Att inte våga vara först.

23.10.2026
Hej!

Jag har länge haft rätt svårt med relationer, att hålla kontakten osv.
Före jag började högstadiet hade jag många vänner och väl i högstadiet tappade jag kontakten med nästan alla - jag hade typ 2 kvar. Jag förstod aldrig riktigt varför det blev som det blev och märker nu i äldre ålder att jag aldrig riktigt kunnat släppa det.

Det satte rätt djupa spår.

De flesta vännerna från gymnasiet har jag så gott som ingen kontakt med alls idag, ingen från militären, och även goda vänner samt viss familj har jag mycket svårt med att kontakta. Jag kan personligen inte tro att jag skulle kunna vara så hemsk att ingen vill ha något med mig att göra.

Detta mönster slutar inte där. Jag kontaktar sällan någon först, istället drunkar jag i tankar om hur de troligen hatar mig och vill nog aldrig se mig igen, så ja tänker ge dem den tystnaden de vill ha.

Jag har märkt hur kall jag kan vara mot folk fast min kropp skriker efter värme, vänskap och närhet - men jag vägrar lyda ifall inte de kommer fram till mig först, för annars är jag ju bara störande? Man märker mer och mer saker om sig själv nu då man flyttat hemifrån. Det finns viss familj jag inte ens har mod att kontakta, ja, jag vill, tänker på det varje dag - men om de inte kontaktar mig, varför skulle de då vilja att jag tar kontakt med dem? Och lite i de mönstrerna går jag.
Ibland när någon väl tar kontakt kan jag nästan bli överraskad, liksom va? Hatar du inte mig? Hänga?

Och sedan om vi väl träffas kan allt vara normalt och hur trevligt som helst, men det är då vi inte talat på ett tag det skiter sig.

(Detta gäller inte min väldigt nära familj och mina närmaste bästa vänner)

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det hela, ibland känner jag mig väldigt bdp-aktig, rädd att förlora folk. Jag saknar ofta tider då jag var med folk som jag längre inte vågar kontakta. Jag drar mig undan väldigt ofta, men visste inte jag gjorde det så ofta. På ett plan förstår jag att detta inte är sanningen, alltså att alla hatar mig, jag menar så kan de ju bara inte vara (hoppas jag). Det låter här som jag är extremt "sjuk" och lider varje dag, men det är inte riktigt fallet, jag har flera super bra vänner jag älskar, men märkt att just detta är ett stort problem i mina relationer som inte är lika starka.


klocka
kix

Ungdomsinformatör Kix svarar

09.11.2026

Hej!

Tack för din väldigt välformulerade fråga. Ursäkta att du fått vänta en stund på svar, hoppas du ändå hittar hit för att läsa det. Det märks att du har god förmåga till självinsikter och reflektioner, och att du just nu befinner dig i en fas där du börjat lära dig mycket nytt om dig själv, och ifrågasätta vissa saker du gör. Detta är oftast en bra sak, även om det kan vara rätt tungt. Jag känner nånstans i din fråga att du är frustrerad, och att du skulle vilja ha en förändring i det här sociala mönstret med hur du kontaktar folk och inte, och hur du känner kring det.

För det första så vill jag påminna dig om att det är helt naturligt och normalt att man med tiden tappar kontakt med en del medan man växer upp. Det betyder inte att något ”dramatiskt” har behövt hända mellan en – ibland bara blir det så. Ens vardag kanske blir fylld med annat, någon får barn, en annan flyttar bort så det fysiskt inte går att hänga så ofta, eller så bara tänker man att ”jag ska nog kontakta den där personen” så länge utan att göra det att kontakten helt bara rinner ut i sanden för att det i nåt skede börjar kännas ”konstigt” att ta kontakt igen efter så lång tystnad...
Det skulle vara väldigt överbelastande om man försökte hålla kontakt med alla som man nånsin har tyckt om att hänga med – det skulle rent tidsmässigt inte gå. Så det blir på nåt vis naturligast att vissa faller av lite på livsvägen – men om man skulle råka på varandra någonstans så kan det ändå kännas jättekul att ses, för fast man inte har så mycket kontakt så betyder det ju inte att ens känslor gentemot den andra har ändrats! Jag skriver detta stycke främst bara för att bekräfta för dig när du skriver meningen  ”Jag kan personligen inte tro att jag skulle kunna vara så hemsk att ingen vill ha något med mig att göra”, att nej, denna del om att vissa människor faller bort med tiden så låter helt normalt i mina öron och du både har och har haft nära vänner tidigare, så du kan inte vara en så hemsk person att ingen skulle vilja ha med dig att göra. Det låter mera som en tanke som är baserad i någon djupare typ av osäkerhet, som av någon anledning väcks i dig ibland i sociala situationer.

Jag tror att det som du behöver jobba på här är rädslan för att bli övergiven, som tycks ha blivit en negativ spiral i ditt liv. Det låter på basis av en del detaljer du skriver i hemliga rutan att detta nästan kan ha blivit som en självuppfyllande profetia i ditt fall (det som din vän kommenterade)? Alltså att du är så rädd för att bli ratad eller övergiven, att du själv stöter ifrån människor istället.
Du skriver exempelvis att du blir kall mot folk fastän din kropp skriker efter vänskap och närhet, och att du tänker tankar som att andra knappast vill se dig igen så du tänker ge dem den tystnaden som de vill ha. Kom ihåg att detta bara är den tystnad som du TROR att de vill ha – försök varje gång du känner/tänker så här avbryta dig själv för att se om det faktiskt finns några konkreta bevis på detta (typ att någon har sagt det åt dig), eller om det är du själv som har en rädsla för att upplevas som störande? För om du inte tar kontakt först ibland, så kan folk börja tänka om dig precis som du tänker om dem nu. Alltså att du kanske inte är så intresserad av fortsatt umgänge. Sen så är det ju så också att vissa människor inte är så bra på att hålla kontakten och bjuda in, man vill ju ändå det ska vara en give-and-take där någon börjar med att sträcka ut en hand – men kanske det ibland kan vara du?

Vad är det värsta och det bästa som kunde hända om du skickar ett meddelande åt någon du inte sett på ett tag för att fråga om ni kunde ta en kaffe eller nåt för att det gått så länge sen sist?

I bästa fall så återupptar du en kontakt som du gillar, ni har kul tillsammans, och kanske du blir inbjuden till olika sociala event genom en fördjupad kontakt åt det hållet.

I mellersta fall så är det lite knepigt att hitta en tid som funkar för båda, sen träffas ni och det är givande, men så lämnar det på det igen för att ingen för den vidare kontakten och era liv just nu inte är jätte-kompatibla. Men det kan kännas bra ändå.

I värsta fall så säger personen att hen inte kan eller hinner just nu. Men det är ju egentligen inte ett sämre läge än det redan är – att ni inte träffas.

Försök tänka själv om du skulle få ett meddelande av en gammal bekant, antagligen skulle du bli glad istället för irriterad, även om du inte skulle ha tid (eller lust) att träffas just då? Så jag tror du kan slappna av gällande det där att du skulle uppfattas som störande.

Det kan vara nyttigt att börja göra lite ”utsättningsterapi” med det här – testa att utmana dig själv och vara den som skickar iväg ett meddelande först, bara för att se att inget farligt händer.

Jag tycker bra du kan börja med att ta kontakt med den familjemedlem som du nämner, som en första ”uppgift”, för det låter som att just den grejen är nåt som du funderar mycket på. Ni har levt ihop så mycket så att jag tror det kan vara en rätt trygg relation att öva detta med först. Eftersom du är den äldre av er, så kan det vara att den andra personen dessutom lite förväntar sig att du ska vara den drivande i den kontakten. Jag är själv jättedålig på att ha kontakt med min familj för jag liksom tar lite för givet att de ”bara finns där” och att vi gillar varandra fast vi inte pratar, lol. Men så blir jag ändå glad om nån av de andra tar kontakt, så vem vet, kanske din familjemedlem känner nåt liknande.

Jag tror det vore bra för dig om du öppnade dig om dessa saker till nån av de vänner/familjemedlemmar som du har regelbunden kontakt med och som du litar på och är trygg med. Och var riktigt ärlig, och be dem berätta hur de ser dig i såna här situationer. Jag tror detta kan hjälpa dig att få lite perspektiv på dig själv som annars är svårt att få.

Om du vore öppen för det så kanske det också kunde vara bra att söka sig till någon typ av samtalsterapi, för att ytterligare öppna upp varför du har den här djupa rädslan av att folk ska tycka du är störande eller att de ska överge dig? Jag tänker att det kanske skulle kännas rätt givande att få diskutera detta med en professionell utomstående, för att du just nu verkar vara i en fas där du tänker väldigt mycket kring dig själv och hur du är = du är öppen för att jobba med dig själv, vilket är en bra tidpunkt att gå och samtala med nån för då får du antagligen rätt mycket ut av det om du hittar rätt person att samtala med! Kanske kan du gå via studenthälsovården om du är studerande, eller arbetshälsovården om du är i jobb?

Ta hand om dig! Och feel free att skriva in igen när som helst om du ytterligare vill bolla tankar här.

Kram, Kix

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej så min ena kommpis som jag kallar hon lämnar mig alltid ensam då jag är med hon för att vara med nogon anan hon är med mig men jag är bara henes back upp jag har andra vänner med jag blir ju lite ...
Läs mera

Hur ska jag gör ifall jag har en kompis som lägger all stress på mig med alla hennes frågor om ångest och allt som bekymmrar henne till mig och jag kännr som att jag inte kan prata till någon om mina ...
Läs mera

Hej decibel, när jag försöker prata och vara snäll med personer i klassen så känns det bara som att de ignorerar mig, inte bryr sig och att jag är störande. Vad ska man göra så att de inte gör eller t...
Läs mera

Jag är mig själv ibland och jag har nästan aldrig blivigt omtyckt i mitt live i skolan.
Läs mera