Jag har varit tillsammans med en kille snart tre gånger. Vi är båda nya i detta med förhållanden och gör därför alltid fel och istället för att prata just då så gör vi slut. Vi är båda 19 år.
Så sist här när vi gjorde slut så hade vi helt gömt oss bakom kompisar och det funkade inte och första gången så var vi för mycket ensamma gjorde liksom inget tillsammans bara kollade på film. Sista gången här då så gjorde jag slut med honom för mitt liv var helt kaos. Jag hade börjat äta p-piller och allt var upp och ned. Ångrade mig så klart direkt efter med vågade inte ta kontakten igen med honom direkt. Så det gick två månader, men det var också under dessa två månader som jag verkligen insåg att det var honom jag verkligen ville ha och jag insåg vad det är vi alltid missar och vad vi måste göra. Kommunicera och hitta våra roller i vårat förhållande.
Så jag tog kontakt med honom igen. Vi är sedan innan våra försök att bli partner (Som vi egentligen är menade för tror jag verkligen) mycket bra kompisar. Vi har varit kompisar i lite över två år. Så först tog jag kontakt med honom som vänskap och vi sa att vi skulle ta vara på vår vänskap för att den är så jävla bra. Det slutade med att jag insåg att jag kan inte ljuga för mig själv mer så jag sa till honom hur det var att jag fortfarande trodde på oss som par. Han följde med mig ut till min sommarstuga där vi pratade en hel kväll och natt. Vi grät, bråkade och pratade lugnt. Jag fick ur mig allt jag ville ha sagt och det var jävligt bra saker om jag får säga det själv. Han hade kommit med en inställning att det aldrig mer skulle bli vi att han inte trodde på det. Men åkte därifrån med en ändrad syn. Vi hade kommit fram till att träffas utan att berätta för våra kompisar, för vi har många gemensamma kompisar. Speciellt tre stycken. Vi skulle träffas, göra saker och verkligen hitta våra roller tillsammans och bygga upp allt igen.
Så det är där vi är just nu. Vi har snart träffats i 4 veckor. I alla fall i 3. Vi träffas och ses.
När vi träffas är allt helt underbart. Han håller om mig och stryker mig på armarna, låter mig somna i hans famn och kysser mig gärna. Det är han som tar iniatitiv till detta. Men även jag ibland. Bara att när vi inte ses utan bara pratar på sms och fb så är han helt off nästan då känns det som om det inte alls är ngt mellan oss alls.
Så jag frågade honom om varför han träffade mig. Om det var för att få känslor eller för att inse att det faktiskt skulle funka denna gång. Han sa att det var för att få de känslorna han en gång hade, de som jag verkar ha nu. Men att han tyckte att vi skulle fortsätta att köra på liksom. Så han vill ju?
Men jag undrar liksom var är han? Vad ska jag göra? Varför vill han fortsätta träffa mig? För allt han gör när vi ses, skulle han göra så utan att ha känslor??!! Jag blir så konfundersam och tycker att det skulle vara skönt att berätta för våra tre bästa vänner så vi/han kan säga att nej jag kan inte ses ikväll jag ska träffa Mickan. För nu blir det så att han liksom prioriterar dem framför mig.
Fick ett sms av honom för 2 veckor sedan där det stod att det var så mycket att stå i pga studenten osv men att han mitt i allt märker att han saknar mig. Skulle man skriva så om inget fanns där! Ååå vad ska jag göra? :(
Linus är en kille som är helt underbar. Han raggar inte på folk på krogen direkt och är inte någon player. Som jag sa så är det vårat första förhållande för båda. Så det känns inte som om han har mig bara för att? Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Blir så kluven då han beter sig så olika när vi ses och när vi pratar över nätet och sms. Blir orolig :(
Mickan
Hej!
Pust, ja se kärleken, den kärleken... Det är inte så lätt, nä. Inte som i filmerna - och inte ens problemen och hindren som måste överkommas är som i filmerna. Oftast är kärlekslivet mera grådaskigt vardagligt och känslorna är sällan solklara - det är så väldigt vanligt att de är blandade och komplicerade och varierar från dag till dag. Och tyvärr, om det är något som vi lärt oss med åren, så är det att det inte blir så mycket bättre heller. Det kommer aldrig att bli så där rosafärgat himlastormande solklart, inte ens på bröllopsdagen (men eventuellt sedan när man levt ihop i många herrans år och har luskat ut det mesta om varandra). För förhållanden är något man dels måste lära sig och dels måste man jobba på förhållandet varje dag för resten av livet om man vill att det ska funka. Men vi ska försöka fundera lite runtikring med dig - även om det nog tyvärr inte finns några superregler, ingen enkel instruktionsbok för hur man ska få ett förhållande att funka.
Men ett par saker har vi lärt oss genom egna och andras erfarenheter av förhållanden. Till exempel att en av de största farorna är att ha för höga förväntningar på varandra - och inte diskutera de förväntningarna med varandra. Det kanske inte bara handlar om vilka roller man ska ta i förhållandet, utan kanske mera om vilka grundregler man ska ha. Tex vad anser ni att är otrohet? Vad anser ni att är respektlöst/respektfullt beteende mot varandra? Hur mycket tid tillsammans och hur tät kontakt känns okej? Vilken typ av människor är ni (tex vill den ena ha mer kram och gos medan den andra inte är riktigt okej med att visa känslor öppet) och hur kan ni kompromissa? Sådana grejer.
För det är här de stora groparna finns som förhållandet kan trilla i, anser vi, det är sådant här som par brukar börja gräla om. Försök att uttala sådana meningar som börjar med typ "Jag skulle önska att du var mera... för då skulle jag känna mig mera...", "Jag tycker att vi har för lite...", "När du... så känner jag mig... och istället skulle jag vilja att du..." Kräv inte av varandra utan förklara för varandra vad ni önskar av varandra och framförallt VARFÖR! till exempel: Vad får han dig att tänka och känna när han är så där "off" via sms och fb? Kanske är han bara en typisk "karl" som inte kan uttrycka sig i textformat, men kanske han inte ens tänkt på det? han är ingen tankeläsare och han fungerar på ett heeeelt annat sätt än du gör, så därför är det precis som du skriver, ni måste kommunicera mera. Som om ni skulle vara från två skilda planeter ;)
Varendaste kotte du skulle fråga skulle ha en egen åsikt om vad du borde göra och vad som funkar och inte funkar när det kommer till förhållanden. För alla så är vi dels olika och dels har vi olika erfarenheter av olika förhållanden (eller så har vi bara andras erfarenheter, tex från filmer, och då blir det lätt skyhöga förväntningar som tar knäcken på verkligheten) - det finns inte ett förhållande som är det andra likt. Men har man den inställningen att inget förhållande är perfekt och ni är bara människor, att ni kommer att förändras mycket ännu som personer och att förhållandet därför kräver jobb hela tiden, så kan det bli lättare och hålla bättre. Försök att inte pusha varandra utan låt känslorna få ta den tid de tar på sig att utvecklas - krav och förväntingar är som sagt rena döden för förhållanden. Och prata med varandra, okej ;)
Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar