Jag och min kille har varit tillsammans i cirka 3 år. Vi gjorde slut för lite över ett år sedan, då var vi sambos. Orsakerna till att vi gjorde slut var många, men främst det att mina känslor hade svalnat och coronan påverkade detta mycket. Det blev helt enkelt för mycket och vi umgicks för mycket med varandra bara hemma och livet blev ”tråkigt”. Det var också så att jag inte kände för att ha sex längre och det blev svårt för mig att bli sugen. Han gjorde inte mycket effort heller till att få mig kåt, han kunde bara fråga ”ska vi ha sex”, och det får inte mig att hoppa på honom direkt.
När vi gjorde slut och var ifrån varandra 1 månad och träffades igen, kände jag att vi gjort ett misstag. Trivs så bra med personen och mina känslor blev starkare igen.
Vi fortsatte träffas och blev tillsammans ganska fort igen. Vi levde då isär och det funkade bra, men vi umgicks så mycket att vi bestämde oss att det blir bäst om vi flyttar ihop igen.
Vi flyttade ihop igen lite mer en ett halvår efter att ha blivit tillsammans igen.
Nu har vi levt ihop pånytt i ett halvår. Vi bråkar aldrig och trivs i varandras sällskap. Jag har dock känt mig ensam i förhållandet. Vi har lite olika liv då jag studerar och han jobbar. Han vet att han inte vill jobba hela livet, men han funderar liksom inte djupare på saken.
Jag har känt mig ensam och lite som att han inte orkar anstränga sig för relationen, eftersom han bara jobbar och sen spelar dator på kvällen och försöker aldrig hitta på något. Det är alltid jag som planerar något eller föreslår om vi ska göra något.
Vi har också olika ”love language”, han är mer för det fysiska, medan jag uppskattar gåvor och små tjänster. Detta blir en krock eftersom det sexuella byggs upp för mig genom att han visar att han bryr sig om mig genom att t.ex. städa hemma, köpa mig en blomma osv.
Vi har pratat om dessa saker, med det känns som att ingen förändring sker riktigt.
Nu till ett lite större dilemma som jag haft ångest över också. Vi har olika syn på framtiden. Hans största ”dröm” är att skaffa familj, medan min största dröm är inte det. Jag vill först satsa på karriären och kanske jobba utomlands och resa, sedan kan jag kanske tänka mig familj.
Det blir också snart ett problem när jag blir klar i skolan, och han fortfarande inte vet vad han ska studera. Tänk om jag vill söka jobb utomlands sedan? Då kan inte relationen fungera om han först då har kommit på vad han ska studera och lämnar kvar i vår hemort.
Vi har diskuterat detta och har hamnat i ett ”dead end”. Vi är unga, men vi kan ju inte strunta i detta och sen om några år först diskutera detta.
Som sagt, vi trivs med varandra nu, men räcker det om våra visioner om framtiden ser annorlunda ut?
Sorry för en lång text. Anonym
Ungdomsinformatör Rosanna svarar
Hej!
Du ställer en väldigt viktig men svår fråga som utan tvekan är väldigt aktuell i många människors liv, speciellt människor i din ålder. Tyvärr finns det inget enkelt svar. Jag kan inte komma med någon klar lösning men jag kan bolla över lite frågor och funderingar till dej som du får svara på för dig själv för att hjälpa dig själv att få en klarare bild av din situation och vad du verkligen innerst inne önskar dig av din relation och din framtid samt hjälpa dig komma underfund med vad dina prioriteringar är både just nu och framöver.
Coronan var utan tvekan något som testade många förhållanden och det är helt förståeligt att den tiden blev för intensiv för er. Samtidigt är en svår period i ett förhållande en bra måttstock för att se hur mycket prövning en relation kan tåla innan den brister. Det att dina känslor svalnade och livet tillsammans med honom började kännas tråkigt är inte heller ovanligt och speciellt om du kände att han inte gjorde tillräckligt med effort kan man förstå att förhållandet tog slut. Det är också helt förståeligt att efter en kort tid ifrån varandra kände du att det var ett misstag och känslorna började blomma på nytt. Efter att man varit tillsammans en så lång tid och till och med bott ihop blir man så van med en människa att den kan kännas som en väldigt svår förlust när det tar slut. Det svåra med det här är att reda ut ifall ert uppbrott och att ni sedan blev tillsammans igen är ett bevis för att ni hör ihop? Eller kan det vara så att ni blev ihop igen för att det kändes bekvämt och bekant?
Mina första frågor i det här skedet är: Tror du att du hade kunnat komma över honom ifall du givit det lite mer tid? Tror du att du efter några månader ifrån honom hade kunnat se tillbaka på er tid tillsammans och tänkt att det var bra att det tog slut? Eller tror du att ni hade hittat tillbaka till varandra till och med efter en längre tid isär?
Det låter i mina öron som att även om känslorna har blommat upp på nytt så har inte er situation eller hans beteende ändrats mycket sedan sist. Du känner dig fortfarande ensam i förhållandet och som att han inte gör tillräckligt, gamla mönster upprepas. Det är bra att du kommunicerat dina behov till honom men det är INTE bra att ingen förändring har skett i hans attityd. Så mina frågor i det här skedet är: Hur länge kan du leva i den här relationen om den förblir oförändrad? Om det här var ett helt nytt förhållande med en person som du just lärt känna och han bara jobbar och spelar sedan dator på kvällarna, inte tar initiativ och tar inte dina behov i beaktande, skulle du då stanna kvar i relationen? Ofta accepterar man beteenden från personer man känner väl och älskar även om man aldrig skulle tolerera det hos en person man just träffat. Du ska aldrig behöva tjata dej till att din partner tar hänsyn till dig.
Det är alltid knepigt när man har olika sätt att visa kärlek på och det är helt okej så länge båda tar hänsyn till varandra och förhållandet är jämlikt. Det är viktigt att du får lika mycket som du ger till er relation. Eftersom du känner att du är den i förhållandet som tar initiativ kan en konkret lösning vara att boka in en "date night" varje vecka/månad och planera med din pojkvän på förhand vad ni kan hitta på den kvällen. Så att det kan bli som en rutin i ert förhållande snarare än att du måste hitta på saker och vara den som tar initiativ hela tiden.
Du skrev i början att du tappade lusten för att ha sex och att han inte gjorde värst mycket för att du skulle bli kåt. Är det fortfarande så? Kan ni eventuellt i såna fall pröva något nytt tillsammans som skulle krydda till ert sexliv lite? Känner du att du kan kommunicera dina behov när det kommer till sex och intimitet? Skriv gärna på nytt ifall du vill ha tips eller råd gällande det här.
När det kommer till din framtidsångest så är det verkligen viktigt att du funderar allvarligt på vad du önskar dig för ditt liv och din framtid. När du tänker på dina drömmar och planer inför framtiden ser du din pojkvän som någon som kan underlätta dom och göra dom bättre eller ser du honom som ett hinder? Även om man passar ihop i ett visst skede i livet behöver det inte betyda att förhållandet kan eller ska överleva alla svåra perioder. Det är fint att ni trivs med varandra nu och om er situation känns bra som den är så kan det kännas som något att hålla fast vid, men även om ert förhållande är bra just nu så låter det i mina öron som att du har mycket ångest inför din/er framtid och det kan ge mera ångest att leva i ovisshet om vad som väntar när du studerat klart och relationen kanske sätts på prov på nytt precis som under corona. Tror du att er relation kommer att klara av en svår prövning som t.ex distans eller olika syn på familj och framtid? Ni är så pass unga att jag inte skulle rekommendera till någon av er att sätta era drömmar helt på hyllan.
Jag tror att det viktigaste för dig i det här skedet är att grundligt fundera på vad du verkligen vill. Både vad du vill ha i ditt förhållande och hur du ser på din framtid. Vad vill du göra inom dom kommande åren och vilken roll spelar din pojkvän när du tänker på din framtid? Det låter som ni har en helt god kommunikation och det ska ni absolut fortsätta med. Räcker det för dig att du trivs i en relation eller behöver du mer? Det är okej vilket som men det är viktigt att du ställer dig själv den frågan. Du skrev själv att du inte vill strunta i din här diskussionen och att du inte vill ta den först om några år och jag tycker att du ska lyssna till dej själv. Du verkar känna till dina behov och vara bra på att reflektera så ge dig själv tid att göra precis det.
Förhållande frågor är ofta svåra eftersom man inte bara kan gå på logik och det finns ofta många, starka känslor inblandade. Jag skulle rekommendera att du vågar ställa dig själv svåra frågor kring din situation och att du vågar vara ärlig med dig själv. Det är också bra om du kan prata med din pojkvän om det och kanske ställa honom samma svåra frågor så att ni får en klarare bild av var ni står just nu och om ni jobbar mot ett gemensamt mål eller om era mål ser olika ut. Viktigaste är att ni kommunicerar och att du är ärlig inte bara med honom men också med dig själv.
Lycka till!
Kram,
Rosanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar