Vet inte längre hur det känns att vara kär

Hej Just nu glad singel!

Det är inte alls något märkvärdigt eller onormalt du beskriver - tvärtom tycker jag personligen att det låter både sunt och normalt att vilja vara singel ett tag under ungdomen. Speciellt efter en dålig relation. Både för att hitta sig själv och för att "leva lite", som det brukar heta. Med det menar jag nu romantiskt och sexuellt sett, att dejta, träffa partners inom lösare förbindelser, flirta...

Vi tar det här med att "leva lite" först: En del är kanske emot att öppet uppmuntra till att någon borde pröva på fler relationer av olika sorter innan de slår sig till ro, medan andra igen kanske tycker det borde vara obligatoriskt med en singelperiod, att man tex inte alls borde gifta sig med barndomskärleken utan att hinna få andra erfarenheter än av den personen. Den första gruppen kanske antingen anser att man visst kan hitta sitt livs kärlek på första försöket eller att ett "promiskuöst leverne" är både riskfyllt och moraliskt förkastligt. Den andra gruppen igen kanske är rädd att man exempelvis ska ångra att man inte lekt runt i ungdomen, och att den kvävda känslan kan resultera i skilsmässa senare. En del anser det till och med nästan obligatoriskt, att man har rätt att prova på och pröva sig fram tills man såsmåningom hittar rätt.

Båda har säkert rätt ur sina perspektiv och resonemang. Men om man ser på den "allmänösterbottniska" inställningen till det här, så skulle nog de flesta rekommendera en tid av singel, eller ett varierande kärleksliv i ungdomen. Speciellt yngre människor idag tycker nog som sagt så här. Motiveringarna skulle troligen vara inte bara de som du själv nämner, utan även att man genom att pröva sig fram får en bättre uppfattning om vem man skulle passa med, lär sig mer om kärlek och förhållanden genom olika erfarenheter - och kanske till och med att det hör till ungdomens natur att vara äventyrslysten, kärlekskrank och kåt, lätt bli kär och lätt gå vidare till nästa. Att det alltså nästan är en rättighet, något man borde för att liksom uppnå ett visst mått erfarenhet.

Även utvecklingspsykologin kan tala om att man behöver vara ensam emellanåt under uppväxttiden. Att man inte hela tiden borde påverkas av en annan människa (gäller kanske inte bara partner utan även tex bästis), som man "växer ihop med" eller som åtminstone präglar hur man utvecklas själv. Här handlar det allså inte bara om lust att få pröva på andra - vilket i sig inte är en lust som man borde förminska (kunde jämföras med lust att resa och se världen) - utan även om att lära sig leva utan någon alls. Alltså lära sig leva med sig själv. "Du kan inte leva tillsammans med någon om du inte först vet hur du ska leva med dig själv" är ungefär som att "Du kan inte älska någon annan innan du älskar dig själv - och ingen kan älska dig innan du kan älska dig själv". Sant är också att det rent praktiskt har fördelar att bli självständig och självgående istället för att vara beroende av någon annan - för man kan ju inte garantera att det alltid kommer att finnas någon vid ens sida som tar hand om det där som man inte klarar. Men samtidigt har det mera mentala aspekter också: vem är du utan att spegla dig i andra, vem är du i olika skeden av livet (i ungdomen kan ett år göra stor skillnad), vem är du innerst inne? Självkännedom är en styrka.

Sedan angående din rädsla att inte kunna veta sedan när du verkligen är kär. Jag har två tröstande påståenden åt dig. Det ena är att inte brukar kvinnor veta hur moderskänslor och moderskärlek känns heller förrän de faktiskt blir mamma. Vissa känslor är ganska ursprungliga, primitiva och kanske oundvikliga, men man kan nog inte tvinga fram dem innan det är dags eller de dyker upp av sig själva. Men de kommer att dyka upp förr eller senare, och då kommer man att känna igen dem. Det finns absolut inget som säger att det inte skulle kunna hända alla, ingen som är "förstörd" för de här känslorna tex pga trauma - men sedan är det individuellt hur vi hanterar de här känslorna. Och det har nog inte med åldern att göra, en 50-årig frånskilld skulle säkert kunna känna på precis samma sätt.

Så var inte rädd för att inte kunna bli kär - eller känna igen när du är det - för you will. Var inte heller så rädd för att göra fel beslut sedan när möjligheten till ett förhållande erbjuds - kanske det inte finns något som heter "rätt" och "äkta"? Måste det vara århundradets kärlekssaga för att vara värt att ge en chans (för känslor kan ju utvecklas med tiden också)? Akta bara att du inte gör beslut på basen av tidigare negativa erfarenheter. Du är så mycket mer värd än att upprepa samma olycka men med ett nytt fejs.

Det andra är just det här med tid: när människor inte är redo för eller kommit fram till ett visst utvecklingsskede i livet eller situation som på något vis hör till, så brukar de heller inte alltid ha lust för det. De kan till och med känna ett obehag eller avsmak inför tanken på allt det som skedet eller situationen skulle innebära. Det är lite som att många barn talar om flick-/pojkbaciller och yäck:ar sig inför pussbilder osv innan de är mogna för att bli intresserade av romantik och sexualitet osv. Det hör till just det utvecklingsskede eller till just det skede i livet där man befinner sig, att det finns ett visst motstånd mot att ta nästa utvecklingssteg/skede. Och det är kanske en skyddsmekanism på gott och ont; gott då när det inte är meningen att du ska rusa vidare innan du lärt dig det du ska i det skede du är i just då, ont om obehag/rädsla håller dig kvar och hindrar dig från att utvecklas då när du egentligen borde gå vidare.

Så mitt slutliga råd blir att lyssna till dig själv och göra och leva så som du innerst inne vill just nu. Det är bara just nu, det säger inget om hur du kommer att känna om en månad eller ett år och därför ska du inte tänka på framtiden så mycket heller. Lev i nuet och gör sådant som du mår bra av just nu. Bry dig inte om vad andra tycker om ditt liv - det är ju inte deras, utan ditt, så vad har nu de att säga till om ;)

Sköt om dig! Hälsar ungdomsinformatören Liselott