adhd

Hej!
Tack för din fråga! :)

Att länge känna sig annorlunda utan att riktigt förstå varför kan vara jobbigt, särskilt om man inte riktigt har någon att prata med om det. Jag tycker att det är bra att du skriver och försöker hitta svar, och vill lära dig mera om dig själv och hur du fungerar.

Du behöver inte veta säkert om du har ADHD eller autism för att få be om hjälp för symptomen som du upplever. Det räcker att du upplever att något är svårt, att du funderar på hur du fungerar eller att du vill förstå dig själv bättre. 

ADHD och autism kan visa sig på väldigt olika sätt hos olika personer - ibland kan någon ha dessa diagnoser och folk säger att ”det skulle jag aldrig ha trott”, och andra gånger kan andra tycker att en person verkar ha ADHD eller autism utan att hen alls har det. Det här är sådant som en kunnig yrkesperson kan hjälpa en att reda ut. Men oavsett om du skulle få en diagnos eller inte, så är dina upplevelser viktiga, för att de är just det – dina upplevelser.

Jag förstår att det känns svårt att ta upp det med dina föräldrar. Kanske för att du inte riktigt vet hur de skulle reagera på det? Därför behöver du inte börja där om den biten känns alldeles för jobbigt just nu. 

Du kan till exempel börja med prata med en trygg vuxen i skolan, exempelvis skolhälsovårdaren, skolkuratorn eller en lärare som du känner förtroende för. Ibland kan det av någon anledning nästan kännas lättare att börja med någon som inte är så jättenära en som ens föräldrar är, det känns liksom som en ”mindre insats” för man bryr sig kanske mindre om vad de tycker och tänker om en. Du kan börja med att säga exempelvis nåt sånt här:

Jag har länge känt mig annorlunda och jag undrar om jag kanske har ADHD eller autism. Jag skulle vilja få hjälp att ta reda på det, men jag tycker att det är jättesvårt att prata med mina föräldrar om det. Kan du hjälpa mig att fundera på vad jag ska göra?

Du kan också skriva ner det på en lapp eller visa det du har skrivit här, om det känns lättare än att säga det högt. Skolhälsovårdaren eller kuratorn kan hjälpa dig att fundera på nästa steg. Var dock beredd på att när man gör en adhd-/autismutredning så KOMMER de i nåt skede att vilja prata med föräldrarna, för det är ett steg i utredningen att diskutera med dem om din barndom. Men om du vill ha hjälp med att berätta för dina föräldrar om sånt som du funderar på angående dig själv, så kanske det skulle kännas lättare om skolhälsovårdaren eller kuratorn skulle hjälpa dig att berätta det?

---

Under en utredning när man ska svara på frågor om hur man fungerar så kan det ibland kännas svårt att komma på exempel i stunden. Om du vill kan du under en tid på förhand preppa genom att skriva ner situationer där du känner att du fungerar annorlunda eller stöter på svårigheter. Då har du lättare att sen förklara det vidare. Till exempel:

- Har du svårt att koncentrera dig, komma i gång med uppgifter eller hålla reda på saker? När?
- Blir du väldigt trött av sociala situationer, eller känns det svårt att förstå vad andra förväntar sig av dig socialt?
- Är vissa ljud, ljus, kläder eller förändringar extra jobbiga?
- Hur påverkar de här sakerna din vardag i skolan eller hemma?

Du får gärna även skriva ner konkreta situationer eller händelser där du misstänker att ADHD eller autism kan ha spelat roll. Försök blicka tillbaka på ditt liv och din barndom och fundera ifall det funnits situationer där du tycker att någon av symtomen på dessa diagnoser kom fram på något vis. 

Tanken med denna dagbok är inte att du ska försöka bevisa att du har någon diagnos. Anteckningarna är bara till för att hjälpa dig förklara hur du faktiskt har det (plus att man själv också lär sig mera om sig själv på det här viset, vilket kan vara bra när man lägger upp sin vardag - exempelvis att man lägger märke till vilka saker som gör en mera trött än annat). Det gör det också lättare för en yrkesperson att förstå dig och kartlägga din situation. Det kan även hjälpa dina föräldrar att bättre förstå hur du har det. 

Det är som sagt förståeligt att det kan kännas skrämmande att blanda in föräldrarna i det här. Men om du väljer att själv ta upp det är min rekommendation att du på förhand berättar för dem att du vill ta en diskussion om något viktigt. Ni kan tillsammans bestämma en tid så att ni i lugn och ro kan sätta er ner och prata ostört. Om dina föräldrar blir förvarnade om att du vill ta en diskussion ger det dem möjlighet att samla sina tankar och vara mer öppna för att lyssna på vad du har att berätta. Här kan du även ha stor nytta av din dagbok.

Dagboken är dessutom ett tydligt bevis på att du verkligen tar det här på allvar. Ifall det känns för skrämmande att prata med båda dina föräldrar samtidigt kan du också börja med att bara prata med en i taget. Om du inte alls vill prata med dem kan du även skriva ett brev där du förklarar situationen. Du kan på förhand förklara att du önskar att dina föräldrar ska ha ett öppet sinne, att de ska lyssna på dig och försöka se saker ur ditt perspektiv innan de själv drar några slutsatser.

Det kan sist och slutligen inte göra någon skada att gå en utredning oavsett om den visar att du har ADHD/autism eller inte. Vad än slutresultatet blir kommer du lära dig mycket mer om dig själv och det är bara positivt. En utredning är inget hotfullt, skrämmande eller skamfullt. Det är en möjlighet att lära sig mer om sig själv och utvecklas som människa. Något du också kan förklara för dina föräldrar.

Att känna sig annorlunda betyder inte att det är något fel på dig. Ibland behöver man få bättre förståelse för hur ens hjärna fungerar och vad man behöver för att må bra och klara vardagen. Det kan ge en stor lättnad att förstå varför vissa saker tar mer energi för en själv än för andra. Och du behöver inte vänta på en diagnos för att få stöd. Om du till exempel har svårt att koncentrera dig, blir utmattad av sociala situationer eller tycker att skolan är utmanande, så kan du få hjälp med de svårigheterna redan nu.

Jag förstår att allt det här kan kännas väldigt stort och skrämmande. Men som med allt annat här i livet kräver det övning att våga prata och öppna upp för andra människor. Att vara sårbar och ärlig om sina tankar och känslor är sällan lätt till en början men ju mer man utsätter sig desto lättare blir det med tiden. Efter ett tag är det inte lika svårt längre. Men du behöver inte göra allt på en gång utan ta små steg åt gången. Utmana dig själv, prata lite mer, öppna upp dig lite mer, våga vara lite obekväm ibland. Första gången du pratar med t.ex. skolkuratorn behöver du inte ens nämna utredningen ifall det känns för jobbigt utan fokusera istället på sådant som är aktuellt i livet just nu. Få en känsla av hur det är att prata med en trygg, professionell vuxen och öva på att öppna upp om det du tänker och känner. När du känner dig redo för att ta upp ADHD-/autismutredningen så vet du var du hittar din kurator och hur det är att prata med hen. Du får ta din tid. Du har inte bråttom. 

Du är ung och behöver inte lista ut allt om dig själv redan nu. Det är helt okej att fortfarande utforska vem du är och hur du fungerar. Du behöver inte heller förändra dig till någon annan för att passa in. Det viktiga är att du får möjlighet att må bra och vara dig själv, utan att behöva känna att du måste dölja vem du är.

Men för att sammanfatta ett långt svar: första steget är att ta kontakt med skolhälsovårdaren eller skolkuratorn, så kan de ta det vidare därifrån.
Lycka till <3

Kram, Kix & Rosanna