Varför?

Hej Undrandes!

Alltså, let me make it perfectly clear for you: att ta kontakt med den man gillar är aldrig lätt och kommer aldrig att bli det. Det är bara så att när intresset vaknar, så kommer nästan alltid även insikten om allt som kan gå fel och vad man har att förlora (tex genom att göra bort sig kan man ju sumpa sin chans). Även den mest sociala, charmiga och modiga typ kan bli lite darrig i knävecken, få tunghäfta, hjärnsläpp och handsvett när tjejen hans hjärta bultar för står framför honom.

MEN, det är ändå inte hon som orsakar allt det där, nä det är hans egna hjärnspöken i samarbete med de hormoner som kickar igång i kroppen när man ser den man gillar. Flera av hormonerna råkar vara desamma som vid stress, rädsla eller fara, så fysiskt reagerar man faktiskt ofta som på en farosituation. Men framförallt brukar det alltså vara de egna tankarna som sätter krokben för en själv. Den där elaka inre rösten som säger saker i stil med "men du kommer ändå att göra bort dig, varför tror du hon skulle gilla en sådan loser som dig, hon är för bra för dig, vad du än säger nu kommer det att låta töntigt, hon tycker säkert att du är för på, det här går ändå aldrig bra..."

Den här rösten kan överrösta allt inom en så att man inte ens SER vad som verkligen händer, tex att hon nog ler välkomnande istället för avvisande. Och den framhäver alla ens komplex och osäkerheter så att man inbillar sig att det enda hon ser är ens finniga nuna och förlorar-vibbar, fastän hon kanske tänker vad som helst annat. Vi tror ofta när vi är kära att det enda hon kan se är ens svagheter, så vi beter oss enligt det, vilket gör att hon faktiskt undermedvetet tolkar vårt kroppsspråk och miner till att det verkligen ÄR något fel på oss och att hon borde hålla sig undan. Fattar du, det är så lätt att inbilla sig att man är en loser att man omedvetet övertygar motparten att tro att man är en loser!

Även den mest självsäkre har alltså lite av den här rösten inom sig, även om en självsäker person lyssnar mindre på den. Men här handlar det ofta om att den självsäkre blivit självsäker, inte bara av att han tror att just han är så j*vla bra, utan för att han prövat ta kontakt och flirta förr, blivit lite modigare för varje gång han vågat, blivit lite mer säker på vad och hur han ska säga, kanske upplevt gånger när det lyckats - men kanske också märkt att himlen inte trillade ner över hans huvud även när han försökte men fick avslag. Det var inte så farligt fastän det inte gick som på räls, han kanske inte gjorde bort sig så farligt som han trodde osv. Så av erfarenheten växer självförtroendet att våga försöka.

Så det är mina två råd åt dig: 1) fortsätt försöka och 2) sluta tänka så mycket! Ingenting värdefullt är någonsin gratis, så ge inte upp bara för att hon inte handlöst föll pladask för dig vid första ögonkastet. Ge henne en chans att lära känna den alldeles gullige, snälle, charmiga alldagligt vardagliga kille du är. (Nä, tjejer vill egentligen inte ha superhjältar eller filmstjärnor, de vill ha någon som är lika alldaglig, normal och medelmåttig som de själva - men som får dem att känna sig som prinsessor!) Visa att du bryr dig om henne som person. Har du de sakerna som mål, så känns det kanske lättare att börja prata med henne än om du fokuserar bara på att få igång samtalet med henne eller bara hoppas på att vinna hennes hjärta genom stora muskler och rätt märke på jackan.

Fortsätt våga! Det är den enda vägen framåt, det finns inga genvägar till kärlek. Så deppa inte ihop och bli cynisk, utan ta fram den bästa versionen av dig själv och så uppvaktar du henne! Och nu menar jag inte ordet uppvakta som på studentexamensfesten utan uppvakta så som ordet egentligen betyder, som i en gammal romantisk film - men för hennes inre skönhets skull.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott