celiaki

Hej vännen!

Oj vad vi lider med dig. Just vi själva råkar inte ha några hoper med allergier, men vi har många släktingar, vänner, kollegor och vänninnor som har själva eller som har barn med svåra födoämnesallergier, så vi förstår din situation. Det är inte lätt, nä, speciellt i dagens värld där det formligen svämmar över av godsaker, bakrecept, matporgram i TV osv - det är ju inte så lätt att glömma sina egna begränsningar när man inte kan gå in på fb eller insta ens utan att påminnas om det...

Men som med det mesta annat i begränsningsväg om vi får uttrycka det så, tex komplex, hudfärg, språklig bakgrund eller tja, till och med i en del religioner, så handlar mycket om inställning. Nu råkar du ha en av de begränsningarna som du dels inte kan rå för, dels inte förändra själv och som dels är fylld av en massa "kan-inte" och "får-inte". Sådana begränsningar är liksom så negativa, så humör-nerdragande. Klart att för många ajabaja i livet gör en på överlag sämre humör. Ju mer det tjatas om vad man inte får och inte kan, desto mer fokuserar man dessutom på det, oavsett om det är tex mamma eller skolkökspersonalen eller man själv som klagar och påminner. Det ska nog vara psykologiskt skickliga människor runt en om man inte ska bli lite nedslagen över allt man inte tillåts. Och folk i allmänhet är kanske inte så väldigt duktiga på att hantera begränsningar av olika slag och det blir lätt att de ger klyschor och plattityder som råd. Typ "men tänk på alla som har det sämre än dig" eller "men alla nuförtiden har ju någon allergi". Inte blir man gladare av det. Jo, visst vill man vara tacksam för att det inte var värre och visst är man inte direkt onormal numera. Men det tröstar inte, tror vi. Dessutom borde man vara något av en övermänniska för att inte själv ibland vara avundsjuk, missunnsam, tycka synd om sig själv och känna att man verkligen befinner sig på livetsskuggsida :(

Det som däremot brukar kunna hjälpa är just förändringar i inställningen till livet i stort, inte enbart till det som begränsar. Det sägs att viljan kan förflytta berg och alla har vi hört storyna om de som lyckats med dittan och dattan trots det ena eller det andra, tex handikapp eller sjukdomar eller fattigdom. De överkom sina begränsningar, sina hinder. Men i alla fall vår egen livserfarenhet är att det ändå är lättare att fokusera på allt annat som funkar och är bra än att försöka slåss mot begränsningarna. Typ att du nu som är födoämnesallergiker istället skulle koncentrera dig på att du har så vackra ögon, tycker om att sjunga, är en så ljuvlig flickvän, är bra på att lösa knep&knåp, hade en riktigt bra helg, kanske kan bli webbdesigner när du blir stor, har sett New York från luften, mår bra, är lycklig och kommer att vara det resten av ditt liv. Alltså vår tanke är att om man ger alla de små pusselbitarna i ens liv som är bra och gör en glad mera plats, mera energi, mera tankekraft, mera stothet, mera betydelse, mera MERA. Då allt fler saker höjer din livskvalitet och din lycko-nivå kommer begränsningarna (och deppigheten de orsakar) att få mindre och mindre betydelse och inverkan på ditt liv. Sen finns det ju faktiskt en massa jätte gott som man kan baka utan alla grejer som du räknar upp, kolla in dessa receptsidor Allergimat.com. eller Hittarecept.se. Mjölkfri.com. och ännu mera på  Nillaskitchen. Överraska dina vänner med en jätte smarrig kladdkaka som också du kan frossa i, eller laga eget fröknäcke enligt receptet bakpå Risentas majsmjölspåse och ha som chips, jag kan garantera att du hamnar att dela med dig ;) Det är jätte gott och känns mycket hälsosammare än vanligt chips. Du skriver inte hur länge du haft alllergin konstaterat, kanske du mått dåligt en längre tid innan du fick på klart vad du ska undvika. Jag vet genom en av mina allra bästa vänner att man med tiden också blir van, man accepterar så småningom och lär sig att hitta alla de goda och läckra grejerna som man kan äta, tappa inte hoppet, det blir bättre. I Finland har vi ju också ett helt annat utbud av specialkost än vad som tex finns i Sverige. 

Försök att ta allt som en spännande utmaning, men tillåt dig att ha down perioder mellan varven för de kommer helt säkert och det måste det få komma. Massor med kramar från ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna