Vad ska jag riktigt göra?

Hej Bruden!

Äsch att vi inte kunde svara med detsamma (det har kommit så många tunga frågor den här veckan som tagit så mycket tid), för du skulle ju ha behövt tröst och förståelse mitt i all förvirring och känslostormar. Men vi hoppas att allt lugnat ner sig lite och känns bättre nu. Nu kan vi ju inte veta om det hänt något mer mellan er de här dagarna som gått, så vi skriver utgående från det du skrev. Men om något nytt hänt mellan er som du behöver fundera med oss om, så skriv absolut in igen (länka då till den här frågan så att vi genast vet att det är du).

Oj vad vi förstår dig!!! Alla har vi blivit dumpade någon gång, det slipper nog inget med ett "medelmåttigt" kärleksliv undan (alltså när man nu hinner ha några pojkvänner i ungdomen) - men det tar nog lika f*rbannat sjukt varenda gång. Och man blir lika förvirrad varendaste gång, för att det tar slut betyder ju en livsförändring som man måste försöka anpassa sig till. Som du skriver, så kan du inte vara tillsammans med honom på samma sätt längre och det gäller säkert inte bara att du inte längre kan kasta dig i hans famn när du ser honom. Kanske har ni tex hängt mycket tillsammans på fritiden och nu kanske du måste planera om dina helger och i värsta fall hitta nya kompisar att hänga med och så. För när man är ihop med någon så är det vanligt att man prioriterar honom, kanske tex väljer honom framför de egna kompisarna lite för ofta. Kanske umgås mer med hans gäng än med sina egna kompisar.

Det är tyvärr inte alla gånger som de egna kompisarna är förstående och orkar hålla sig kvar i ens liv ifall man beter sig mer som någons flickvän än deras kompis. I värsta fall har man inga kompisar kvar sedan när det tar slut - men vi hoppas att det inte gått så för dig nu. Och har det gjort det, så har du den lite obekväma och jobbiga uppgiften framför dig nu att hitta tillbaka till dina gamla kompisar eller hitta nya. För ensam ska du inte sitta, vännen. Som du skriver: nu ska du tänka på annat och fokusera på dig själv en stund, så gå ut och gör ditt "nya" liv värt att leva, okej?

Hur som helst kräver det säkert lite förändring av ditt liv och ansträngning nu för att hitta ett eget liv åt dig själv nu - och kanske lite hitta tillbaka till dig själv. Att vara ihop med någon länge under ungdomen gör att man påverkas rätt mycket av den människan och kanske till och med "växer ihop" lite. Så klart att man kan känna det som om man förlorat sin andra halva och känner sig ofullständig och halv - för att en del av ens liv fallit bort eller inte är sig likt längre. Det är en sorg i sig och man ska få sörja när man blivit lämnad. Man ska få sakna allt det där man hade tillsammans och man ska få sakna honom som person. Man ska få känna avsaknad av det där att vara älskad - och det är ju också en svår grej att hantera. För man kan ju känna det som att om man blir dumpad så betyder det att man inte längre duger, att man förlorat rätten till någons kärlek, kanske också att man misslyckats. Här beror det såklart på hur pass stark självkänsla man har (=känslan av att vara värdefull no matter what), så vissa drabbar det riktigt hårt att inte längre vara värdefull för någon annan.

Men ingen är någonsin halv. Det är i alla fall vår åsikt, skapad på basen av alla de år vi levt. Det finns ingen som inte skulle vara fullkomlig i sig själv. Vi är inte en massa halvor som sitter och väntar på att paras ihop med en annan halva för att bli hela. Alla kan vi vara hela om vi vill, för vi kan skapa ett helt liv åt oss själva. Man behöver egentligen ingen annan för att bli hel - och man kan fortfarande vara halv fastän hur älskad man än skulle vara av någon annan. För det är bara man själv som kan skapa ett fullt liv åt sig själv, det är bara man själv som kan bestämma om man är hel eller inte. Men det är lätt att känna sig halv när man blivit lämnad, för att man saknar det som fanns och känner sig ensam. Ensamheten är det värsta för många. Men alla kan göra sig själva hela och kanske borde man hela tiden tänka så att de andra viktiga människorna i ens liv bara göra en dubbel, 200% istället för 100%. Förstår du? Om vi får bli lite personliga, så skulle vi aldrig vilja vara utan våra egna barn och vi känner att våra liv blev ännu MER av dem, vi blev en familj - men vi var aldrig ofullständiga som människor före vi fick barn. De är bara "på plus", något som gör våra egna ljuvliga liv ÄNNU bättre! Och det hade inte heller att göra med männen i våra liv, vi var "egna" människor förrän vi hittade dem också.

Så vännen, det blir nog snart bra. Snart hittar du ett sätt att bete dig på när han är i närheten, snart stillnar de värsta känslostormarna och snart kommer du att märka att det går hur bra som helst att leva utan honom. Fyll ditt liv med saker du njuter av att göra - men låt dig också vara ledsen. Det går inte att skaka av sig 2½ års förhållande som en våt hund - och börja absolut inte söka någon ny kärlek åt dig med detsamma. Re-bound-förhållanden lyckas sällan. Kanske det här är din stora chans att lära dig leva med dig själv och börja trivas i ditt eget sällskap? Det är värdefulla egenskaper som du kommer att ha nytta av hela livet.

Stooor kraaaaam - och skriv som sagt gärna in till oss igen om du behöver :)
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna