårad stolthet (man "dög" inte eller förhållandet "misslyckades") osv. Man kan sörja det man hade tillsammans och man kan sakna personen man var tillsammans med - och det är helt okej. Att man inte bara kommer över det på ett kick och går vidare betyder ju också att man verkligen KÄNDE något för den personen. Och alla stora djupa känslor ska ju få lämna spår efter sig, det är de "ärren" som gör oss unika och som vi växer av. Om man kan acceptera det som en sorg, så är det lättare att verkligen bearbeta den och sedan lära sig leva med den.

MEN! Att förlora en pojkvän är ändå inte samma sak som att någon nära dör eller flyttar bort. Kärlek kan ge sorg av sitt alldeles egna slag. Samtidigt så är ju alla de där ordspråken som vuxna brukar använda ändå sanna. Annars skulle ju folk sluta säga de där sakerna, om de inte stämde. Typ att det här "bara" var den första riktiga pojkvännen du hade i en lång rad av kommande kärlekar, att tiden läker alla sår och att det hör till kärlekslivet och lika mycket är en del av det som de lyckliga känslorna är. Så om kärleken kommer och går och de allra flesta upplever många kärlekar i livet, så ska ju människan också vara utrustad av Moder Natur att klara av och komma över kärlekssorger. Någonstans inom oss alla finns viljan att glömma, komma över och gå vidare, vi har en inre självbevarelsedrift. Så den måste du släppa fram nu. Du måste vilja komma över honom. Något inom dig måste vakna upp och inse att du verkligen har ett långt, innehållsrikt och underbart liv framför dig!

Det kan ibland kännas skönt att lämna kvar i sorgen, både för att det kan kännas obehagligt tungt att ta sig upp ur den och för att det faktiskt kan kännas skönt att tycka synd om sig själv och bara släppa allt att falla till spillror runt en, ge upp. Men vi lever också i en rätt så skum värld, där Kärleken är så jättestor att det typ är lika viktigt att vara snygg som att hitta Den Rätte. Vi tar tex Bella i Twilight 2.an, New Moon, där hon i princip stänger av för en killes skull. Alla filmer, alla låtar, alla böcker ALLT påstår att det bara finns en enda kärlek i varje människas liv och utan den är vi alla misslyckade som människor. Det är den förebilden vi får, att vi ska vara så otroligt kära att våra liv tar slut ifall kärleken tar slut. Ingen kommer och berättar sanningen om kärlek då - för den "säljer" inte.

Sanningen om Livet, som vi har lärt oss med åren, är den att ingen annan kan göra oss lyckliga. Ingen annan kan ge lycka. Vi kan inte bli lyckliga bara för att någon tycker om oss. Det är bara vi själva som kan göra oss själva lyckliga, som kan KÄNNA oss lyckiga. För hur älskad av Drömprinsen en tjej än skulle vara, hur perfekt deras förhållande än skulle vara, så blir hon inte lycklig om hon inte väljer att bli lycklig. Hon hittar bara en massa fel, önskar andra saker, känner sig otillräcklig om hon inte tycker om sig själv, trivs med sig själv och ÄLSKAR SIG SJÄLV. Lycka kommer alltid innifrån, aldrig utifrån - för om du inte tycker om dig själv så kan du inte ens ta emot lyckligheter och bra saker.

Så hemligheten är att du först måste inse hur underbar och värdefull och fantastisk du är som människa för att sedan kunna gå vidare. Du är inte mindre värd bara för att han inte vill vara ihop med dig längre. Du är lika fantastisk för det. Det är ingens fel att det inte funkade mellan er, för det kanske inte alls var tänkt att vara ni två resten av livet. Om du ser objektivt på det, så kanske han inte alls var den som du ska gifta dig med, få barn med, betala elräkningen med, fråga var du lagt dina löständer av. Oftast funkar livet så att man träffar på många kärlekar under livet under olika perioder och ingen av dem är perfekt. Men någon av dem kan man älska mer och ha det bättre tillsammans med. Men tar det slut så finns det alltid en orsak till det. Och den orsaken behöver inte vara fel i sig, det här var bara inte en så lyckad kombination av personer. För även om man älskar någon, så älskar man ju en människa, som kan ha dåliga egenskaper OCKSÅ, som också kan göra idiotiska beslut, också säga fel saker osv. Även om man verkligen skulle älska en människa, så kräver alla förhållanden hårt jobb. Och för att man ska kunna jobba på förhållandet, så måste man först och främst tycka om sig själv, känna sig värdefull och älskbar. Så kort sagt: det handlar om självkänsla, känslan att vara värdefull oavsett vad som händer, oavsett vem som tycker vad om en.

Så vårt råd är att du ska börja jobba upp din självkänsla så att den blir starkare. En skolkurator/psykolog skulle absolut kunna hjälpa dig med det här, de har tipsen och metoderna, men vi har lite här på Decibel också. Du hittar det under Information här till vänster och under Själ och sedan Självkänsla. Och så måste du hitta din självbevarelsedrift, den som gör att du kravlar dig upp att stå efter att du har fallit, den som driver dig vidare i livet. Ge inte bara upp utan sträck på ryggen, upp med hakan och försök att på djupet fatta vilken värdefull människa du är. Du är värd så mycket bättre än att gråta varje dag för en ynklig killes skull, du är värd sååååå mycket bättre än att skära dig själv. Det är aldrig någon lösning på något att skada sig själv, aldrig! Det gör bara allt så mycket värre i längden, eftersom du är elak mot dig själv och vill dig själv illa. Du har inte gjort något fel, du ÄR INTE FEL, så du behöver inte alls bestraffa dig själv för något alls! Så ditt jobb nu är att börja tycka om dig själv! Det är det enda du behöver göra nu - allt kommer att lösa sig efter det! Din lycka kan komma innifrån dig själv om du bara låter den och slutar vara så dum mot dig själv!


Enormt stor kram, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Jenny