Den här killen är en fin och bra människa på många sätt. Han är så snäll och verkligen mån om att jag ska ha det bra, utan att för den sakens skull förneka sig själv. Ändå är det som att jag provocerar fram mindre dispyter och ställer till med scener över småsaker, särskilt sådant som rör feminism. Häromdagen skickade han av misstag en snapvideo till mig (egentligen var den till hans bror) där han slickar kring öppningen på en ölburk på ett särskilt sätt, och det tyckte jag givetvis kändes förnedrande eftersom han gjort samma sak på mig, mellan mina ben. Det rådde inget tvivel om att han anspelade på sexuell stimulering. Han avfärdade så min misstänksamhet och menade att han gjorde så bara för skojs skull, men senare erkände han att han ljugit - vad jag redan visste.
En sådan sak kan jag göra till någonting stort. Jag liksom framkallar det aktivt, letar fel hos honom och så. Det är så konstigt, för jag har haft en bra och ovanligt trygg uppväxt utan några oberäkneligheter. Jag har alltid tyckt om mig själv mer eller mindre och alltid varit livsbejakande, om än eftertänksam och analyserande. Jag vet och tror på att jag är omtyckt och älskad, det är det inte ens någon idé att ifrågasätta. Ändå är det så här. Blir lätt svartsjuk, retar mig på mina vänners fel och brister (men även på deras fantastiskt GODA egenskaper, förstås - jag tänker ofta på sådant jag är tacksam över här i världen, stort som smått). Det är som att någon sida av mig inte är helt säker på mig och tillfreds, för någonting är ju galet. En lucka i min självkänsla?
För att komma underfund med var skon skaver måste jag nog gå längre tillbaka i min historia. Jag var ofta den som hamnade utanför om vi lekte tre. Sådana tre-konstellationer har aldrig fungerat för mig. I lågstadiet hade jag en kompis som ljög för mig och försökte tränga sig emellan mig och de andra kompisar jag hade. Egentligen hade jag väl ganska få trygga, nära, varaktiga kompisrelationer under hela min barndom. Rätt som det var var någon annan viktigare för dem ett tag, och sedan kom de tillbaka... Nu är det bättre, men många av mina vänner hör inte av sig så ofta. Är jag inte viktig för dem?
Min mamma har nästan varit överdrivet beskyddande. Kring mens och sex var det lite hysch-hysch kändes det som, även om det inte var någonting hon sa. Jag märkte det istället på signalerna hon sände ut. Hon ville väl bara skydda mig, men egentligen tror jag att hon gjorde fel mot mig. På grund av detta har jag inte riktigt vågat närma mig någon kille, för jag har varit rädd för vad hon ska tycka. Otaliga gånger har jag tänkt att någon gång ska jag flytta till en stad långt bort där jag får vara ifred, slippa bli iakttagen.
Vad som förvånar mig så är hur jag kan ha en sådan bristande tillit till andra människor stundtals. Och jag som vet så väl att jag är omtyckt, hur kan det ändå bli så här? Jag märker så tydligt på min pojkvän att han genuint tycker om mig väldigt mycket. Vad är det för fel på mig? Varför letar jag fel och provocerar fram gräl? B
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej,
Jag tror inte att ditt problem är speciellt ovanligt, även om det knappast tröstar dig. Jag tror att det är vanligt - och kanske speciellt i nya relationer att man provocerar fram gräl, som kanske dels har att göra med svartsjuka men även med saker man kan känna sig osäker på överlag. Jag tror kanske att grälens syfte är att man antingen får bekräftelse eller att man lär sig förstå någonting bättre.
I fallet med snap-videon och ölburken så kan jag väl tycka att du överdrev lite. Det känns som en konstig sak att bli arg över? MEN det kan ju ha att göra med att sex under din uppväxt har varit lite förbjudet, och att det var därför du blev förlägen och arg över det han gjorde. Det du kan tänka på är ändå att hans snap-video ju på intet sätt riktade sig till dig - och inte heller var kränkande på något sätt. (Om det inte finns inslag i det som jag inte vet om) Han slickade en ölburk på skämt och skulle skicka det till sin bror. helt enkelt. Vad finns det att bli arg över?
Jag tror som sagt att det är ganska vanligt i nya förhållanden att man börjar gräla om ganska små saker. Man känner inte ännu riktigt varandra och kan vara osäker på exakt hur mycket man kan lita på den andra. Speciellt om man bär på bagage i form av att man på ett eller annat sätt har blivit sviken så är det ju inte speciellt konstigt om man blir sårad eller upprörd i situationer där man inte förstår den andras beteende. Som tur lär man ju känna varandra bättre hela tiden och det brukar lugna sig. Men i vissa fall får man nog jobba lite på det själv och fatta ett beslut om att lägga band på sig själv.
Man måste kanske påminna sig själv om att man helt enkelt inte kan eller ska bestämma allting, och då det kommer till kompisars eller sin partners beteende så kan man antingen acceptera att de är hela paket, bestående av både goda och mindre goda egenskaper. Man har ju ett val - att antingen acceptera paketet eller gå vidare. Det är klart att man måste göra kompromisser i alla relationer man har, och till en viss gräns kan man be om, och t.o.m. förvänta sig att den andra tar hänsyn till ens önskemål, men alla människor är trots allt sina egna personer och i vissa fall får man bara acceptera att man kan tycka olika om saker.
Du skriver att killen är bra, och att han genuint tycker om dig. Men ingenstans i det du skriver framkommer det egentligen tydligt eller klart att du tycker om honom. Så kanske är det delvis det som är problemet. Att du är rädd för att medge att du tycker om honom, rädd för att lita på dina egna känslor eftersom ett sådant medgivande potentiellt kunde göra dig mer sårbar? Då är det kanske också lite lättare att söka fel i den andra och stressa upp sig över småsaker eftersom det är lättare att skuffa bort nån annan än att utsätta sig för risken att själv bli bortskuffad om han skulle märka att du inte är fulländad. Genom alla smågräl så får du antagligen också honom att definiera sina känslor för dig högt, och då vet du var du har honom. Så det är ett helt förståeligt beteende, men i längden blir det nog tungt för er båda.
Jag tycker att du skall fortsätta att släppa på kontrollen. Precis som du själv skriver, "vad kan hända egentligen"? Du kan ju antingen fortsätta likadant som nu, och störa dig på småsaker som du inte riktigt kan kontrollera, eller helt enkelt aktivt jobba på att släppa efter och vara lycklig. Bara för att inte allting sker exakt som man själv har planerat betyder inte att det är fel, eller att det inte kan bli bra. Medge att du tycker om honom och satsa på det - om det är det du vill. Vad som än händer så tror jag att det är värt det.
Kram
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar