Jag ber om hjälp

01.08.2020
Att jag har problem är inget nytt. I över 10 år har jag haft problem. Då när jag gick i lågstadiet så hade jag bara ont i knäna då och då. Nu när jag går i gymnasiet så börjar alla visioner av min framtid tyna för jag kan inte se mig där jag föreställt mig tidigare. Jag kan inte förklara alla mina symptom för det tar timmar och mycket kan jag inte ens sätta kloka ord på. Kortfattat är allt. Jag har problem med allt. Huvudet i form av huvudvärk, koncentrationssvårigheter, yrsel,
svimmningskänsla, utmattning och förändringar i mina sinnen. Hjärtat i form av hjärtklappning, hjärtrusning, ibland obehag över bröstet, svag puls osv. Magen i form av svåra smärtor, toalettbesvär, aptit problem, blandar ihop hunger och mättnad, illamående. Kroppen i form av allt från lätt till mycket svår ledvärk, ibland kan jag inte ens gå. Och med detta har jag säkerligen missat mycket för jag kan inte ens ha koll på allt.

Jag har gjort "alla" prov, både en och två och otaligt många gånger. Läkarna har gett upp, nu återigen vill de skicka mig till sjukgymnast trots att senast jag var där sa de "Vi kan inte hjälpa dig, dessa problem du har kan inte lösas med sjukgymnastik, det har inget med sjukgymnastik att göra, detta måste utredas på djupet."

De skickar mig bara runt i cirklar och jag börjar tröttna. För ingen tar mig på allvar. Ingen förstår den smärta jag får utstå dagligen och att symptomen blir värre och värre, snabbare och snabbare. Delvis är det väl mitt fel, jag visar det inte förrän det är riktigt illa. Men varför kan inte en enda läkare lyssna på mig och tro på mig när jag säger att jag ibland gråter av smärta av att gå från ett rum till ett annat, att ibland går jag en vecka eller två utan att äta något annat än morötter för att min aptit inte tillåter.

Ett tag har de velat skicka mig till en psykolog för att de tror att allt beror på stress. Ja, jag är en någorlunda lättstressad individ. Ja, jag har en del prestationsångest i skolan. Jag gick in i väggen och blev sjukskriven i 9:an. Nu i efterhand tror jag inte att det berodde på gammal hederlig stress utan nu i efterhand kan jag se att i högstadiet började alla mina symptom växa ordentligt. Så det jag säger är att om jag inte började få alla mina symptom så hade jag förmodligen inte blivit utmattad. Jag förstår att det finns människor därute vars stress orsakar de allra konstigaste reaktionerna från kroppen men jag känner mig själv och jag tror inte att min stress var SÅ svår, jag tror att den var ganska normal.

Detta i mina ögon är något mer komplicerat än så. Jag har börjat kolla på diagnosen ME. Men min barnläkare vägrade diagnosera det oavsett om alla mina symptom matchade eller ej. Nu ska jag snart få träffa min nya läkare iom att jag fyller 18 år men jag vet att även han inte kommer tro mig. Ingen tror på mig förrän de känt mig och umgåtts med mig länge.

Symptomen har snabbt blivit värre. Jag tvingades sälja min häst för jag klarade inte av det dagliga arbetet. Jag köpte en hundvalp för jag ville inte bli fast i soffan hela dagen. Inte trodde jag att till och med något så enkelt som promenader är för tufft. Jag kunde inte leka med hunden för det gjorde ont, jag kunde inte gå ut med den för det gjorde för ont, jag orkade inte kämpa mot den när den klättrade över mig för att jag var svag och utmattad. Jag tvingades återlämna valpen. Då insåg jag att om jag efter en knapp månad av att ha en hund brister, hur ska jag någonsin kunna se mig själv bilda en familj? Barnen, jag skulle aldrig klara av att ta hand om dem så som jag mår nu. Jag kan inte se mig själv arbeta som vilken annan människa som helst för utmattningen blir för svår, jag behöver mer ledig tid att återhämta mig. Och nu i slutet av tvåan kämpade jag tillsammans med min mammas hjälp den sista månaden. Jag ville inte tvingas sjukskriva mig i slutet av alla kurser. Det här sommarlovet är den första som inte har räckt för att återhämta mig trots att det är den första på 5 år jag haft utan sommarjobb. Jag känner mig precis lika utmattad som jag gjorde innan lovet och snart ska jag tillbaka till skolan. Ikväll har jag diskuterat med min mamma hur jag borde göra. Jag har kommit fram till att jag måste stryka en eller flera kurser om jag ska ta mig igenom hela 3:an. Min plan var att gå komvux och ta ett par kurser efter 3:an och sedan gå ytterligare 3 år på högskola, fastighetsmäklarprogrammet. Men om jag inte börjar må bättre utan fortsätter bli sämre i den takt jag gör kommer jag aldrig se en skolbänk igen efter 3:an. Så mina planer med studier, jobb, familj och fritidssysselsättning tuner bort. Varje gång jag gråter av smärta så tror jag mindre och mindre på att jag har en framtid att se fram emot. Jag säger inte att jag är självmordsbenägen, jag säger bara att min framtid ser grå ut. Och man kan aldrig säga aldrig, vad vet jag om jag som 30-åring har fått nog? Det kan inte jag förutspå nu, men jag tror att sannolikheten är stor om ingen hjälper mig. Smärtan blir för mycket, utmattningen blir för stor.

Tänk dig själv att gå fram till din framtida chef och säga jag kan inte komma till jobbet idag för, för 11:e gången kan jag inte gå. Eller jag kan inte komma idag för jag somnar ståendes. Chefen frågar väl varför? Och du har inget svar. Då kommer han anta att du är oansvarig, går och lägger dig sent, inte tar hand om dig och så småningom ser han dig inte som en lämplig resurs och visar dig dörren.

Läkaren vill inte sätta en diagnos, men hur ska jag någonsin kunna förklara utan en diagnos? Det ser ut såhär, person med adhd? Andra: "jahaaa ja då förstår jag!" Person med en reamatisk sjukdom "Jasså är det sååå det är!" Person som klagar på att den är trött och har ont i kroppen "Men jisses, tänk på barnen i Afrika." Förstår inte läkarna arten diagnos är otroligt viktig för att kunna behålla ett jobb, för att behålla vänner?

Detta är rörigt, jag förstår. Det är det för mig med. Så sedan hundvalpen lämnades tillbaka har jag börjat må psykiskt dåligt uppepå allt. Nu kan jag för en gångs skull hålla med om att en psykolog kan hjälpa, inte för mina symptom, utan för att jag ska orka när läkarna inte bryr sig och tar sina 10 jävla år på att komma ingenvart. Men jag kämpar att ens ta det beslutet för senast jag träffade en psykolog så sa hon att jag får skylla mig själv för våldtäkten. Jag tappade all respekt.

Det går så långsamt mellan läkarbesöken och de leder ingenvart, det går så fort för mina problem att bli värre och för att jag ska förlora hoppet. Och nu förstår jag vad att vara olycklig verkligen betyder.

Om detta nu ska vara en ordentlig fråga så är det väl, vad ska jag göra? Hur kan jag få den uppmärksamhet som jag behöver från läkarna? Hur kan jag få dem att förstå allvaret? Och framförallt eftersom att dessa senaste månaderna varit så tunga, hur fan ska jag orka? Tjejen som tappar hoppet
Heidi Jussil klippt

Läkare Heidi svarar

04.08.2020

Hej,

 

Det här är verkligen en komplicerad situation. Jag är ledsen att du har behövt utstå så mycket under så många år. Att till råga på allt inte känna sig hörd och sedd av vårdpersonal tär på en. Långa utdragna utredningar för att försöka hitta ett "fel" som förklarar symptomen kan också vara påfrestande när man gång på gång får höra att inget är fel trots att kroppen man lever i säger att allt är fel. Jag hoppas att läkarna du träffat verkligen ha försökt göra sitt bästa, men sådana fall som dina brukar kunna kännas frustrerande och tunga pga att man inte tydligt hittar något man kan hjälpa till med, vilket kan ge en känsla av otillräcklighet och "förlama" tankar och handlingsförmåga. Det är ingen ursäkt för att bete sig dåligt men jag tror sällan det är så att läkare inte vill hjälpa, det är mer en hopplöshet och "det finns inget mer jag kan göra eller bidra med när allt redan verkar vara utrett". Diagnoser så som ME är också dåligt definierade och det finns inte mycket forskning kring dessa vilket gör att kunskapen brister hos många. Att prata med en psykolog kan absolut vara bra för att hantera konsekvenserna som ditt fysiska mående har på din psykiska hälsa. Mitt råd är väl att fortsätta försöka med andra läkare, gå hos en psykolog som du trivs med. Försök att inte ta med dig de negativa erfarenheterna från tidigare möten med läkare och psykologer och tänk på att läkare inte är några mirakelmänniskor som vet allt och att alltid finns inte ett svar. Då måste man istället lära sig att acceptera läget som det är och hantera det därifrån. Då blir det mera fokus på symptomlindring än att bota. Det kanske inte ännu finns en diagnos som sätter ord på dina symptom, det gör det svårare att förklara för andra och också att behandla, men det betyder inte att det är något som inte är verkligt och det måste dina närstående och arbetsgivare förstå. När mörka tankar och hopplöshet inför framtiden dyker upp är det särskilt viktigt att ha någon professionell person man litar på att prata med och även medicinering kan bli ett alternativ. Det är viktigt att anpassa studier och jobb efter vad man klarar av och sakta kunna trappa upp till ett mer "normalt" tempo. Blev kanske ett rörigt svar också men hoppas det hjälper något och håller tummarna för att ditt mående förbättras framöver!

Mvh. Heidi

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej har ont i vänster pungkula o kukroten, där kuken går in i kroppen
Läs mera

K5

Kostar det att gå till psykolog eller vad de nu heter i K5?
Läs mera

Hej! Jag har ett problem. Sen typ söndag natt har jag haft från och till JÄTTE ont i magen. Ibland hjälper int änns värkmedicin. Jag tog något för förstoppning en gång men det gjorde inte magen bättre...
Läs mera

Hej!

Jag har en hudflik vid analöppningen och har haft det i flera år och har inte försvunnit, den är lite röd kanske det är hemorrojder?. Den ger mig inte några besvär men jag tycker det är jobbigt ...
Läs mera