Wierd!

Hej Isabelle!

Jättebra att du frågar, för visst förstår vi precis vad du menar, vi känner igen det. Och kanske har vi en förklaring på det också, på basen av allt vad vi varit med om och lärt oss under våra kärleksliv. Vi ska försöka reda ut det här med dig så gott vi kan. Någon annan kanske skulle ha andra åsikter, men så här tror vi att kärleken funkar:

För det första: man måste inte vara himlastormande, rosaskimrande dunderkär med femtielvatusen fjärilar i magen och ett lyckligt flin på konstant, för att det ska vara "äkta"! Förälskelse kan visst vara lugn och avslappnad och mysig! Och det är lika okej det! Det kan till och med vara bättre att inte vara så upp-över-öronen, för då kanske man inte faller så pladask ner till marken sedan när den starkaste nyförälskelsen går över och vardagen börjar. Tyvärr brukar den där riktigt pirriga förälskelsen vara ganska så blind och kan brinna slut lika snabbt som huvudet på en tändsticka. Det måste inte pirra, det är inte det som gör det äkta! Det är bara något vi fått itutat oss från alla "stora" kärlekshistorier i allt från romantiska komedier till kärleksnoveller! Samma gäller att bli kär vid första ögonkastet - sannolikheten är större att DET skiter sig än om man långsamt men säkert blir kär i någon.

En lugn och trygg förälskelse kan också vara en jättebra början till något djupare och stadigare, något som håller i sig i längden. Och den här sortens kärlek är på inget vis sämre än den pirriga - så du behöver verkligen inte oroa dig för att såra honom. Du känner dig trygg med honom och tycker om honom som människa - vad kunde vara bättre än det? Så kanske det faktiskt inte finns något problem här, bara en lite fel inställning till hur det "borde" kännas när man är kär? Vi har ett utprintat citat på väggen här i kontoret som lyder: "Nothing screws us up in life more than the picture in or heads of how it is supposed to be". Och det stämmer här, tror vi. Det är inget fel med det du känner nu. Och det är inget fel fastän det aldrig skulle börja pirra med den här killen. Kanske kommer ert förhållande att ta slut en vacker dag av helt andra orsaker, men försök att inte göra det här till ett så stort problem att det tar slut för det.

Och hej, kanske det börjar pirra sedan när ni kysser varandra för första gånen? :D Kanske både av känslomässiga och av sexuella orsaker! För den första kyssen är verkligen pirrig för de flesta, då är man minsan nervös och lycklig och osäker och blyg och glad på en och samma gång! Om det inte är för hans skull, han som man kysser, så för att det är något nytt och stort och okänt. Början på ett nytt skede i livet. Det gör såklart att de flesta "förstagångskyssare" är extra fumliga och fnittriga och hispiga och den första kyssen brukar ofta bli lite av ett fiasko. För att kyssas är också npgot man måste lära sig - genom att öva, det går nog inte riktigt att förklara det bra, varken tekniskt eller hur det känns. Lika gärna kunde vi då be dig studera hur folk kysses i filmer odyl. Dessutom är vi alla olika och kysser olika och tycker att olika typer av kyssar är sköna och olika typer av kyssar känns "rätt" i olika situationer. Bli nu inte rädd att det här att kyssas är för komplicerat, det är det inte alls. Knepet är bara att lita på sin egen intuition. Inte TÄNKA för mycket utan bara göra det som känns rätt och känns skönt. Och inte förvänta sig så mycket i början och inte gå ut för hårt och typ dränka honom i saliv eller gräva fram hans tonciller med tungan. Ta det lugnt bara och KÄNN efter!

Hoppas det här var till hjälp, vännen! Skriv in igen ifall det är något mer du undrar :)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna