Hjälp mig, min kompis vill dö

Hej Vännen som vill hjälpa!

Voj vännen, lider med både dig och din vän. Jo, med dig också, för fastän hur förfärligt hon än har det, så är det här din fråga, ditt problem, din känsla av hjälplöshet och hopplöshet. Det är tungt att bry sig om någon som mår dåligt, och det tär på dig att inte veta vad du ska göra eller säga för att hjälpa. Du försöker och försöker hitta det där rätta att säga, det som verkligen ska hjälpa henne, men hon bara skjuter ner dina försök med sina negativa tankar och känslor, gång på gång på gång. Även för det allra största hjärta av guld och det längsta av tålamod, så blir det tröttsamt i längden, frustrerande och nedslående - vilket påverkar ditt eget mående.

Hur omtänksam man än vill vara, så borde man ändå alltid prioritera sitt eget mående, och det är också därför som en del anhöriga till psykiskt sjuka så småningom drar sig undan. Det är inte för att de inte bryr sig, utan för att det kostar dem så mycket. Det är en av orsakerna till att yrkesgrupperna psykologer, terapeuter, kuratorer, socialhandledare osv och stödföreningar för psykiskt sjuka och stödföreningar för anhöriga till psykiskt sjuka osv finns till. För att vännerna, familjen och släktingarna inte kan orka i all oändlighet utan stöd. Och för att ta över ansvaret för den psykiskt sjuka.

För så är det, vännen, det är de vuxnas ansvar att både jobba för att få henne att må bättre och hindra henne från att göra något som skadar henne själv. Visst kan du stöda och hjälpa enligt bästa förmåga och till den gräns du orkar och kan, men du kan inte ta på dig ansvaret för hennes välmående. Se, mänskligheten är utfunderad så att vi behöver varandra för att klara av livet, men för olika problemområden finns det olika experter (tandläkare för tänder, bilmekaniker för bilar osv). Till en del kanske man klarar sig med egna eller närståendes förmågor, tex byta bildäck när man fått punktering, men för allvarligare problem behövs proffsen. Hur väl du än vill din vän, så är du inte utbildad och erfaren när det kommer till psykisk ohälsa och ingen ska därför heller förvänta sig att du ska veta de rätta sakerna att säga eller metoderna att använda för att hon ska må bättre. Då är det meningen att proffsen ska ta över + att hennes egna föräldrar ju naturligtvis också har ansvar för hennes välmående.

Det du kan göra, så långt du orkar och vill, är att uppmuntra din kompis att ta emot hjälp av proffsen och de egna föräldrarna. Du kan försöka hjälpa henne att förstå att för att kunna bli hjälpt måste hon också öppna upp och berätta hur det egentligen står till och hur hon känner innerst inne, också förklara sina tankegångar och beteendemönster. Tyvärr får vi rätt ofta höra om folk som mår dåligt och springer till femtielva psykologer och andra hjälpinstanser, men knappt öppnar munnen där och därför kommer de aldrig vidare i sin läkningsprocess. Om hon inte öppnar upp, så kan de inte hjälpa, för då är det samma som att gå till läkaren och säga "jag har ont" men inte förklara var det gör ont eller svara på frågor om tex vad man ätit eller hur man mådde för en vecka sedan.

Hon behöver kanske också hjälp med att förstå att proffsen inte är hennes fiender, men att de inte kan bli hennes räddande änglar om hon inte hjälper dem. Det är bara hon som vet hur hon tänker och känner och vad hon varit med om, ingen är tankeläsare eller mirakelbotare. Ofta förklarar personer som mår psykiskt dåligt att proffsen känns just som fiender eftersom de tvingar en att börja gräva i och titta noggrannare på de egna tankarna och känslorna och erfarenheterna. Och det är TUNGT! Det gör ont och det är jobbigt och man kan vara rädd för vilka saker som ska komma upp till ytan om man börjar röra i känslorna och tankarna. Det kan till och med kännas jobbigt att befara att man ska få höra om alla de fel man själv gjort och som lett till situationen - eller egentligen att man själv är ansvarig för hur man mår. Igen, som att gå till läkaren och påbörja en behandling som är tung och smärtsam för att såsmåningom bli frisk. Man vet att man borde, men det tar så emot att gå igenom allt det jobbiga innan det kan bli bättre. Är det jobbigt och smärtsamt så brukar många också reagera med att bli arga på proffsen istället, kalla dem idioter som inte fattar något eller tycka att de jobbar på fel sätt (använder fel metoder). Då är det också så mycket enklare att ge upp och sluta gå till just det proffset istället för att verkligen börja jobba med sig själv. Men man blir ju inte frisk så.

Förövrigt, så kanske det tröstar och hjälper dig att höra att du inte förväntas ha alla de rätta svaren och sakerna att säga åt henne när hon säger negativa saker eller mår dåligt. Klart att du inte ska hålla med henne heller, speciellt när det hon säger inte alls stämmer (tex att alla hatar henne), men det är proffsen som ska "rädda" henne, inte du. Du kan lyssna och förstå och känna medlidande och kanske hjälpa med små praktiska eller konkreta saker som att ta med henne ut och gå när hon har ångest. Du kan vara bredvid henne, men du ska inte bära henne. Det ska andra göra. Du kan tala med hennes föräldrar om din oro och du kan berätta hur det får dig att må, och visst kan du följa henne till psykologens dörr, men sist och slutligen är det hon själv som måste jobba för att börja må bättre. Och din viktigaste uppgift är att ta hand om dig själv. Anhöriga börjar ofta själva må dåligt för att de försöker bära bördor de inte kan bära, så var inte rädd att säga ifrån eller koncentrera dig på din egen livskvalitet. Du är lika viktig som hon är.

Stooor styrkekraaaaaaaaaaaam!

Hälsar Liselott