Vågar inte berätta om min pojkvän

Hej!

Hm, det kan bli lite knepigt det där med att presentera sin pojkvän för föräldrarna, det är inte alls ovanligt tror jag. För ofta kanske det egentligen handlar mera om att sammanföra två olika delar av ens liv med varandra, sammanföra två olika delar av en själv. Jag kan ju inte veta om nedanstående stämmer in på just dig, och mycket är det egna tankar och erfarenheter jag kommer med (men även en del psykologi). Men fundera igenom det.

Med partnern har man en sorts liv, en vardag, en "roll" man tar i förhållandet, kompromisser man gör och omställningar som kommer med som tex att flytta ihop. Men med familjen har man kanske ett annat, äldre liv, en annan roll, en annan relation, minnen och historia osv. De här två delarna kanske är vitt skilda varandra och inte alls "sådärbara" att fösa ihop och få att fungera. Föräldrarna har kanske dessutom sin syn på ens liv: vissa förhoppningar, vissa meningar om hurudan man är som människa och vad man därför skulle behöva för att bli lycklig, vissa minnen från hurudan man varit tidigare... Det kan vara lite kinkigt ibland att faktiskt frigöra sig från dem och bli vuxen och självständig, samtidigt som man liksom skapar en ny relation till sina föräldrar. Man kan ju inte vara "barnet" hela livet, men att veta hur man ska fungera som vuxen tillsammans med dem är inte alltid så lätt.

En del av det vuxna livet brukar vara just att hitta en partner och så småningom skapa en ny familj tillsammans med honom. Det gör ju samtidigt att föräldrarna måste skapa nya roller åt sig som svärföräldrarna till den här svärsonen - och ett sätt att förhålla sig till hela hans liv. Det kan vara en ny roll på samma sätt som att de måste skapa en roll som morföräldrar eller pensionärer el.dyl. Och det tar alltid en stund att hitta sin roll tillsammans med och gentemot en ny människa, vem det än är. Men om din pojkvän dessutom kommer från en annan kultur kan det ta en ännu längre stund för dem att lära känna honom, inkorporera honom i sina liv, förstå sig på honom och få insyn i hans liv. Det är såklart lättare om dottern blir ihop med grannpojken, där de har lättare att räkna ut hur han fungerar på basen av samma kulturella bakgrund och således har lättare att hantera honom.

Det här kan ju vara en del av förklaringen till varför du känner att det lite tar emot att presentera honom för dem, att du känner på dig att det inte kommer att bli så lätt för dem att förstå sig på honom? Det betyder inte att jag tror att de nödvändigtvis kommer att ha något emot honom, för naturligtvis finns det folk som kan acceptera alla hur lätt som helst oavsett bakgrund osv. Men det hör kanske nog lite till föräldrars natur att vara lite kinkiga med vem deras barn väljer att dela sina liv med, de vill såklart alltid det bästa, enklaste, lyckligaste för sina barn - och då känns det välkända oftast som ett tryggare alternativ, även när de logiskt vet att grannpojken inte alls behöver vara någon drömprins han heller.

Överlag kan det vara lite knepigt att presentera en ny pojkvän för föräldrarna av andra orsaker också. Till exempel brukar ju just det att presentera pojkvännen för föräldrarna anses som ett klassiskt commitment-steg, att man genom den gesten visar att man menar allvar med förhållandet. Naturligtvis kan man ändå vara hur förälskad som helst, men om man exempelvis är osäker på att det faktiskt kommer att hålla med den här pojkvännen eller om han är "rätt" för en själv, så går man ju kanske inte och presenterar honom för föräldrarna och därmed liksom befäster hans plats i familjen.

Ett annat exempel är att många barn önskar göra sina föräldrar stolta och nöjda och trygga i förvissningen att man hittat en bra partner i sitt liv. Lite på samma sätt som med ett bra yrke eller en bra karriär eller ett bra hem. Alla föräldrar vill ju att barnen ska hitta någon att älska och vara lyckliga med, men för barnen kan det faktiskt i värsta fall leda till ett slags prestationsångest att hitta "en bra karl". Som om misslyckanden i kärlekslivet skulle reflektera negativt på dem själva. De vill inte göra föräldrarna besvikna sedan ifall/när det tar slut med pojkvännen, så då kan de dra sig för att överhuvudtaget utsätta sig för risken (alltså presentera honom för dem). Det kan vara lättare då att försöka sköta kärlekslivet och familjelivet skilt från varandra tills man känner sig säker på att båda bitarna är bestående.

Det är ju skillnad på förälskelsestadiet och kärleksstadiet där man slår sig till ro med någon, så en tänkbar delförklaring kan ju vara att du faktiskt inte är mogen för det här steget ännu - och det är du ju i din fulla rätt att vara. Förälskelse-stadiet kan vara allt från 2 veckor till 2 år och det finns väl egentligen ingen övre gräns för när man borde "ta nästa steg". Man kan ju dessutom vara lite egoistisk med sitt kärleksliv och inte ha så stor lust att dela det med någon annan överhuvudtaget, och det borde ju också vara okej. Att berätta om sitt kärleksliv för någon annan kan ju ses som att ge den människan ett förtroende också, att släppa in den personen i sin intima sfär, och sådana förtroenden behöver också förtjänas - och vänjas vid. Har du inte förr diskuterat ditt kärleksliv med föräldrarna är det säkert inte lätt att plötsligt liksom bara släppa in dem.

Alternativt kanske man inte heller tror att man skulle göra föräldrarna så nöjda med sitt val av partner för att de kanske inte ens gillar den roll man själv tagit när man är tillsammans med den här personen. Tänk om de inte accepterar den man själv blivit på grund av honom? Egentligen kan det här vara ett ganska bra test av förhållandet: vad är det i så fall i relationen som man inte vill visa upp för föräldrarna? Betyder det att förhållandet kanske inte är så bra för en som man som man skulle önska? Ser föräldrarna något annat än man själv ser genom förälskelsens rosa glasögon? Eller ligger "felet" hos dem, en oförmåga att acceptera och tolerera?

Motsatsen där är kanske att man äntligen, tillsammans med den nya partnern, skapat sig ett liv som man själv vill ha eller drömt om - men som man misstänker att föräldrarna inte skulle gilla av någon orsak. Det är som sagt inte så lätt att frigöra sig, och oket av alla deras förväntningar och "krav" på ens liv kan vara ganska tungt i många familjer. I västa fall kan de uppfatta ens val av livspartner som trots just mot dem, som om man på flit valt någon de troligen kommer att ogilla. Speciellt om han verkar vara raka motsatsen till dem, eller väldigt annorlunda, kan de i svåra lägen alltså tro att deras liv, egenskaper, kultur osv inte duger åt dig. Men vi får hoppas att det inte är så.

Så, hoppas att det här gav dig lite tankar och möjliga förklaringar att bolla med. Men minns att det egentligen inte finns några klara regler i kärlekslivet och att alla bestämmer vi hur vi vill ordna våra egna kärleksliv. Du är inte skyldig någon att dela med dig av ditt kärleksliv, du bestämmer!

Kram, Liselott