Vad ska jag göra? Varför kan det inte bara kännas rätt?

Hej Hjärtebearbetaren!

Först angående att jag inte kallade dig Hjärtekrossaren. För se, fastän vi gör så att det gör ont i någons hjärta, så är det ytterst sällan vi KROSSAR deras hjärtan. Speciellt om relationen just bara hunnit börja. Det kanske ser ut som att det gör ont när vi säger det där de inte vill höra. Men mycket oftare handlar det mer om att vi inbillar oss att det gör så fruktansvärt ont och de blir så besvikna på oss. Inte för att vi skulle vara så fantastiska människor (fast det är vi ju också, såklart ;)) utan för att österbottningar i allmänhet är så hårt uppfostrade till att inte såra andra. Visst, undantag finns, men i allmänhet försöker vi undvika att stöta oss med folk, slinker gärna undan att säga obehagliga sanningar, lindar helst in saker i bomull och hellre skyller på oss själva än på omständigheter eller slumpen osv. Så det är kanske värre i våra huvuden än vad det verkligen känns för mottagaren, i alla fall timmar och dagar senare.

Det är klart att ingen gillar att höra att de inte passar, att det känns fel, men det krossar dem inte. Inte folk med en någorlunda hälsosam självkänsla och lite erfarenhet av dejtande och sällskapande. De kan ändå på något plan skilja mellan sig själva och relationen. Bara för att relationen inte lyckades betyder det inte att DE är misslyckade. Fast om man själv inte riktigt vågar lita på att man själv är värt något och duger, alltså själv har svag självkänsla, så överför man ju lätt hur man själv skulle känna sig som dissad och dumpad på alla andra. Skulle man själv känna sig förkrossad så skulle man automatiskt tro att andra blir det i samma situation.

Men det som egentligen händer är ju att vi prövar oss fram, smakar på, funderar hur det skulle kunna vara, testar ifall man passar ihop. När det visar sig att det inte skulle bli en så bra match, så tar det visserligen sjukt, men det betyder inte att hjärtat går sönder av det. Snarare tvärtom, det kanske blir lite mörbultat, lite blåmärkigt och värkande, men samtidigt blir det mer tränat för förhållanden. Samtidigt lär man sig mer om vad det är man vill ha och vad som kanske funkar eller inte funkar. Man lär sig hur man själv funkar i en relation och om HUR man ska ha en relation. Det är ju bara bra, även om det lämnar ett och annat skrapsår efter sig. Man lär sig att man kommer igen, kommer på nytt, utan att gå sönder. Han var inte hela historien, kanske inte ens ett kapitel, medan man själv består och fortsätter att vara huvudrollen i boken. Ett lite ärrat och befläckat hjärta är bara hälsosamt, enligt den här teorin alltså.

Det kan man inte få om man är överförsiktig. Och alla vet nog det här. De allra flesta är kanske i gamet med målet att hitta någon att älska och dela vardagen med, vilket man ju inte kan göra om man inte provar med någon. Eller några. Och då kanske det inte heller räcker med några dejter, utan man måste faktiskt komma ända fram till det där vardagsskedet innan man vet att nä, det här var inte den jag ville dela min vardag med. Även därför kommer nog de flesta ganska snabbt över besvikelser och går vidare, läker ganska snabbt.

MEN, här finns dock en farlig - men ack så vanlig - fälla. Det där man tror att man är ute efter. Det där man söker. Det där man tror att man behöver känna för att kunna kalla det äkta. En match. En förälskelse. Det där pirret du talar om. Visst kan det finnas, men idag är alla väääldigt fokuserade på det. Söker det med ljus och lykta och dissar i princip allt som inte passar in på det. Men det där pirret du talar om, det är bara EN sorts förälskelse. Det är inte ens kärlek i min bok. Kärlek är något stadigare och djupare, som visserligen kan vara pirrigt också, men inte nödvändigtvis. Den pirriga förälskelsen kanske infaller oftare av mera sexuell dragning än av att man verkligen skulle passa ihop. Det är den som kanske uppstår "vid första ögonkastet" eller som gör att man "inte kan ta ögonen - eller händerna - från honom". Ärligt talat mera kåthet, alltså. Och absolut inget illa med det. Men som sagt, man kan bli förälskad för många andra orsaker också, och kanske sådana som är mer hållbara i längden. Typ de som gör att man blir varm i hjärtat när man ser varandra även efter 40 år tillsammans. De här kommer du inte att kunna se lika tydligt om du bara söker efter pirret. Det är på sätt och vis som att bara kolla på mörkhåriga killar.

Nu menar jag inte att just den här killen säkert är toppen även om du inte känner pirret direkt. Bara att bilden kan vara bredare och större än bara pirr. Pirr går ju dessutom att förklara med hormoner och synapser i hjärnan numera, så att du inte känner det just nu kan även betyda att du inte är "förhäxad" av en biologisk reaktion på honom. Visst är den underbar, just den känslan, oavsett om den bara skulle vara en biologisk reaktion, men minns att den känslan tar slut också. Förr eller senare, fastän hur lyckliga man än är tillsammans, så tar förälskelsefasen slut. Har man då det som krävs tillsammans för att älska varandra och fortsätta vara tillsammans - det är de kvaliteterna som räknas efter 40 år.

Pirr kan även utvecklas ur tex vänskap, så det behöver nödvändigtvis inte heller komma direkt, precis som du skriver. Men det låter nog lite som att du redan dömt ut honom bara för att pirret inte kom direkt, och att den där chansen du skulle ge honom kanske inte är så ärlig om du ändå har farhågor om att behöva "krossa hans hjärta" snart. Och visst fungerar vi så, vi människor, att vårt handlande styrs av våra tidigare erfarenheter, vi upprepar lätt samma mönster igen. Ofta har det ju en bra effekt, vi undviker att upprepa misstag. Men det måste vi då vara medvetna om, så att vi inte uttryckligen upprepar misstagen. Blir självuppfyllande profetior.

Slutligen: idag är vi ganska fokuserade på att ge etiketter åt våra förhållanden och snabbt berätta vad det är vi vill ha ut av dem. Det är kanske Tinders fel, eftersom folk redan där berättar vad det är de söker (nåne, inte är nu bilden så där svartvit), men visst har folk i tusentals år helst velat veta så fort som möjligt om en förälskelse är värd att satsa på eller inte. Vi skulle vilja ha facit först för att se om det är värt den känslomässiga investeringen förälskelsen innebär. Men det får vi inte. Däremot är nog alla dejtande människor idag medvetna om att det kan lyckas - och det kanske inte lyckas. Det behöver man kanske inte säga högt. Du kanske inte behöver säga åt honom att "hej, jag bara provar på dig för att se om det skulle börja pirra, och om det inte gör det ber jag om ursäkt i förväg, eller egentligen gör jag slut på det hela innan det ens riktigt börjat, eftersom det inte pirrade än". Han vet att du prövar på honom, på samma sätt som att han prövar på dig. Ni dejtar.

Så snälla, jag tror att du skulle slappna av lite om du inte sökte så väldigt hårt med förstoringsglas efter den där det-känns-rätt-känslan. Mycket för att jag tror att den ofta är lite av en illusion. En bild man har av hur det borde kännas. Ett av mina favorituttryck är "Nothing screws us up more in life than the picture in our heads of how life is supposed to be". Kanske enligt någon gammal erfarenhet, kanske för att man köpt den allmänna bilden av att det är så här det borde se ut och kännas när man är kär. Det som sedan kanske blir ditt livs största kärlek, det kanske inte alls känns rätt i början. Vilket högst troligen beror på att han inte är rätt för dig, eftersom ingen ÄR rätt. Ingen är perfekt och passar som hand i handske med någon annan. Alla är vi olika och därför måste man kompromissa i en relation, jämka, anpassa sig, pussla ihop sina kanter - och dit hör också att acceptera andras små brister. Inte de stora, som tex otrohet eller våld, men de små. De man kan leva med. För att man tycker om människan ifråga. Och det där tar det tid att se. Man prövar, och efter ett tag vet man om olikheterna var för stora eller inte.

Eller så vet du det redan nu. Kanske det är det som är orsaken till obehaget och smutsen du känner nu? Men kanske har du även här lite duktig-österbottning-syndrom och vill inte gärna godkänna ett misslyckande, inte gärna kunna anses som en lättvindig en som dissar efter bara tre dejter, inte vara den som sårar när den andra börjat hoppas.

Kanske är det bara tiden som visar, att du om två månader kan säga precis vad det var som hände här. Men inte idag. Idag är det inte rätt, utan förvirrande och komplicerat och förväntansfullt och räddhågat och precis allt som hör till dejtande! It´s complicated. Kanske det är just det det ska vara. Men även det kommer att gå om. Snart vet du. Så ge dig själv lite slack och kräv inte att du ska veta allt på förhand och göra de korrekta besluten. Du är ingen magisk kristallkula.

Kram och håller tummarna att det blir bra <3

Liselott