Hur sluta tröstäta?

Hej anonym!

Äsch, det är ledsamt att du inte mår bra i din egen kropp just nu. Så borde det ju inte vara, oavsett varför det är som det är. Men som tur är så är det ju inte något som måste förbli så här för alltid. Det är det som är det sköna med att leva; man kan förändra sitt liv. Nu menar jag inte alls bara att man kan tex träna och följa någon diet för att nå den kropp man tror att man ska trivas i, utan jag tänker mera på det där som sitter mellan öronen.

Se, de flesta som är missnöjda på sin kropp på något vis, som inte trivs i sitt eget skal, så har en inställning till både den egna kroppen och till utseende överlag som inte stämmer ihop med hur verkligheten ser ut just nu för dem. Det kan också vara ett "levnadsmönster" eller vad jag ska kalla det, som inte ger det resultat de skulle vilja ha. Vi tar nu det här med att du tröstäter och firaräter och överlag uttrycker saker i ditt liv genom mat. Du skriver själv att du uttrycker och hanterar känslor genom att äta. Och okej, det är inget ovanligt med det i sig. Det är ju nästan karaktäristiskt i vårt samhälle att vi gör så: har lilla pojken fallit och slagit sig kanske han tröstas med en bulle ur frysen, har pojkvännen gjort slut äter man glass tillsammans med kompisen, har man tagit studenten bjuds det på smörgåstårta och sju sorter till... Ser du mönstret? Dessutom förstärks det här av att vi själva skriver in mera värde i mat; fredagsmys, ta ett glas rött på lördag kväll, gör en smarrigare middag på söndan, efterrätt när vi har gäster... Vilket gör att vi både satsar mer OCH ser fram emot det här extra. Vi värdeladdar det. Det påstås tex att de som haft godisdag när de var barn har ett knepigare förhållande (tex är sockerberoende) till sötsaker än vad de som slumpmässigt fått godis någon gång sådär mer utan anledning. Jag vet inte om det stämmer på alla, men tanken där under har sin poäng.

Speciellt om man kommer från ett hem där man gjort så här i alla tider, så är det en lätt metod att ta till och använda, speciellt när det är jobbigt. "Det är synd om mig, jag förtjänar något värdefullt som tröst" - och så blir det just godsaken som är det värdefulla. "Vad duktig jag varit nu när jag pluggat till provet hela kvällen" - belöning. Så klart att man i en sådan här situation, men de här coping mechanisms, behöver hitta andra sätt att trösta sig själv på, belöna sig, trygga sig, fira - ja hantera känslor med. Så vad annat kan du göra för att tillgodose samma behov hos dig själv? Det är nästan bara du som kan säga vad som sku funka på dig, vad som passar dig och vad du har möjlighet till. Det kan vara enkla saker, att tex byta ut mat-belöningen mot ett avsnitt av älsklings-tv-serien, ett skönt bad, favoritlåtarna på spotify...Pröva gärna sådant som du inte gjort förr, eller inte gjort på många år, oavsett om det är att sticka en halsduk, yoga eller... ja, vad kan det vara?

Personligen tror jag kanske mera på just sådant som ger kroppen någon form av njutning och som går lätt och behändigt att ge sig själv. Och mindre på sådant som kräver en ansträngning i sig, som saker som kostar, som kräver andra människors sällskap eller som man måste boka in en tid för att kunna göra. But that´s just me. Försök att hitta det DU gillar. Med betoning alltså på gillar, det ska vara något som känns bra. Och utan gömda baktankar eller konsekvenser, så att byta ut det emotionella ätandet mot något berusningsmedel eller casual sex eller något i den stilen är inte smart. Inte heller är det meningen att du ska exempelvis gå ut och promenera med föresatsen att njuta av fågelsången, den höga himlen osv om du mest bara tänker på att motionera så att du ska gå ner i vikt. Men gör du sådant som ger dig livskvalitet, så får du mera lycka på köpet, vilket minskar på behoven att hantera känslorna med mat. Ett personligt tips för både lycko-biten och hälsa-biten är faktiskt att skaffa hund. Det var en oväntad och riktigt trevlig biverkning att gå ner 10 kg på ett år av endast och enkom kortare promenader och lek och gos med henne!

Så, försök med det här först. Hjälper det inte, börjar du få ångest eller annars känner att du inte klarar det på egen hand, så be om hjälp. Nu menar jag igen inte en personlig tränare som utvecklar diet och träningsprogram för dig, för det är inte där roten till problemet ligger, utan någon inom psykisk hälsa. Men annars är din uppgift att tycka om dig själv, så försök att hitta dit <3

Kram, Liselott