Jag är en flicka och jag har en problem. (jag är ablolut sämst på att förklara saker men jag förösker mitt bästa ändå)
Så jag känner absolut ingen empati eller sympati på något sätt alls. Jag har knapt kännslor, om jag har då "kännslor" så är det bara extrem arghet eller irritation. Jag gråter, men känner ingenting, och när jag gråter (randomly kl.3 på natten) så är det oftast för att en liten sak som kanske hände under dagen (helt normalt) som triggers något från min barndom. Ja, min barndom är fucked up. Jag har blivit misshandlat (tänker inte av säga vem) sedan jag var liten. Mitt första minne från min barndom är när jag blev brutalt slagen :) roligt va? Anyway, det är då de enda gången som jag gråter. Av trumatiserande minnen.
Back to ingen empati och sympati. Jag kan göra vad som hälst utan att bry mig, VAD SOM HÄLST.
t.ex. att skada andra. Det här låter grovt, men jag har ingen problem med att ta någon i håret,dra dom och lägga dom i en position mellan en dörr och väggen och sen smälla dörren så hårt jag kan tills dom säkert skulle dö. Jag vet hur sjunkt det låter, det låter absolut mentalt och inte normalt på ett ända sätt. Jag absolut förstår hur sjunkt det är men ändå så skulle jag kunna göra det lätt som en plätt. Jag helt enkelt bryr inte mig. i acknowledge how wrong it is yet i dont feel any empathy or symaty AT ALL.
PS allt det där med att göra saker åt andra fysikt har jag ALDRIG gjort, bara exemplar.
Vad jag har gjoert extremt mycket är att misshandla någon kännslomässigt? (buse someone emotionally) manipulera.
Varför? Bara för att jag ville, om inte det så har det varit för att jag själv sku få något.
Jag kan se på så grova saker utan något problem. T.ex. filmen Grotesque, om du har sitt den så vet du hur fucked upp den är, det vet jag, men ändå är jag inte äcklad eller störd av den på något sätt, i några fall så är jag på kriminellens "sida" i filmen. Så har är det i massor av andra filmer med sådan här grova scener, jag har ingen problem med dem, i många fall så på något sätt så leds jag typ till det.
Min point med t.ex. filmerna är att inga normala kännslor känns, en normal människa med normala kännslor skulle bli abolut äcklad,rädd och extrem störd av det. men inte jag, det är mera än "normal" och till ochmed i många fall "bra" och "förtjänade"
Jag har inte blivit diagnostiserad? (diagnosed) av ingen slags sjukdom eller sånt. För att det här är faktist den första gånger i hela mitt liv jag har berättat det här till någon.
Vad i helvetet ska jag göra? jag VET är det inte är ok, jag VET att det inte är "bara en sak som varje tonåring går igenom någon gång" Jag VET att det måste vara något mentalt, even om jär är en ung flicka och kan inte bli "diagnosed" för att jag är under 18 (det står att jag är 15 och är i helsingfors ,det är ett lögn, jag vill inte säga hur gammal jag på riktigt är och varifrån jag är)
det finns ännu så mycket mera till det här skiten som är osagt.
Hjälp.
UngInfo svarar
Hej!
Jag är verkligen glad att du berättar om det här, och jag tänker att det redan är första steget till att kunna få hjälp och det har säkert inte varit lätt. Du beskriver här hur du inte känner något också i extrema situationer och att ilska och irritation är de känslor som du känner av och uttrycker. I och med bakgrunden du berättade att du haft en otroligt svår barndom är det inte konstigt att du lärt dig att “inte känna” dina känslor. Det betyder inte att de inte finns, utan att de är undantryckta på grund av trauman. Du har så att säga försökt överleva som barn och enda sättet att emotionellt överleva i den situation du varit med om har varit att koppla bort din känslorepertoar, samtidigt som du via modell lärt dig att våldsamma beteenden är en del av livet. Jag antar aggression varit det prominenta känslouttrycket också. Det är på inget sätt ditt fel att det blivit som det blivit, utan det är de som borde ha varit trygga, skyddat och tagit hand om dig som har misslyckats i sin uppgift. Du har bara varit ett barn och gjort allt för att klara dig.
Det är dock möjligt att komma vidare från det här och lära dig både empati och sympati och få en bredare palett av känslor i livet. Jag antar att det är det du vill, att känna dig mer “normal”. Du har ju redan insikten att ditt sätt att fungera skiljer sig från många andra och det att du tog kontakt visar ju på att du skulle vilja få en förändring.
Jag skulle verkligen rekommendera terapi, där du tillsammans med en professionell kan gå igenom allt du varit med om i en trygg omgivning, med vägledning och stöd. Där kan ni tillsammans upptäcka vad som orsakat vad och varför det blivit som det har. Vidare kan du få verktyg för att hantera din nuvarande situation och med större insikt och självkännedom bättre bli den person du vill vara och troligen innerst inne är.
Nu när jag inte är helt säker på din ålder och så är det svårt att rakt säga vart du ska vända dig (skolpsykolog i första hand?), men till hälsostationen kan du alltid ta kontakt och berätta om hur du känner och tänker och lite vad du varit med om som barn, så kan läkaren skriva en remiss för psykoterapi till dig. Jag hoppas verkligen du försöker dig på det. Om du ännu har vidare frågor eller vill prata mer innan eller efter du kontaktat läkare är du jätte välkommen in på stödchatten Ärligt talat (arligttalat.fi) och prata med våra professionella handledare och psykologer så kan vi hjälpa dig vidare också där. Det var som sagt otroligt fint att du skrev om det här och det finns vägar ut från det.
Psykolog Helena
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar