Svartsjukaf

Hej!

JISSES!!! Din fråga har helt fallit emellan här nu! Vi ber så väldigt mycket om ursäkt!!! Vi kan inte ursäkta oss med annat än att oktober var en väldigt intensiv månad här på Decibel med en massa resor, seminarier, samarbetsförslag och besök. Plötsligt vill alla ha något med oss att göra på en gång, och vi känner att vi inte riktigt får tid och ro till att göra huvudjobbet, alltså svara på era frågor. Ni är viktigast, inte en massa andra föreningar och liknande som skulle vilja få ta del av vår kaka, alltså de stora besökarantalen och kanalen till unga...

Så än en gång, förlåt! Hoppas att du inte tog det personligt, vi dissade inte dig - det är absolut inget fel på din fråga eller på ditt problem. Det är däremot rätt vanligt att vara svartsjuk, men kanske inte något man talar så väldigt högt om. Svartsjuka anses lätt i allmänhetens ögon som en dålig ovana eller en svaghet, vilket kanske är vad de som lider av svartsjukan också börjar tro till slut. Och klart att det inte är lätt att leva med varken en svartsjuk person eller med sig själv om man är svartsjuk av sig. Det är sällan den rosaskimrande kärlekssaga man skulle ha önskat sig, en sådan som i de romantiska komedierna, typ...

Men svartsjuka går att få bukt med. Den ska inte behöva vara en "personlig egenskap" som förstör hela ens kärleksliv. För okej, vissa har kanske lättare att bli svartsjuka än andra bara för att de har ett sådant temperament, typ på samma sätt som att vissa har lättare att börja gråta eller klarar av stress bättre. Vi är alla olika, men det finns samtidigt ingen personlig egenskap som skulle vara omöjlig att antingen jobba bort eller åtminstone lära sig leva med.

Svarstjuka bottnar ofta i att man egentligen innerst inne inte riktigt vågar lita och tro på att man SJÄLV är värd att älskas. Någonstans innom sig tvivlar man på att man själv är tillräckligt bra för att exempelvis pojkvännen varje dag ska välja en framom alla andra miljoner brudar i världen. Man oroar sig hela tiden någonstans i bakhuvudet om att han närsomhelst ska hitta någon bättre och sticka iväg med henne. Det här bottnar såklart i att man inte riktigt tror på sitt eget värde, alltså man har en svag självkänsla när det kommer till kärlek. Och självkänslan kan man alltid jobba på, man kan stärka den! Vi har en massa tips på hur man gör det här på Decibel, så när du läst klart här ska du gå och läsa allt om Självkänsla och självförtroende!

OBS! Det räcker nog inte med att du läser igenom sidorna om självkänsla en gång - man får inte bättre självkänsla över en natt, utan man måste öva sig att tänka i nya tankebanor och nästan som tjata på sig själv innan man långsamt men säkert börjar tro att man är värt något. De flesta med svagare självkänsla har oftast tillbringat åratal med att hacka ner på sig själv, tala skit om sig själv, kritisera sig själv osv i tankarna, så klart att den hjärntvätten tar ett tag att tvätta om. Så ge inte upp! Hela du vinner på en starkare självkänsla, på alla områden i ditt liv och inte bara inom kärlekslivet.

De flesta skulle absolut bli svartsjuka och misstänksamma och tvivlande och besvikna om pojkvännen var otrogen! Det är en fullt naturlig reaktion - snarare skulle det vara märkligt om någon INTE skulle bli svartsjuk för det. För att bli ihop är ju egentligen att ge varandra ett löfte om att bara vara med varandra och bara tycka om varandra. Man hör ihop, är ett par. Om den ena då far med någon annan - speciellt om det är i smyg och hemligheten sedan kommer fram på något sätt - så har ju den ena svikit sitt löfte. Förtroende är något som man först långsamt bygger upp, men som kan raseras på ett ögonblick. Sedan tar det typ tre evigheter innan man kunnat bygga upp förtroendet på nytt. Och den som svek måste ju jobba och anstränga sig för att förtjäna det där förtroendet igen. Känner man inte att han gör det, verkligen vill rädda förhållandet och verkligen ångrar det han gjorde, ja hur ska man då våga börja lita igen. Och det konkreta tecknet på att man inte litar på sin partner är naturligtvis att man fortsättningsvis är svartsjuk.

Man blir dock inte mindre svartsjuk av att partnern typ låser in sig och aldrig går ut bland andra tjejer, bär ögonbindel eller blockar alla Facebookvänner av kvinnligt kön. Det skulle inte hjälpa. Däremot kan han anstränga sig för att få dig att verkligen känna att du är den enda kvinnan i hans liv. Det börjar du kanske tro på så småningom när han gång på gång visat att han inte reagerar med "glimten i ögat" när han ser andra brudar, att han inte flirtar med någon osv. Stänger du in honom i en mörk cell, så fortsätter du bara vara svartsjuk, eftersom du fortsättningsvis inte kan lita på att han inte skulle smita iväg till andra tjejer ifall han slapp till.

Men det är ändå inte så mycket vad han gör som spelar roll för hur mycket du vågar lita på honom, utan vad DU gör. Eller snarare tänker. Dina tankemönster. Vad du tycker om dig själv. Målet är att du skulle komma till ett sådant skede där du tycker om dig själv och tycker att jamen absolut är jag värd att älskas! Absolut är jag en drömflickvän och han är lycklig utav bara f*n för att han får kalla sig min pojkvän. Jo, man är väl alltid lite osäker när det gäller kärlek, för även förnuftsmässigt vet man att de flesta förhållanden inte håller ända fram till graven. Och obviously måste det finnas något fel någonstans om ett förhållande tar slut. Men har man en stark självkänsla tar man i så fall inte på sig hela skulden, man tror inte att det tog slut för att man var världelös utan tänker i stil med "kanske det ändå inte var meningen att det skulle bli vi två för all framtid". Och efter att ha sörjt, så går man vidare till nästa kärlek. För man vet att visst är man värd kärlek, lika mycket som alla andra.

Igen, jobba på din självkänsla. Känner du att du behöver samtalshjälp så testa prata med tex skolkuratorn eller Sluta Panta eller någon annan du har förtroende för och som kan "rätta till" dina tankemönster när de barkar av mot det svartsjuka och osäkra igen.

Men tala också med din pojkvän. Du har inte kunnat släppa och förlåta det han gjorde, och det fräter i ert förhållande. Gör ni inget åt att du fortsättningsvis tvivlar på att han är trogen och åt att du inte har kunnat förlåta riktigt än, så kommer ert förhållande att dö. Visst, han kan inte göra något ogjort, men han kan lära sig av sina misstag och han kan förändra sitt beteende. Och du ska som sagt jobba med dig själv. Lyckas ni inte hitta ett nytt sätt att vara tillsammans, ett sätt där det som hänt är historia och inte påverkar er mer, så kanske ni två inte ska vara tillsammans. Minns att det perfekta förhållandet existerar inte, men du behöver fundera över hur mycket fel och problem du är villig att leva med. Kanske "läxan" i den här erfarenheten är att kunna släppa det som inte är bra för en själv? Alltså släppa honom, göra slut? Tala hursomhelst med honom ordentligt och ärligt, säg hur du känner det och varför och se om han vill satsa eller inte. Inget går helt av sig själv utan att man behöver anstränga sig det minsta. Så vill ni jobba på ert förhållande eller inte?

Lycka till, och förlåt igen för drjöjsmålet <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott