Sexuella trakasserier

Hej Anonym!

Äsch vännen, jag är så ledsen att du har varit med om allt det här obehagliga - och att du inte slipper åt att glömma det heller, eftersom du ser honom varje dag och han inte verkar vilja låta dig glömma det.

Det är klart att du behöver prata med någon om det här, för det nöter ännu på dig. Vissa saker kan man (åtminstone inte på ett bra och hälsosamt sätt) liksom bara komma över av sig själv, för med vissa saker behöver man hjälp och stöd för att berarbeta det och hitta sätt att hantera det på. Så mitt förslag är att tala med någon i skolan: din lärare om det känns okej, men även skolkuratorn, en skolhälsovårdare, en assistent eller någon annan vuxen i skolan som du känner att du kan prata med kan hjälpa dig här. Först och främst för att du ska få stöd och tröst och någon att berätta för och diskutera med. Vissa saker ska man inte bära på alldeles ensam - oavsett hur länge sedan det var de hände, så har de ändå lämnat sår som behöver skötas om lite för att de ska läka.

Vad man konkret kan göra åt hans beteende sedan kan ni fundera tillsammans på, du och den vuxna. För om jag förstår dig rätt vill du ändå att han ska sluta stirra på dig, och det kanske bara sker antingen med tiden eller så för att han blir tillsagd. Du kan absolut säga till att den vuxna du pratar med att inte säga något till pojken ifråga om saken, men det kan vara lite knepigt att faktiskt göra något åt situationen utan att någon talar med honom. Ett förslag kunde dock vara att prata med din hälsokunskapslärare. Se, inom hälsokunskap pratar ni säkert om relationer och kärlek och sexlivet osv, och säkert har ni redan tagit eller kommer att ta upp om sexuella trakasserier i och med #metoo. Då kan en hälsokunskapslärare tala om rätten till att ångra sig och säga nej, rätten att sluta vara intresserad av eller kär i en person, hur man ska tackla avvisningar och olycklig kärlek - eller olycklig kåthet för den delen - och liknande.

Se, en tolkning av situationen kunde ju vara att han ville mer än dig och nu är han besviken, vilket han visar genom att stirra. Kanske han trodde att ni hade på g och hade en massa förväntningar och förhoppningar om allt (sexuellt men kanske också romantiskt) som ni två skulle kunna göra tillsammans. Men han gick för långt för dig, vilket gjorde att du började tycka det var obehagligt, så du satte stopp för det. Och det har du såklart 100% rätt till, och det var helt rätt sak att göra om det kändes obehagligt - inget sexuellt ska ju någonsin kännas obehagligt. Du är i din fulla, fulla rätt att först vara intresserad av en kille och kanske pröva på lite med honom, men sedan känna att han gör och föreslår saker som inte är okej för dig, saker som går över din gräns, och då göra slut på relationen. Du stod på dig och skyddade dig själv, och det är jättebra! Men han verkar inte kunna hantera ditt avvisande så bra, utan reagerar kanske just med besvikelse för att han inte fick uppleva det han hoppades på, och med ilska på dig tex kanske han har för sig att du lovade mer än du höll...

Klart att han kan ha en sådan kvinno- och sexsyn att han anser att han har rätt till tex att tafsa, att du borde "ställa upp" när du en gång börjat på, att det är så där rått som man ska prata med tjejer osv. Och det är klart att det är den typen av inställning som är roten till sexuella trakasserier. Men det kan vara att det är den rollmodell han fått, tex av äldre kompisar, porr osv, och att han inte vetat bättre. Nu iom #metoo kanske han fått höra mer om hur man borde bete sig, men vem vet om han tagit det till sig. Och så kan det helt enkelt vara så att han ännu har känslor (av något slag) för dig och därför stirrar. Det är svårt för någon utomstående att avgöra så här på din berättelse vad han egentligen hade för intentioner, vad han har för kvinnosyn osv osv osv, så att döma någon är riskfyllt.

Inget av det här ska ändå på något som helst sätt pressa dig till att ta på dig någon del av skulden! Så missförstå mig absolut inte bara för att jag gör ett försök att förklara hans beteende. Du ska inte behöva vara något som helst mer än vilken random klasskompis som helst - men du kanske behöver lite hjälp för att kunna vara avslappnad i klassen och slippa hans ögon i nacken. Så därför tycker jag ändå att du ska prata med någon vuxen i skolan om saken. För din egen skull, så att det här inte lämnar som ett obearbetat obehagligt minne. Visst kan du säga ifrån åt honom också, bara kort säga "jag tycker det är lite obehagligt då du tittar så mycket på mig, kan du sluta med det?" utan att låta känslosam eller anklagande eller något, och det är mycket möjligt att det skulle funka. Men jag kan förstå om det känns too much och du inte vill det. Likaså är det din rätt att bestämma.

Hoppas att det här reder upp sig och snart är ett suddigt, obetydligt minne blott - förutom vetskapen att du kan stå på dig och ta hand om dig när du behöver <3

Kram, Liselott