Svärföräldrarna

Hej du ledsna och förvirrade tjej!

Oj vet du, jag läste just i en bok av en familjeterapeut där problem av det här slaget nämndes i förbifarten och jag undrar om det kan vara en del av förklaringen? Boken handlade visserligen om att göra slut i ett kärleksförhållande, men i förklaringen om vad som händer när man gör slut, så nämndes föräldrars "empty nest syndrome". Det är alltså vanligt att när ett barn flyttar ut hemifrån första gången (eller "för gott"), så får föräldrarna stora problem med att kunna acceptera det här. Speciellt om de två nu lämnar ensamma i föräldrahemmet, så kan de ha svårt att förhålla sig till både varandra och till de nu vuxna barnen. De kan ha jättesvårt att hitta sina nya roller och de kan framförallt ha svårt att släppa barnen. Det här är tydligen vanligare när det gäller söner eller yngsta barnet. Riktigt besvärligt kan det bli om föräldrarna servat och skött om sitt barn väldigt mycket under hela uppväxten (kallas "curlingförälder"), om barnet inte är så värst självständigt och om de liksom "levt genom sitt barn" och inte har "egna liv" i så stor utsträckning.

Man kan till och med studera det här vetenskapligt genom att mäta var det finns aktivitet i hjärnan när tex en mamma tänker på sin utflugna son: då är det aktivitet i de områden som har att göra med beroende och begär, motivation och belöning, djup tillgivenhet och smärta. Det betyder att föräldrarna kan få nästan som abstinensbesvär efter sonen de älskar, saknaden, ångesten och suget efter sonen blir så väldigt stor att de tar till alla medel för att slippa känna den. Till och med saker de nog innerst inne vet att är "over the line" och oresonliga. I mina, högst amatörmässiga öron, låter det som att dina svärföräldrar lider av "empty nest syndrome" när deras fågelunge flugit ur boet, men det låter också som att de är helt omedvetna om vad det är de lider av och varför. Det här betyder inte att de skulle vara elaka eller dumma i huvudet eller något, de kanske bara var helt omedvetna om den här vanliga reaktionen på den här livsfasen och helt oförberedda på den.

Samtidigt är det ju lätt för dem att göra dig till syndabocken, den som "tagit" deras son ifrån dem. Lättare att skylla på någon utomstående än att inse sina egna problem och ta itu med dem. Därför försöker de säkert omedvetet buffa bort dig ur hans liv och markera att han är DERAS, tex genom att rikta sig till honom hela tiden, och vara respektlösa mot dig tex genom att avbryta dig.

Mitt råd är att du för det första läser in dig på "empty nest syndrome" (och kanske också "curlingföräldrar" om du tycker det låter som att det skulle passa in på dem). I litteratur om det både på nätet och i psykologiböcker så finns det säkert pintjockt med tips om hur du som svärdotter kan hantera det. Jag gissar på att tipsen mycket kommer att gå ut på att du gör dem medvetna om vad det är de sysslar med och varför. Åtminstone tycker jag (Liselott) att din egen självrespekt och självkänsla skulle må bra av att säga till åt dem, förklara hur de får dig att känna. INTE sitta tyst och vilja börja gråta. Förklara bara med lugn röst att när pappan avbryter dig så är han respektlös och lite elak mot dig och du tar illa upp av det. men Sanna är lite rädd att det ska göra klyftan mellan er större, så nu måste du själv bestämma vad och hur och om du vill säga till.

Hursomhelst, så kan man bortförklara mycket för sig själv, men om någon säger det högt, så kanske man måste se sanningen i vitögat och inse vad det är man håller på med. Vi tror att det skulle kunna gå så om du säger till. De kan nog bli lite sura först, för har man dåligt samvete är det lättare att bli arg och anklagande än att inse sina egna svagheter och be om ursäkt för dem. Att förändras är tungt och till att börja med gör säkert saknaden och rädslan för att förlora honom att de tycker att de har rätt och du fel. Men envisas. Det är nu frågan om ditt och din pojkväns gemensamma liv. Det liv han hade tillsammans med dem är kanske inte avslutat, men det måste ta en ny skepnad för att han ska kunna bli vuxen och börja ta ansvar för och bestämma över sitt eget liv.

Så ja, jag tycker att han ska säga till åt dem igen. Han kan inte bara smita undan det jobbiga hela tiden och låta dig få vara syndabocken. Det är definitivt inte snällt gjort mot dig, men det är också väldigt barnsligt och omoget. Ska han bli vuxen, så måste han klippa navelsträngen och kunna sätta ner foten mot sina föräldrar. Eller ska han låta dem sköta om honom som ett barn hela livet? Jo, det här är bara min personliga åsikt och jo, jag låter sträng. Men å andra sidan känner jag också vuxna män i medelåldern vars mammor fortfarande tvättar deras fönster och köper duschdraperier åt dem, fastän sönderna har fru och barn. Och de här gamla mammorna har därmed också en hållhake på sina vuxna söner och kan "bestämma" tex om hans familj får fara på södernsemester eller om de måste stanna och sköta släktsommarvillan. Det handlar samtidigt om att beroendet ger föräldrarna makt, vilket kan ge föräldrarna fortsatt meningsfullhet och betydelse i sina liv.

Låter det här vettigt, så försök med de här tankarna och knepen. Det skulle ju vara förfärligt om det här till slut skulle förstöra ditt förhållande.

Vi håller tummarna för dig, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna