min anorexia har förstört mig för all tid framöver, jag blir aldrig den glada som jag var förut, jag kan säkert bli bra, men nu är mitt liv trasigt, jag vet int hur jag skall orka en sekund till, jag har nu börjat få några avanverade psykmediciner, jag vill int ha dem, varför varför varför varför varför vaarför får inte jag bestämma över mitt liv, hur kan andra bestämma ja men hon e så sjuk att jag går med henne på wc och i duschen och ger henne denna medicin, har man ingen sorts självbestämmanderätt. Ursäkta att jag stör er helatiden, nu skall jag låta er vara i fred. Mitt anorektiska liv, e hemskt! Men på samma gång så bra, men nej de e röster som ljuger den e inte bra men den känns bra äh ni förstår säkert endå inte hur jag har blivit såhär hjälplös och utan självbestämmande rätt anoreximonstret
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Praktikant vid Decibel Angelica svarar
Storasyster Jenny svarar
Sjukskötaren Ira svarar
Hej vännen!
Det är klart att vi svarar åt dig. Det ska du inte ens fundera på. Det är jättebra att du skriver om dina tankar och reflektioner åt oss när du har det jobbigt. Vi bryr oss om dig allihopa och hoppas att du kan tro på det. Du är så mycket starkare än du tror. Det du går igenom borde ingen gå igenom, men du GÅR IGENOM DET och du KÄMPAR, det visar på en enorm styrka.
Varma kramar från Liselott och Angelica
För det första har du fått svar av vår härliga expert Ira som låter så här:
Hej!
Jag kan bara tänka mig hur det känns att inte få bestämma över sig
själv och ens dag och rutiner. Men som vårdpersonal gör man dessa
begränsningar för att trygga patientens säkerhet och just nu ser
säkert personalen att din ätstörning ännu lätt påverkar dig för mycket
för att låta dig ha mer ansvar. Det brukar gå till så att man återfår
ansvar så småningom, när man börjar bli starkare och därmed
ätstörningstankarna svagare. Håll ut, kämpa, riktningen är helt rätt!
-Ira
Sen har du ännu fått en tanke från Storasyster Jenny, det kommer här:
Vill bara sända dig en MEGASTOR KRAM! Vännen, snälla fortsätt kämpa emot anoreximonstret som har bosatt sig inom dig. Du är stark! Jag förstår hur svårt det är att kämpa emot rösten i ditt huvud, men försök.
Det här kanske låter lite som en klyscha, mem det blir bättre. En dag i taget. Babysteps. Sätt inte för höga krav på dig själv, men sträva ändå alltid framåt.
Och du, även om det inte känns så, så kan du visst bli lika glad som förr. Om inte gladare. För när du har tagit dig igenom det här så kommer du att ha vuxit i dig själv och blivit en ännu starkare individ. Så fortsätt kämpa!
Känner du mina kramar? Jg tänker ofta på dig vännen, och skickar maaassor med styrka åt dej!
Stay strong <3
Som du märker är vi alla på din sida och vi kämpar precis bredvid dig. Som Jenny skriver, försök att känna vår värme. Vi är hos dig i tankarna hela, hela tiden.
Kärlek från Liselott, Angelica, Ira och Jenny
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar