Vi har gjort slut..

Hej brokenhearten!

FÖRLÅT att du fått vänta på svar. Det är ingen ursäkt, men här har varit väldigt stressiga veckor. Men förhoppningsvis tröstar det lite om jag berättar att en av de saker vi haft fullt med är att söka en till medarbetare till Decibel, så snart blir vi 4 anställda!

Men nu, vännen, hur känns det nu? Två veckor efter att det tog slut mellan er så led du ännu och hade det jobbigt. Men det är underligt med "tiden efter"; ibland blir det bättre så långsamt att man knappt märker av det, medan det ibland plötsligt kan kännas bättre utan att man egentligen vet vad som hände. (Såklart kan det vända tex av att man träffar någon ny och liknande, men om vi nu håller oss till att tala om en så kallad naturlig sorg efter att det tagit slut.) Visst kan det ändå hända att du mår precis lika skit ännu, och då har jag råd för det.

Men en av de Stora Sanningarna i Livet är alltså att det faktiskt blir bättre. Det gamla slitan uttrycket "Tiden läker alla sår" skulle inte ha överlevt som uttryck om det inte var alldeles sant. Man kan inte befinna sig i akut sorg hela tiden - om man alltså inte faktiskt anstränger sig för att hålla sig kvar i det där smärtsamma stadiet eller vägrar envist att ge upp hoppet. Det finns de som gör det, av många olika anledningar. De kanske anser på något omedvetet plan att det är ett så stort misslyckande att de vägrar erkänna sig besegrade, typ att det blir något slags maktkamp? Eller så kanske de känner att de vägrar låta det hela gå över så lätt och snabbt eftersom det då på något vis skulle kunna tolkas som att det inte var äkta kärlek? Klart att det kan vara ett trauma att förlora den man älskar, men med någorlunda hälsosam självkänsla och med resten av livet någorluna i skick så kunde man jämföra att det tagit slut med pojkvännen med en lunginflammation. Det var stort, men man blir långsamt bättre. Man kan känna av det ännu någon månad efteråt, men vanligtvis blir man helt "återställd" och kärleken övergår till att vara ett minne, bara ett kapitel i ens liv.

Så kommer det troligen även att gå för dig den här gången. Och kanske nästa gång, och nästa. För det är en annan jobbig sanning i livet, att den första gången man upplever något i den här stilen, så känns det som att det aldrig kommer att bli bra igen. Men när man varit med om liknande saker ett par tre gånger, så vet man ju av erfarenhet att det må kännas skittungt, men det går över. Det kommer nya kärlekar. Det finns som sagt alltid ett skede där det är omöjligt att tro, men så är det. Jo, jag känner mig som en tant som kastar klyschor och visdomsord runt mig, men faktum kvarstår att de stämmer.

Er relation var dock lite komplicerad (enligt vad du skrev i hemliga rutan). Där finns både hans bakgrund och hans mående inblandat. Och ja, tyvärr är det så att vi alla är mer än bara pojkvänner eller flickvänner, vi har ett helt liv som påverkar vårt kärleksliv. Det är exmpelvis svårt att vara kär när man mår skit för andra saker, för det är svårt att hitta energin för kärleken då och göra kärleken rättvisa. Den man gillar vill man ju kunna göra lycklig, men det är inte så lätt att räcka till om man inte själv är lycklig. Och tyvärr räcker det inte riktigt att kärleken gör en lycklig om det finns andra bitar där man är olycklig. Kärleken kan inte heller komma och rädda en från annan olycka i livet. Den kan säkert få det att kännas lite bättre ett tag, men det som gör en olycklig på andra områden i livet försvinner ju inte bara för att man är kär. Och en pojkvän/flickvän (eller kompis för den delen) är ju ingen psykolog heller, man kan inte förvänta sig att någon annan ska komma och rädda en eller reda upp ens egna problem.

Så ibland kan faktiskt det schyssta vara att avsluta kärleken för att reda upp sitt eget liv först. Sorgligt, men sant igen. Orättvist, javisst, och förfärligt att det går ut över någon annan. Men det kan faktiskt vara så att det inte har ett dugg med den andra människan att göra och det är synd att hen hamnar att lida för det. I längden kan det ändå vara det moraliskt rätta att göra, så att inte den andra människan behöver lida, inte känna sig otillräcklig och oälskad, inte lycklig - utan istället få chansen att hitta lycka på annat håll. Vi är alla själviska i vår kärlek, men måste vi välja bort det vi själva vill ha. Kanske reder han upp sitt liv på ett sådant sätt att han helhjärtat kan vara lyckligt kär igen - kanske med dig, kanske inte. Men det är nog inte något du ska gå och vänta på - inte ens något du aktivt ska försöka åstadkomma. Du kan inte lösa hans problem åt honom. Och även om du skulle vilja det och till och med kunna det, så har han valt att inte låta dig försöka längre. Det var hans val. Det svider att höra, jag vet, men alla har vi rätt att göra val i våra kärleksliv. Det krävs två för att bli ett par och vill inte den ena, så vill hen inte.

Men du kan leva ditt liv. Du kan välja om du vill fortsätta hoppas på att det ändå ska bli ni igen eller om du går vidare. Vill du fortsätta hoppas, så kommer det att göra ont ända tills ni eventuellt blir tillsammans igen. Och tyvärr igen, risken finns då att det ändå inte blir bra ifall han ännu mår skit eller inte kan hantera de problem han har. Vill du gå vidare, så är han såklart inte något att komma över i ett kick - eller försöka glömma genom att kasta sig i armarna på någon annan. Den här biten må vara smärtsam och läka långsamt som en lunginflammation, men den är lika mycket en del av kärlekslivet som nyförälskelsen och även den en erfarenhet att lära sig av. Det är en konst att återhämta sig efter en sorg, men en god kunskap som vi kommer att behöva flera gånger under livets gång.

Så jag håller helt enkelt tummarna för att det känns lite bättre idag än igår och att det imorgon kommer att kännas ännu en gnutta bättre. Stooooor kraaaaam!

Liselott