Insjuknade i bulimia nervosa år 2017 men skulle nog säga redan tidigare i anorexi/ortorexi men var ej då mottaglig för hjälp. Men 2017 fick jag diagnosen bulimia nervosa. Jag gick polikliniskt i 3 månader innan de på kliniken ville ta in mig för dagvård. Var i dagvården från Januari till Juni 2018. Sedan blev besöken polikliniskt igen och inte alls kontinuerliga, eftersom jag också kämpar med många andra psykiska problem (depression, ångest, ocd) så skrevs jag över till mentalvården där nog ingenting riktigt har fungerat.
Problemet är nu. Att jag aldrig upplever mig ha blivit frisk från ätstörningen. Den inkräktar på mycket i livet. Visserligen kan jag leva mera "normalt" men upplever att jag störs varje dag.
Den senaste tiden har jag fått sådan ångest igen. Jag har börjat träna mera, skippa mera mat/äta mindre och jag märker att jag har dendär sköna känslan av välbefinnande i kroppen. Google sökmonitorn går varm på olika metoder att gå ner i vikt, recept på olika maträtter tom. Bantningspiller osv.
Jag blev faktiskt lätt överviktig efter att jag hade en riktigt stor depression och hamnade i en riktig svår hetsätningsperiod 2019-20 och dom kilona upplever jag sitter kvar. Jag känner att jag bara vill ner dom kilona.
Jag har ett socialt nätverk runt mig. Men ingen tror jag nog lägger märke till mina beteenden. Eftersom de ännu är rätt sunda. Jag kräks ju tex. Aldrig när jag äter tillsammans med någon utan när jag är själv.
Jag är gift men min man vet nog väldigt lite om den resa jag gjort. Ja överlag vet han ingenting om just ätstörningar och det gör att jag också har väldigt svårt att öppna upp mig.
Jag känner att jag skulle behöva mera stöd av sakkunniga. Men känner att jag har nog tagit upp så stor del av deras verksamhet redan. Och har även sådana skamkänslor över att jag inte är frisk. Dessutom har det varit på mina villkor. Tycker jag att jag behöver hjälp ska jag ta kontakt. Men det har fått mig att känna mig som att jag inte är "sjuk nog" . Jag skulle behöva hjälp, men vågar inte be om den. Jag behöver hjälp, men känner inte mig värd den. Jag är så tudelad med allt. Men det känns så tråkigt att fortfarande kämpa. I.T
Sjukskötaren Ira svarar
Hej!
Du är skicklig på att beskriva den process du har gått igenom, och var
du är nu. Det låter ju tyvärr som att vården inte riktigt har fortsatt
tillräckligt länge på den nivå du skulle ha behövt. Då är det inte alls
ovanligt att symtomen finns kvar med varierande intensitet. Nu låter
utvecklingen oroväckande, så det är mycket bra att du har skrivit till
Decibel.
Du behöver inte vara sjuk på någon specifik nivå, eller ha extrema
symtom för att behöva vård. För att inte tala om att vara värd vården,
det är du oberoende. Ingen väljer att insjukna i en ätstörning,
depression, ocd osv., utan de är sjukdomar man drabbas av. Man har rätt
att få vård så länge man behöver, tills man känner att man får fotfäste
och balans.
Jag vill uppmuntra dig ta kontakt med vården och berätta om din
situation. Du kan också ta kontakt med oss på Livslust eller 050 522 0077. Vi kan erbjuda gratis besök
(också på distans) till 25-åringar och yngre. Men man kan kontakta oss
och få hjälp via oss oberoende ålder.
Jag vill också uppmuntra dig att sträva efter regelbundna måltider och
att försöka sluta kasta upp. Det kommer aldrig att lösa problemen, men
det är alltid långsammare att komma ur mönstren ju längre de har
utvecklats. Kunde du tänka dig att våga avslöja för din man hur du mår?
Jag kan tro att det känns skrämmande på många nivåer, men det skulle
säkert vara viktigt att han kunde stöda dig i processen. Du ska inte
behöva vara ensam.
Sköt om dig!
<3: Ira
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar